När man skickar in sitt manus till förlag vill de ofta ha en aning om vad det är för genre och vad det handlar om.

Då har jag, förutom några korta rader i följebrevet till förlaget där jag kallat mitt manus en psykologisk thriller, skickat nedanstående presentation av "Skuggvinter".

I sin form är det tänkt att likna en baksidestext.

Du vet, man står i bokhandeln, vänder på boken och läser och undrar...

 

..kan det här vara något för mig?

 

Kan det här vara något för dig?  undrar jag nu.

Blir du sugen på att läsa min bok efter att ha läst "baksidestexten" i kursiv stil nedan?

I så fall får du gärna läsa min början på  "Skuggvinter"  som kommer efteråt.

Jag kan inte publicera hela mitt manus - mitt mål är ju att det ska bli en riktig bok av den - men jag har planer på att lägga ut några sidor till här på min blogg.

Men jag börjar med detta.

Du får gärna läsa, tycka till, kommentera!

Stort tack för det i så fall!

 

 

 SKUGGVINTER

("baksidestext")

 

 

När Alice blir gravid av misstag är det ändå självklart för henne och sambon Markus att behålla barnet.

De har visserligen inte varit ett par så länge men förhållandet känns stabilt, åldern är rätt och ekonomin hyfsad.

En dag stöter de ihop med Sebastian, en man som Alice hade en passionerad historia med för några år sedan.

Trots att hon vet att det inte kunde vara mer fel börjar hon träffa honom. Hon försöker intala sig själv att det är tillfälligt trots att hon snart inte vet vem det är hon älskar.

Men hon är inte den enda som har hemligheter. En dag hittar hon något det aldrig var meningen att hon skulle se och allt tar en fruktansvärt otäck vändning.

Samtidigt har någon börjat kommunicera med henne på ett sjukt sätt utan att ge sig till känna. Någon som hon tror finns i hennes närhet och som vet precis vad hon gör. Men är det någon som vill varna henne eller göra henne illa?

Under några kaotiska vinterveckor ställs allt på sin spets och Alice tvingas ta ett svårt, kanske omöjligt beslut:

Hur långt är hon beredd att gå för att skydda sig och sitt barn?

 

 

 

 

 

BÖRJAN PÅ SKUGGVINTER

 

Mina dagboksanteckningar
Februari 2008

 

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle sluta så här.
Kan inte förstå det. Så många frågor i huvudet, bara frågor.
Jag har inte sovit på flera nätter, bara lite på dagarna, allt flyter ihop.
Jag, Sebastian och Alice.
Minst en för mycket i ett sjukt triangeldrama.
Men att det skulle sluta så här.
Med att en av oss skulle behöva dö.
Det kan väl aldrig ha varit meningen?

Eller var det just det som var förutbestämt?
Ända från början? Hela vägen hit, till i dag har kanske visat oss det.
Det är bara vi som har valt att blunda.
Valt fel, gång på gång, gjort andra illa, mest tänkt på oss själva.
Kanske en sanning med modifikation, jag tror att vi alla har lidit, men konsekvenserna har ändå blivit desamma.
Ändå kan jag inte låta bli att fråga:
Hur kan kärlek vara fel, någonsin, när den känns så rätt? Och jag vet att Sebastian och Alice har frågat sig samma sak.

Detta är det sista jag skriver i denna dagbok. Jag vet inte om jag ska gömma den sedan, förvarad på en plats där den nästan inte kan bli hittad. Som ett hemligt minne.
Jag skulle ljuga om jag sa att det inte finns en liten del av mig som har lust att skriva ner alltihop. 
Faktum är och det förstår ni säkert  om ni läst mina tidigare anteckningar, det har fungerat som en terapi för mig att skriva. Ändå eller just därför; för mycket som gör ont nu .

Av den anledningen har jag bestämt mig för att det här är det sista jag någonsin skriver.
Så hejdå dagboken.
Vi ses aldrig mer igen".

 

 

 

 

Juni 2007

 

Hon trodde att hon precis somnat när hon vaknade av hans händer. De var där trevande, försiktigt. Eller inte så försiktigt. Alice visste inte riktigt. Visste bara att det ändå var för mycket och att hon ville stanna kvar i sömnen.
– Vad är klockan? mumlade hon.
– Inte så mycket, viskade han tillbaka. Jag har precis lagt mig.
Irritationen som kom av hans ord gjorde att hon började vakna till, ofrivilligt.
– Jag ska till jobbet i morgon. Det var därför jag lade mig tidigt.
– Bara en snabbis, älskling. Snälla.
Markus röst var grötig, av kåthet. Hans händer var överallt nu liksom mörkret som omslöt dem, så mörkt det nu blir en sommarnatt.
Och antagligen var det just den stora längtan Alice kände att återvända in i mörkret som gjorde att hon gav med sig.
Det skulle gå fort, sa han när han drog ner hennes trosor vilket hon inte tvivlade på.

Det var först efteråt när hon äntligen skulle somna om som hon kom på det.
P-pillren hade tagit slut för några dagar sedan utan att hon hämtat ut ett nytt recept. Det var därför hon sagt nej till Markus häromdagen.
Hon stelnade och kände rädslan börja som en prick i magen. Skit också!
Men det kunde väl inte hända något så fort? För en sekund övervägde hon att vända sig mot honom och dela sin oro men övergav snabbt tanken. Det var ingen idé. Han hade redan somnat om och förresten skulle han ändå inte veta.
Nu var det hon som låg vaken istället med en blandning av irritation och oro som störde, som ilade genom kroppen och gjorde henne ännu mer kissnödig än hon redan var.
Ändå låg hon kvar. Försökte tvinga bort det vakna som kommit och borra ner sig i sömnen igen innan det skulle vara för sent.

Det måste ha gått en stund, kanske till och med en bra stund när något for genom Alice. Hon visste inte vad det var eller varifrån det kom, bara att det bröt sig in i dvalan där hon befunnit sig och att insikten var fruktansvärd.
Något ont var på väg mot dem, och det fanns ingenting hon kunde göra åt det.
Alice vaknade tvärt.
Trots att det var varmt i rummet var hon kall.
Iskall och Markus snarkade redan.
Det tog bort lite av skräcken hon kände, tillräckligt för att hon skulle våga svänga benen över sängkanten och gå upp.
Vad var det som hade hänt? Det måste ha varit en mardröm. Men det hade inte känts som det. Det hade känts som något annat.
Orden kom tillbaka i stötar när hon stod i köket och drack vatten. Något djävulskt. Som de inte skulle kunna skydda sig mot. Eller hur var det nu?
Hur som helst gjorde det att kylan hon kände och det kissnödiga trängde sig på och blev nästintill outhärdligt.
Hon gick in på toa, det sved lite när hon kissade.
Markus. Och p-pillren.
Plötsligt var Alice klarvaken. En känsla av svag lättnad kom i samband med det.
Var det vad hon hade vaknat av, det som hänt nyss, som förvridits och förstorats i hennes trötta huvud?
Att hon var rädd för att bli med barn?
Känslan i Alice sa nej, det var inte det men förnuftet sa att det kanske var så.
Att sömnen kunde ha skakat om det som redan hänt med det som skulle kunna hända.
Så måste det vara.
Det var därför det inte liknade en dröm, det var mer som minnen.
Lugnare av att hon bestämt sig för att alltihop var ett utslag av nattlig förvirring gick hon och lade sig.
Somnade om nästan direkt, när hon dragit täcket över sig. Inte lika frusen längre.
Och om det nu var en förbannelse eller välsignelse i sammanhanget men Alice hade inte en aning om hur fel hon hade.