Ända sedan jag lärde mig att skriva har jag vetat att jag kan skriva.

Det är så det känns även om det förmodligen inte är riktigt sant.

Men orden har alltid kommit fort och lätt till mig. Inget problem att fylla sidorna.

I lågstadiet skrev jag min första bok, den hette "Rådjuret Bambo" och blev trettio maskinskrivna sidor när min snälle morfar renskrev den på sin maskin.

Jag kommer fortfarande i håg när den kom med lördagspost! Det var ett stort ögonblick i mitt liv.

 

Tonåren var jobbiga. Jag skrev mängder. Otroligt mycket dagbok, dikter, en och annan novell. Jag började också på en bok.

Att skriva var ett sätt att överleva, att leva på.

Sedan släpte jag plöstligt pennan (och min skrivmaskin) och började prata om mina känslor istället. Övergången var inte riktigt så plötslig, ett tag gjorde jag nog både och, men sedan, under många år skrev jag så gott som ingenting.

Men jag hade en vän (tack Catherine!) som påminde mig, som aldrig slutade fråga när jag skulle skriva boken hon väntade på.

 

Och så plötsligt, out of nowhere, var jag 34 år, hade två små barn och ett tredje på väg.

Vi bodde i en trea i Göteborg då och jag kunde inte se hur vi skulle ha råd att flytta till något större. Inga pengar på banken, husköp fanns inte på kartan.

Mitt uppe i en sjuksköterskeutbildning var jag så det var CSN som gällde.Jag kommer ihåg att jag låg i sängen och våndades en morgon "tre barn i en trea, hur ska vi få plats?  Alla vi känner har hus o s v..."

Då kom jag plöstligt ihåg att jag träffat en spådam några år tidigare. I en mening hade hon avbrutit sig och sagt "Varför skriver du inte? Du kan ju skriva. Jag ser massor av oavslutade sidor här. Du kan tjäna stora pengar på det."

Och en idé sköt upp i mig som en klar blixt när jag låg där i sängen: JA! Jag skriver en bok!

 

Den dagen började jag skriva. Det var i augusti 2007. Sedan dess har jag inte slutat.

Och ja, otroligt nog, jag skriver fortfarande på samma manus.

Men, för att vara rättvis mot mig själv: inte ett ord finns kvar av det jag skrev då, de första åren, berättelsen har ändrat sig, jag har bytt genre på vägen.

Det är själva grundidén som finns kvar; Alice, nästan trettio blir gravid av misstag och är inte odelat lycklig över det.

Och Alice är numera som en familjemedlem hos oss.

Jag kommer aldrig att glömma när min dotter som då var fyra, (hon är tio nu) var med mig på biblioteket i Göteborg.

Hon såg sig runt och så sa hon "Mamma, var är Alice?"

Jag är medveten om att jag har skrivit mitt manus på alla sätt man inte SKA skriva ett manus på.

Det bästa är naturligtvis om man kan skriva den i ett svep, det är då det är lättast att skapa ett flyt, sammanhang, en hållbar struktur o s v.

Men när jag började skriva började jag bara.

På sid 1. Jag visste inte hur den skulle sluta. Jag tyckte inte att jag hade tid att lägga så mycket tid på den. Jag bara skrev. Kallade det min egentid. Ibland, fyrtio minuter då och då.

Egentligen var det nog onödigt tyckte jag (?) men jag kunde inte låta bli att skriva.

Det hände mycket i livet. Jag fick tre barn på fyra år, jag avbröt min sjuksköterskeutbildning, vi flyttade från storstaden till landet (äntligen ett hus!)

och i det huset föddes fjärde barnet.

Men jag släppte aldrig mitt manus helt även om det var borta i perioder.

I maj 2013 skickades det in till tre stora förlag första gången.

Jag väntade med iver och det kom tre refuseringar tillbaka.

Jag var så BESVIKEN! (Det gör enormt ont att bli refuserad). Så läste min syster manuset och sa "De första åttio sidorna är tråkiga. Men efter det behöver du inte ändra på någonting"

Jag fick tillbaka lusten och skrev om.  Skickade i väg i januari 2014.

Fick mitt första lektörsutlåtande i mars från ett av de största förlagen i Sverige.

(Det kommer presenteras närmare under fliken "Från förlag" som ska skapas.

Jag har även fått uppmuntran från två andra stora förlag. 

 

Hur som helst, för att göra en lång historia kortare;

Från den stunden visste jag att det inte var en ouppenålig dröm att bli utgiven, att det är ett mål jag kan nå.

Nu skriver jag med målet att bli författare med böcker i bokhandeln.

Jag har lärt mig mycket på min snart tioåriga väg med mitt manus.

Bl a lägger jag i dag ner betydligt mer tid på mitt skrivande. (Och jag vet i förväg VAD jag ska skriva)

Jag väljer att arbeta 50% för att ha tiden att författa. Jag försöker även att arbeta med min bok även när jag inte sitter framför datorn. (Det kan man läsa mer om i mitt blogginlägg "att bo i sin bok").

Jag går ofta på jobbet och tänker på min bok, hur en scen eller karaktär ska utveckla sig o s v.

Jag väntar aldrig på INSPIRATIONEN.

Jag har som sagt fyra barn, jag inte tid att vänta på den. Jag skriver när jag har skrivtid, punkt slut. Glädjande nog kan jag tillägga, ju mer man skriver, desto mer inspiration får man.

Om man läser om etablerade författare verkar inte heller de tro på inspiration. Det är ett jobb, författandet. Ibland är det roligare, ibland tråkigare. Men man måste vara på jobbet även när det är trist.

Så försöker också jag se på det. Jag vet numera att några riktigt dåliga dagar framför datorn ändå leder till de bra. Att det gäller att vara envis och sitta kvar.

Att ju mindre man skriver, desto sämre blir det. Och ju mer man skriver, desto bättre blir det.

Det var lite om mitt skrivande och nuvarande manus , jag tror att jag sätter punkt här för tillfället.

Stort TACK för att du läste!

 

// Louise