Blogginlägg

1. jul, 2018

Men en bok om vintern kan väl ändå ta semester på sommaren? Javisst! Åtminstone gör marknadsföringen av  Skuggvinter  det nu. Så gott som, så mycket jag nu kan hålla mig borta.

Jag har jobbat! Mejlat, ringt, lottat ut boken, signerat den, gett några intervjuer, pratat i radio två gånger, betalat för att få ut den i flödet på Facebook... Och säkert mer saker som jag inte kommer på nu. Och det har varit så roligt, men nu får det vara stopp ett tag. Praktiskt är det faktiskt också, att försöka spara på de Skuggisar som är kvar så att de räcker till några bokade signeringar till, och så Bokmässan förstås.

I november 2017 fick jag hem 1000 böcker, nu har jag 180 kvar och Visto har ca 40 stycken.  Det finns liksom inga mängder ute hos bokhandlarna heller, de butiker jag signerat i har köpt in typ två stycken innan jag kommit, Ica Maxi i Borås har 5 böcker kvar tror jag, och Skene bokhandel något liknande. Resten is gone.

Otroligt roligt! Och välförtjänt viloläge, eller vad tycker ni? Vinkar

För tillfället finns inga stora mål, bara små. Om en halvtimme ska jag och min man slå oss ner i soffan och titta på en serie, det var två veckor sedan sist. Om jag inte somnar där, ska vi prata lite sedan. Men det gör jag nog...Som sagt, små planer, det är vad jag orkar med just nu. I morgon blir det sjukgymnast på förmiddagen för min musarm, och en kopp kaffe med en av grannarna på kvällen. Bra så.

Njuter av för övrigt; Ninni Schulmans "Välkomen hem". 464 sidor bra bok, så jag är lycklig. Och så vädret! Inte som på bilden, nej. Sol och blå himmel med lätta slöjmoln och vissa dagar mer vind än andra.

Hoppas att du som läste får njuta av vädret också och TACK för att du tittade in HjärtaBloggen tar inte ledigt vad jag vet så vi ses väl snart igenVinkar

26. jun, 2018

Här kommer länken till en ny artikel (intervju med mig Cool) som finns på ibokhandeln.se.

https://ibokhandeln.se/sponsrad/jag-skrev-med-stigande-fasa-louise-baumgartner-skrev-en-psykologisk-thriller-med-en-gravid-kvinna-i-huvudrollen/

Gå gärna in på min sida Skuggvinter på Facebook och GILLA&DELA så gör du mig en jättetjänst och deltar samtidigt i en utlottning av min bok! Men framför allt; TACK för att du besöker min sidaLer

 Nedan kommer ett smakprov ur det manus jag skriver på nu,  Vårskogen.

En av mina huvudkaraktärer, Linnea, (kallad Lina), nyss inflyttad i ett hus på landet, dricker vin i sin ensamhet efter att barnen somnat. Hennes man Micke är fortfarande kvar på jobbet i Göteborg. När mobilen ringer och det är helt tyst i luren blir hon naturligtvis rädd. Och sedan, när hon står i tvättstugan i källaren, och hör en knackning på det lilla fönstret där blir hon ännu mer uppskrämd.

 

Lina var hyfsat säker på att hon låst dörren, men det var ändå den tanken som fick upp henne från källaren. Hon vågade sig inte fram till ytterdörren men såg att den var låst. Skönt. Lite lugnades hon även av att allt verkade lugnt. Förutom maskinernas surrande, från kök och källare, var det tyst. Barnen hade inte vaknat. Hade det verkligen varit en knackning hon hört på fönstret? Det hade låtit så.

Men tanken, själva rimligheten, i att någon skulle stå utanför och knacka på fönstret måste vara löjligt låg. Om det inte var någon som ville skrämma  henne.

Återigen sneglade hon mot mobilen, den låg fortfarande kvar på köksbordet. Hon ville helst inte gå in i köket just nu, bli synlig i de stora fönstren som vette ut mot den oskyddade altanen och trädgården, eller i det lilla fönstret ovanför diskbänken, det man såg utifrån vägen. Dessutom hade hon fortfarande ingen tröja på sig, hon måste hämta en i sovrummet.

Då ringde telefonen igen. Hade hon inte varit så rädd att barnen skulle vakna hade hon inte svarat.  Men nu lyckades hon känna sig löjlig och skräckslagen på samma gång när hon sprang in i köket, tog mobilen och svarade när hon såg att det var Micke. 

- Hallå? snyftade hon medan hon halvsprang tillbaka till hallen. Där ville hon egentligen inte stå och prata, det skulle höras upp till övervåningen, men hon hade inte lust att gå ut i vardagsrummet heller. Fan att de hade så många fönster överallt! Fan att de inte bodde kvar i Göteborg! 

- Men älskling, vad är det som har hänt? 

 - Det är någon här utanför, jag tror det i alla fall, och för en stund sedan var det någon som ringde utan att säga något.

- Vad menar du? Nu lät han lika uppjagad som hon. 

- Precis det jag säger. Och jag vill att du ska komma hem! Tårarna trängde upp i hennes ögon, men nu, med Micke i andra änden vågade hon i alla fall gå till sovrummet där hon öppnade garderoben. Vänta lite, sa hon, slet ut en blå, långärmad tröja och satte den på sig. Hon lade märke till att hon fortfarande darrade. 

- Vad gör du? frågade Micke.

- Tog på mig bara. Jag spillde...innan. Hon lyckades stoppa innan hon sa vin.

- Har du druckit?

Han fick en annan ton, det var tydligt. Och hon rodnade, mot sin vilja. 

- Ja, bara lite, men det är inte därför. Lyssna på mig. När vi...innan vi träffades, så var det något äckel som brukade ringa och flåsa i luren.  Hon var så upprörd att orden snubblade på varandra och det lät som om hon var mer påverkad än vad hon var. 

- Okej, jag förstår. Han gjorde en paus, en där hon kunde känna hur irriterad han var. Förmodligen en av dina tvivelaktiga ex som höll på med sådan skit, sa han sedan. Men det där nyss, det kan lika gärna ha varit en felringning. Eller vad sa du, flåsade den som ringde nu också? 

- Jag vet inte riktigt, mest var det tyst. Tror jag. Men så var det de där stegen utanför huset också.

- Stegen? ekade han.

- Jag sa ju det i helgen. Någon hade gått runt huset medan jag lämnade Sofia och Jakob på förskolan, eller innan dess, medan vi sov, och jag såg det för att det hade snöat. Och blivit fotspår. Det var för några dagar sedan. Eller om det var en vecka.

- Lina, hur mycket har du druckit?

- Men lägg av för helvete!

- Jag gillar inte när du pratar på det sättet. 

- Och jag gillar inte hur du låter! Trots att hon nyss frusit blossade hon nu av värme, av skam och av ilska. Nu var de där igen. Högutbildad stropp möter enkla Lina som festade bort betygen på gymnasiet och hängde med andra loosers. Till hon träffade Honom. Men skit du i mig, fortsatte hon, allt är väl bra bara du får jobba.

- Exakt så här blir du när du är full, bet han av henne. Och jag arbetar så hårt för vår skull, det vet du.

- Och jag sitter förstås hemma och gör ingenting?

- Det säger jag aldrig. Hade han inte suckat innan gjorde han det nu. 

- Men du menar det. Men vet du vad, jag har ingen lust att prata med dig längre. Hon tryckte bort honom och sjönk ner på golvet, lät dubbelsängens gavel bli ett ryggstöd. Först undrade hon varför hon inte hade på sig tröjan ordentligt, så kom hon ihåg. Fan! Hon var full, han hade rätt. Full och ovärdig som inte kunde hålla sig borta från flaskan, som spillde på sina kläder och skrek åt sin man.

Hon såg displayen lysas upp, hann trycka bort hans samtal innan tonen kom och försatte mobilen i ljudlöst läge. Där borde impulsen, den hon haft innan han ringt, att komma bort från fönstren, ha kommit tillbaka. Men trots att hon avskytt deras samtal hade det ändå haft en viss lugnade effekt, och istället för att göra något annat, inte ens persiennerna drog hon ner, lade hon sig raklång på sängen.

Lät tankar och känslor löpa fritt och det gjorde de också; de tog sig igenom ilskan och rädslan, borrade sig långt tillbaka. Det var första gången på länge hon såg Jocke framför sig, den pojkvän det hållit längst med, innan Micke kom in i bilden. Han hade varit odräglig på en del sätt, men hans leende...Och så sexig! Hon fnissade till, det var ett skratt hon inte hört på länge.

Det snurrade när hon blundade, i hela kroppen faktiskt. Hon var medveten om att det var alkoholen som bjudit upp och att hon skulle få betala ett högt pris för det imorgon, men det brydde hon sig inte om just nu. Och de var just det som var så bra med att dricka, att man såg saker i sitt rätta ljus. Men minnet av föräldrarna sköt hon undan. Inte nu, inte ikväll. 

Lina såg sin syster Agnes framför sig. Det var helt otroligt egentligen, att de som var tvillingar inte stod närmare varandra än de gjorde. Det hade funnits en tid, hon trodde att hon mindes när de verkligen varit nära. Men Agnes växte upp och blev så konstig. Det var hon faktiskt redan som barn, såg och hörde saker som ingen annan  gjorde. Agnes trodde att de döda fanns kvar på jorden hos dem som behövde det. 

Lina öppnade ögonen. Stirrade upp i taket, lät blicken glida längs den mörkblå bården längst uppe. Jag gick vilse när de dog och jag har inte hittat mig själv igen, tänkte hon. Jag känner inte detta huset heller. Och sedan; jag ska lära känna mig själv här. På riktigt. 

Beslutet lugnade så mycket att hon var närmast fridfull när hon åter slöt ögonen. Det riste och knäppte lite varstans, det var både ljud hon kände och inte, men de skrämde inte längre. Hon och huset hade träffat en överenskommelse, tänkte hon innan hon somnade. Och därför är vi skyddade. 

Allra största TACK till dig som läste och hoppas att du har lika fint väder som det är här för pust (!)  här är det VARMTCool

 

 

 

 

 

 

 

 

 

25. jun, 2018

Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta. Ni stackare som läser denna blogg vet ju att jag dras med en del hälsoproblem just nu. Inflammerad arm och hand, (höger, javisst så trist), borrelia som förvisso blivit behandlad, men som dröjer sig kvar i form av trötthet, och stress...Jag orkar faktiskt inte skriva mer om det. (Kan knappt heller förresten, för då pirrar det i handen). Fick även ett brev från vårdcentralen idag med provsvar från förra läkarbesäket. Jag har järnbrist, stod det, och prover angående sköldkörteln ska göras om, det var någon vajsing där tydligen. Hur som helst tänkte jag mitt i detta att jag skulle muntra upp mig genom att smörja in mig med lite brun-utan-sol, så jag kan visa mig barbent ute nu när vädret åter håller på att bli bättre.

Jag gjorde det...och skrek till! För där på benet hade det satt sig en...FÄSTING tillGråter

"Inte lika stor som den förre", sa min man när han vant hjälpte mig att ta bort den. Usch!

Ringde också min chef och sa att jag antagligen inte kommer innan semestern. Hon, och företaget jag jobbar för, är så förstående och bra att det bara är att tacka och ta emot. (TACK, för det betyder verkligen mycket)Hjärta Och, som jag skrev för några dagar sedan; försöker hålla modet uppe. Det är trots allt inte så att jag lider av en dödlig åkomma. (Fast man kan börja undra...) 

På torsdag är det dags för signering i Varberg, Akademibokhandeln kl 16-19, på lördag Olskrokens Akademibokhandel (Göteborg) kl 12-15. Hoppas jag verkligen, för jag tycker att det är roligt! Och jag signerar inte så många böcker att det lär slita allt för mycket på arm och hand, även om det faktiskt vore önskvärt Vinkar

Till sist dagens bild, för att knyta ihop detta inlägg.  Den visar Johanna Wistedts Instagram i lördags, hon recenserar bl a i Amelia och jag kände till hennes  "Johannas Deckarhörna" långt innan  min bok kom ut. Så himla glad!

Allra största TACK till dig som läste och ta hand om digHjärtaOm några dagar lägger jag ut länken till en artikel som kommer snart, om mig och  Skuggvinter  så håll utkik!

 

 

23. jun, 2018

Nej, det står inget vidare till med hälsan just nu. I går, alltså midsommarafton, åkte familjen iväg vid tolv och kom tillbaka vid sju på kvällen. Då hade jag tillbringat ganska många av de timmarna i sängen. 

Jag är så TRÖTT att jag till och med när jag ligger i sängen och håller på att somna in,  kan längta efter något djupare än att bara sova, som om inte sömnen i sig skulle räcka till. Som om det skulle krävas ett mirakel för att jag ska bli pigg igen.

Och så är det armen och handen, höger alltså. Trots att jag inte gör mycket har det börjat sticka och pirra i handen, och när jag skriver, scrollar o s v får jag besked; det här tål jag inte just nu.

Jag borde väl inte skriva det här inlägget. Men jag skulle nog bli tokig om jag inte gjorde någonting samt gripas av ännu mer panik över eländet, så nu sitter jag här ändå.

Det här är som ni förstår inte alls kul, men jag försöker ha tillförsikt. Hälsan och livet...det går upp och ner för alla. Och det är faktiskt ingen dödlig sjukdom jag har. (Hoppas jag)Gråter Det kommer ordna sig, bara jag inte nonchalerar alla symptom, utan tar hand om mig.

För mig är det att gå i skogen till exempel. Att göra mina korta meditationer och att vara i trädgården. Och igår läste jag mer i sträck än jag gjort på länge. "Bara du" av Ninni Schulman. Tycker så mycket om den! Varför har jag inte läst henne förut? Men då har jag ju, å andra sidan några böcker att se fram emotLer

Nu ska jag göra frukost till mig och minstingen. Och vet ni vad, här är det solCoolÄr det fint väder hos dig med? Eller på väg kanske?

Vad det än är, hoppas att du får en fin återstående helg och TACK för att du lästeHjärtaTack också för omtanke och kloka råd jag fått, här och på mejlen

18. jun, 2018

I fredags ringde jag vårdcentralen på grund av mina konstiga krämpor och enorma trötthet, och fick komma och träffa en läkare. Jag trodde att jag hade åkt på världens komplikationer i kölvattnet av min borrelia, men det trodde inte hon. Efter att ha ställt massa frågor och testat reflexer och allt möjligt, sa hon att hon trodde att jag hade kroppsliga reaktioner på en lång tids stress och sjukskrev mig ytterligare en vecka.

Jaha. Jag vet inte vad jag borde tycka men jag känner mig förbannad. Förbannad och uppgiven, utan att veta på vad. Inte på läkaren naturligtvis, jag kan inte säga att det inte verkar rimligt, och hon beställde mycket prover också, så det var säkert i sin ordning. 

Men vad ska  jag  göra åt saken? Konstig fråga, jag vet. Kanske är det nu jag skulle skriva  "den här veckan vilar jag verkligen upp mig",  och tro mig, jag gör mitt bästa men det är inte lätt.

Vad ska jag ta bort i mitt liv? Svar; inget. Jag har min familj, vad vore jag utan dem? Tänker jag sluta skriva? Nej, aldrig i livet! Och jobbet då? Ja, det är 15 timmar och 3 dagar i veckan. Det får funka. (Bortsett denna vecka då när jag slipper gå dit, och förra när jag inte orkade).

Allt ordnar sig säkert. 

Och jag är så KLUVEN i detta. På ett sätt är jag så himla glad över  Skuggvinters  framgångar.Jag kan inte sluta boka in signeringar, har t o m lyckats boka in en i Stockholm, Akademibokhandeln, Skrapan den 24 november (!) och Göteborg, (närmast Olskroken lördag 30 juni) och några till också... och vet ni vad, Johannas deckarhörna (hon recenserar bl a i Amelia) kommer lägga upp den på sin Instagram i veckan. Hon visste inte när hon skulle hinna ta sig an den, men tog gärna emot ett ex när jag skrev att det absolut inte var någon stress att läsa. Det är stort och jag är så glad över det! (Observera att det inte betyder att jag kommer bli recenserad i Amelia, men förr eller senare förhoppningsvis synas på hennes blogg:)

Jag har även panik, för att jag är så trött. På tal om signeringar ställde jag in en i lördags då jag skulle varit i Alingsås, det har inte hänt förut.

Och min familj behöver mig hela tiden. 

Jag kan tänka mig att en och annan tänker nu; boka inte in så mycket signeringar då, ta det lugnt, men det finns ett skäl till det och det är pengar. Jag jobbar inte mycket, så ekonomiskt ligger vi tajt till hela tiden, men signeringarna drar in kosing. så är det. Helt underbart, och dessutom tycker jag om att stå i butiker och prata. Har jag märkt. 

Så, som sagt, det mesta är kluvet just nu. Och ikväll har jag druckit ett glas vitt och stått ute i trädgården och känt ett mjukt duggregn falla.

Ingen lösning, men förmodligen inte det sämsta man kan göra heller.

TACK till dig som läste och sköt om digHjärta