Blogginlägg

13. apr, 2018

Arbete med utrymme för manus-tankar

Det händer att jag verkligen undrar vad jag håller på med. Till och med varför jag gett ut  Skuggvinter.  Och varför jag kämpar så hårt med att  sälja den.

Men annars är det väl ingen mening? kanske ni tänker med all rätt. 

Nä, visst. Men ändå. På ett sätt, nej, på många tycker jag att det är fantastiskt. Att både människor jag känner och inte har läst boken. Har vandrat med Alice genom den, befunnit sig både hemma hos henne och hos Sebastian, ja, vad sjutton, helt otroligt! Jag befann mig i en bubbla när jag läste den,  var det en som skrev häromdagen.

TACKHjärta En annan sa att hon hört mycket gott om den när hon fick den, hon vann den i en utlottning på Facebook för ett tag sedan, och jag hade glömt det till jag fick syn på henne på lekplatsen i byn igår.

Jag fattar det inte riktigt. Det är STORT! Och det är väl just där den berömda skon klämmer; ibland känns det för stort.

Ingen skulle med bästa vilja i världen kunna kalla mig för en känd författare men jag är i alla fall mer offentlig än jag var innan och det räcker för att jag ska tycka att det är läskigt. Det finns nog bannemej stunder när jag skulle trycka på delete om jag kunde så att Skuggvinter  inte fanns på nätet längre. Eller någon annanstans heller, för den delen. 

Jag har börjat få förfrågningar om jag vill göra reklam för produkter och tjänster. Men jag har inte den sortens blogg. Det skulle se jätteskumt ut om jag plötsligt smög in vitsord angående hörlurar eller olika fördelar med att handla på nätet. Och mina närmaste skulle skratta ihjäl sig för det jag skulle skriva goda ord om är så inte jag.

Fast vinningen hade behövts, vilken som helst liten vinning faktiskt. Pengarna för Skuggvinter  har INTE börjat trilla in i någon större omfattning, (möjligtvis en ynka blygsam vinst, men den märks knappt i den allmänna konkursen).

För att knyta ihop detta spretiga, motsägelsefulla inlägg och verkligen visa hur kluven jag är;

Det pågår ännu en utlottning av gratis ex på min sida med det oförutsägbara namnet Skuggvinter.Gå in och GILLA&DELA så är du med. Klicka på länken här för att komma dit : facebook.com/skuggvinter

Om du vill. Vad du än gör så hopas jag att du får en fin början på helgen för det kan man väl säga idag när det är fredag?Cool Och att du får njuta av lite sol. Tack för att du lästeHjärtaKanske kommer det ett inlägg med utförligare beskrivningar av mina ....(hittar inget bra ord här, suck)... tankar en annan gång. Nu ska jag till jobbet, städa och umgås med karaktärer som är lika knäppa som jag. Och DET ska i alla fall bli en ren njutningVinkar

 

 

 

11. apr, 2018

Blir mer och mer bekant med mitt nya manus. Intrigen har jag ju haft klar för mig ett tag, men nu träder även karaktärerna fram. Hur de är, och varför, vad som driver dem. Inga kompletta hela personer än, det finns fortfarande mycket oklart men det går framåt. När jag få reda på mer om dem och hur de regarar på varandra, fylls även berättelsen i, får klara konturer och kommer förhoppningsvis bli trovärdig. 

Jag skickade Skuggvinter  till en bokblogg som heter Bokföring enligt Monika för ett tag sedan och hon har inte recenserat den än men hon skrev så här på en av sina listor: 

Månadens otäckaste; Trots tre lästa skräckhistorier så blir Skuggvinter den otäckaste. Just för att den faktiskt skulle kunna vara sann. 

Tack! Det är ju den känslan man vill åt. Och det låter sig inte, med min ringa erfarenhet av författande, göras i en handvändning. Istället behöver det tid. Tid att tänka som sagt, att vrida och vända på karaktärerna till exempel, och deras val och handlingar så att de stämmer överens. 

Men skulle hon verkligen göra så? Ja, det skulle hon faktiskt med tanke på att hon blivit sårad...Och då kommer han att...Och det är bra för då verkar det misstänkt...Ibland får jag värka fram ideér, gå och ruva på dem, men ju längre jag kommer, desto mer levande blir alltihop, och då kommer mycket av sig självt. Inte bara när jag går med skrivblocket på jobbet och funderar, utan ...plötsligt! Som när jag sitter i bilen, med hög musik. Kan nästa otäcka sak som ska hända bara dyka upp. Eller en mening. Ni som skriver själva, känns det igen? Även om alla processer naturligtvis ser olika ut.

Och nu är det dags för just ovanstående ser jag på klockan. En ny dag. Köra till jobbet, lunchlådan och skrivblocket är packad i ryggsäcken. Och vädret är ÄNTLIGEN som det ska vara  i aprilLer

Ha en riktigt fin vecka, allra största TACK för att du läste och hoppas att du får njuta av vindar som inte är iskalla längre och solHjärta

 

 

7. apr, 2018

Inga problem med närvaro för minstingen...

Nu har jag, som jag berättat om det sista, börjat skriva mer aktivt på  Vårskogen.  Först skapat mer tid genom att sålla bort sådant jag inte behöver göra de dagar då jag skriver, t ex åka och storhandla. Nu är det ju inte så att jag därför kan sitta en hel dag, jag har naturligtvis mycket annat jag måste  göra de dagarna också. Hushåll och familj skriker på hjälp 24-7, som min dotter klokt skulle uttryckt saken. Men det frigör ändå mer tid än om jag klämt in handling också i det förbaskat tighta schemat.

Men så sitter jag äntligen framför datorn, med tända ljus och musik och allt. NU! ska här skrivas. Efter att ha kryssat mellan högar av tvätt, blundat för disken, (jag lyckas mer eller mindre bra med det där, visst åker det på en liten snabb 40-tvätt så att sonen ska ha rena jeans till imorgon, och bara en jättesnabb dammsugning av hallen, och då kan jag aldrig låta bli att springa in i köket också och in under köksbordet med den, skönt, och så tittar jag ut mot altanen och trädgården...Kaninerna!! Ingen har gett dem mat eller vatten. Stressat hugger jag en morot i kylen,  fyller vattenflaskan och...var är maten nu då? Fan, men så hittar jag den i hallen jämte minstingens vantar, undra hur kallt det är ute idag, fast hon har väl ett extra par på fritids, annars får hon säkert låna).

Men sedan, SEDAN...phu! NU! Slår mig ner med nybryggt kaffe i skrivarlyan.

Då tar mobileländet vid. Om alla är hemma kan jag lägga bort den, men om barnen är på skolan vill jag inte det. Jag försöker tänka att jag behöver  faktiskt inte kolla om det kommer mejl, men oftast gör jag det ändå. 

Och det är inte alltid jag blir så störd som på min skrivstund i torsdags när jag, faktiskt tursamt nog, kollade mejlet från Visto som ville ha fler böcker, en extra gång, och såg att jag skrivit fel leveransadress. Böckerna skulle inte till Lerum utan till Falun! Ajaj! 

Ringa Shiplink, skriva ut nya fraktdokument och klistra på kartongerna, förklara för chauffören när han kom...där var koncentrationen i den skrivstunden borta. Och sedan reste Skuggvintrarna ändå till Lerum så jag fick ett mejl från Visto med den ovälkomna rubriken "Paket på vift!" 

Men nu är de på väg dit de ska och jag måste försöka hitta mer ro när jag skriver. Mobilen får ligga i ett angränsande rum helt enkelt, där jag hör om den ringer men inte mer.

För övrigt har jag, efter påskens loja dagar, och kanske just p g a att jag tog det lugnt då kommit in i nu ska jag vara effektiv-svängen.

Jag får ganska mycket gjort då. Men samtidigt blir jag stressad. Pulsen höjs och jag får svårt att varva ner. Och så infaller sig frågan, när jag skyndar och skyndar mig hela tiden, vad är det jag egentligen vill uppnå med alltihop? Jag stressar till rasten när jag ska sjunka ner med mitt goda kaffe och ostmacka och bara ta det lugnt några minuter. Men så gör jag inte det, utan sitter och svarar på mejl eller fyller i min kom-ihåg-lista istället.

Det jag tycker allra bäst om är närvaro. Och då spelar det inte så stor roll vad jag gör, även om det finns stunder som är mycket bättre än andra. Som att vara nära barnen. Och inte bara sitta där utan vara just närvarande. Ta in stunden, se hur minstingen verkligen koncentrerar sig för att inte komma utanför strecken med pennan, eller hur ivrig minste sonen är när han visar sina färdigheter på ett spel. Det är bäst!

Men den oslagbara känslan av att vara här och nu är också stor i skogen, på jobbet, eller, för att knyta ihop detta inlägg som börjar spreta; framför datornVinkar

Man får jobba lite, eller mycket, beroende på hur splittrad man är, för att hitta nuet i allt som pågår. Men det är så värt det! Så till dig som läste; du kanske är en fena på ovanstående. Men om du är som jag, lagom virrig med massa tankar i huvudet samtidigt, så försök.

Hitta ditt nu. Det behöver inte vara länge, det kan vara en ytterst liten stund du stannar upp. Då kan det hända att du känner som jag; varför ska jag jäkta? För det är just det här, lugnet, en känsla av tillfällig frid, som jag söker.

På tal om nu; ska fixa frukost till mig och minstingen. Sedan ska vi gå ut i solen på promenadLerÖnskar dig en riktigt fin helgHjärta

 

 

 

 

 

4. apr, 2018

Kan vi inte få en påsk till? Eller åtminstone lite ledigt? Men okej, om allt var bra får man vara nöjd, och det var verkligen vår långhelg. Så jag kostar på mig att njuta av den även i efterhand; de långa, sköna kvällarna när ingen skulle upp tidigt nästa dag, ägg fyllda med godis och tid att chilla som ungdomarna säger. Samt ett och annat glas vin.

Nu har vardagen knackat på dörren igen. För halva familjen åminstone, de tre största barnen njuter av påsklov. Vi andra segar oss tappert iväg. Men igår, efter lunchen på jobbet, kom jag på att jag i ett klokt ögonblick av frossande häromkvällen hade stoppat ner två chokladbitar i min ryggsäck Ler Det var gott till kaffet!

Och så skrivandet...Jag berättade här på bloggen för att det tag sedan att det gick trögt med det. Att det kan vara svårt att hitta in i en historia, även om jag gör mitt bästa för att umgås med den, och mina karakatärer också när jag inte sitter framför datorn.

Och att det tyvärr  inte finns något annat knep jag känner till mer än att härda ut, d v s fortsätta skriva även när det är trist, förr eller senare lossnar det. Och i söndags, när jag klämde in skrivtid mellan städning och skjuts till kompisar och allt vad det nu var, så hittade jag fram till en av mina huvudpersoner, Lina.

Ingen slump att det blev just till henne, för det var tredje kapitlet i rad jag skrev om henne när jag plötsligt och så välkommet var DÄR!

När jag kommer dit i mitt skrivande, då finns det ingen annan plats jag hellre vill vara på. När mina karaktärer och jag flyter ihop, när det börjar spraka om tangenterna...När jag anar små och större länkar; personlighetsdrag, vissa händelser, skeenden, som tillsammans bildar en kedja rakt in i storyn - och som kommer hålla ihop den!

Sådana ögonblick är magiska och bär dessutom även många tråkiga stunder på sina axlar, eftersom det är då allt slit blir värt det.

Hoppas verkligen att det blir skrivande idag! Men nu är det jobb som väntar.

Allra största TACK till dig som läste, och ha en fin fortsättning på veckanHjärta

 

1. apr, 2018

Ibland är jag så himla lycklig och så är det just nu. Jag har ju hintat om i tidigare inlägg att det funnits en del som varit jobbigt det sista och då blir man extra bra på att njuta av när allt flyter påLer Dessa lediga dagar  har varit, nej ÄR så fina! Som tur är har vi faktiskt två påskdagar kvar i skrivande stund (tjohoo!)

Vi har haft en perfekt mix av koppla av, soliga promenader, god mat och påskägg, samt filmer för både mindre och större på kvällarna. Igår hade vi en liten häxa här (minstingen), hon var väldigt nöjd med sin egen make-up, och de stora...Ja, de har haft det bra i sina världar. Igår kväll hann dessutom, som ett stort plus, jag och maken stjäla oss en ensam stund sent på kvällenHjärta

För visst är en stor tanke med högtider att man ska hinna umgås extra med nära och kära? Bland annat av den anledningen har jag valt att inte försvinna så mycket in i skrivlyan som var planerat innan. 

Men jag  tänkte att ni skulle få en liten smakbit ur det manus jag håller på med just nu,  Vårskogen. Jag tror att jag lagt ut just detta stycke innan, gissningsvis för ett år sedan, (men det kommer nog ingen ihåg). Vinkar

I brist på redigerade kapitel kommer det i alla fall igen. Och för er som inte vet vad Vårskogen  handlar om kommer en presentation av den här:

Att Agnes och Lina är tvillingssystrar är svårt att tro. Som barn var Lina den söta, populära tjejen alla ville vara med och Agnes var enstöringen som befann sig hopplöst utanför.

Som vuxna fortsätter de att leva olika liv; Lina har nyss, tillsammans med sin familj lämnat storstaden för ett liv på landet, medan Agnes bor kvar i Göteborg, arbetar som lokalvårdare och försöker komma över att kärleken lämnat henne. Storebrodern Karl är upptagen på sitt håll, klättrar stadigt uppåt i karriären samtidigt som han försöker göra sin Cecilia gravid.

En dag får han ett anonymt brev som talar om att han har en skuld, och att det är någon han älskar som ska betala den.

Men vem? Och vad är det han har gjort?

Olof, som fuskat med skatten vill helst inte gå till polisen. Men breven fortsätter att komma. 

I samma veva som hans fru äntligen blir med barn, kontaktar Lina honom och berättar att någon smyger runt hennes hus på nätterna. Och Agnes drömmer gång på gång en mardröm hon inte vill kännas vid.

Ett osynligt nät dras åt runt syskonen som tvingas närmare varandra. Och när alla vet vem hämnden kommer drabba är det kanske för sent.

 Det lilla stycke ni kan läsa kommer från kapitel 1. (Det kan hända att jag lägger ut mer imorgon, men nu skriker alla på frukost här)Vinkar

 Nedan är Lina, tillsammans med sina barn på väg hem från förskolan. De har bott i den lilla byn i två regniga månader och det börjar det bli plågsamt tydligt för henne att hon inte trivs så bra på landet som hon trott att hon skulle göra:

"Faktum var att det leriga blev allt tydligare ju närmare deras hus man kom. I byn, där hon nyss hämtat Sofia och Jakob på förskolan, bestod marken i alla fall av asfalt. Men för att komma hem fick de först svänga in på en större grusväg som blev en mindre, som sedan blev en ännu mindre. Sista biten till deras hus var en smal stig. Det var på den hon snart skulle börja gå, om Sofia och Jakob bara velat skynda på lite grand. 

Å andra sidan, varför skulle de göra det? Ingenting blev bättre för att de kom innanför dörren, tvärtom. För första gången sedan hon och barnen lämnat byn stannade Lina upp. Blev stående i sina höga, blommiga gummistövlar, de som hon aldrig använt i Göteborg, men som nu ständigt åkte på. Kände att hon var frusen, hörde Jakob gnälla över något utan att orka vända sig om, utan betraktade istället det hon hade framför sig. 

Det låg där och ruvade, huset, rött med vita knutar. Det som sett så charmigt ut på visningen i somras såg nu bara ensamt och avsides ut. Precis som det var. Deras enda granne var Berit, änka och pensionär sedan många år tillbaka , och vars gröna, lilla hus man kunde skymta från trädgårdens baksida. Berit var gammal. Hur gammal hade Lina inte vågat fråga. Rumt åttio gissade hon. Själv hade hon hunnit bli trettiosex, Sofia var fem och Jakob tre. Och Micke var jämt på jobbet".

Jag önskar dig som läste en riktigt fin fortsättning på dessa dagar. Glöm inte att äta godis och vara snäll mot dig själv ocksåHjärta

Psst! Det pågår en utlottning av gratis ex av Skuggvinter på min sida på Facebook just nu:

https://m.facebook.com/Skuggvinter-135030520554642/  In och GILLA&DELA så är du med📚