SKUGGVINTER KOMMER UT I NOVEMBER 2017!

 

Nedan ser ni baksidestexten så att ni får en idé vad den handlar om och efter det kan ni, om ni vill, provläsa början:

 

Alices och Markus relation vacklar, trots att de snart ska bli föräldrar. När ex-pojkvännen Sebastian återigen kommer in i hennes liv, som annars mest består av högskolestudier och fredagsmys, kan hon inte föreställa sig hur det kommnade vinterhalvåret ska förändra allt. Och innan våren gryr kommer någon att dö. 

 

Under hösten dras Alice allt snabbare in i något hon inte kan kontrollera. Samtidigt tar triangeldramat en ny vändning när någon börjar komunicera med henne via anonyma lappar. Avsändaren finns i hennes direkta närhet och vet precis vad Alice sysslar med. Men är det ett försök att varna henne eller göra henne illa? 

 

Louise Baumgärtner har skrivit en psykologisk thriller om verklighetens gåtor, om närhet och distans i kärleksrelationer - men också om det svåra förhållandet till sig själv. Skuggvinter  kryper in under huden och är spänning när den är som allra bäst.

 

Baksidestext av Spyglass Text

 

 BÖRJAN PÅ SKUGGVINTER

 

Mina dagboksanteckningar
Februari 2008

 

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle sluta så här.
Kan inte förstå det. Så många frågor i huvudet, bara frågor.
Jag har inte sovit på flera nätter, bara lite på dagarna, allt flyter ihop.
Jag, Sebastian och Alice.
Minst en för mycket i ett sjukt triangeldrama.
Men att det skulle sluta så här.
Med att en av oss skulle behöva dö.
Det kan väl aldrig ha varit meningen?

Eller var det just det som var förutbestämt?
Ända från början? Hela vägen hit, till i dag har kanske visat oss det.
Det är bara vi som har valt att blunda.
Valt fel, gång på gång, gjort andra illa, mest tänkt på oss själva.
Kanske en sanning med modifikation, jag tror att vi alla har lidit, men konsekvenserna har ändå blivit desamma.
Ändå kan jag inte låta bli att fråga:
Hur kan kärlek vara fel, någonsin, när den känns så stark? Och jag vet att Sebastian och Alice har frågat sig samma sak.

Detta är det sista jag skriver i denna dagbok. Jag vet inte om jag ska gömma den sedan, förvarad på en plats där den inte kan bli hittad. Som ett hemligt minne.
Jag skulle ljuga om jag sa att det inte finns en liten del av mig som har lust att skriva ner alltihop. 
Faktum är och det förstår ni säkert  om ni läst mina tidigare anteckningar, det har fungerat som en terapi för mig att skriva. Ändå eller just därför; för mycket som gör ont nu .

Av den anledningen har jag bestämt mig för att det här är det sista jag någonsin skriver.
Så hejdå dagboken.
Vi ses aldrig mer igen.