20. jan, 2019

Läs lite ur Vårskogen

Här kommer ett kapitel ur manuset Vårskogen  som jag skriver på just nu. Om du vill läsa baksidestexten till den är det bara att gå in på min andra blogg  https://mittmanus.com

Ha en fin söndag, eller start på veckan beroende på när du tittar in Ler

Samt ett stort och varmt tack för att du gör det)Hjärta

 

Bara några timmars jobb, sedan fick det vara nog. Olof hade bestämt sig för det redan när han gått hemifrån på förmiddagen och för en gångs skull lyckats hålla fast vid det. Kanske var det av den anledningen som känslan av lördag infann sig extra starkt. Innehållet i påsarna han nu ställde ner på trapphusets blanka golv för att kunna låsa upp hjälpte förstås också till. En fin bit kött från Saluhallen och ett vin som skulle passa perfekt till.

Cecilia var inte hemma ännu, hon var på ett av sina yoga-pass, men det gjorde ingenting, då skulle han hinna börja i lugn och ro. Det var något meditativt över matlagning, särskilt när det gavs utrymme för tankar.

Olof hängde upp sin svarta rock, en aning fuktig av regnet och ställde de svarta skorna, nyss putsade, prydligt på skostället. Både han och Cecilia avskydde oordning.

Sedan gick han in i deras vackra lägenhet, eller om estetisk möjligtvis var ett ännu bättre ord för den.

Väldigt mycket vitt, rymd och högt i tak i deras fyrarummare. De hade köpt den och flyttat in i den tillsammans men det var Cecilia som inrett den. Om han skulle vara helt ärlig var det hon som hade valt ut den också. Han hade tyckt att den var för stor och dyr, men hon hade tyckt att den var perfekt.

– Det är vårt hem, älskling, hade hon sagt med ögon som glittrade. Vi kan bilda familj här utan att tänka på att flytta.

Hon hade stått i ett av de mindre sovrummen, det som fortfarande inte användes. De hade ställt in en säng, ett nattduksbord och en byrå där och döpt det till gästrummet. Ännu hade ingen sovit där fast de flyttat in för över två år sedan. Inte heller hade de fått anledning att göra om det till barnrum. Där sjönk Olofs optimism drastiskt. Det hände samtidigt som han tittade in i nästa lilla rum, arbetsrummet. Det kändes inte lika tomt som det förra men inte speciellt fullt av liv heller. Åtminstone inte det liv han ville ha hemma.

Han tog in synen utan att egentligen se den; skrivbordet i mörkt trä, utan tvivel maskulint, den ergonomiska svarta kontorsstolen till, tjock matta i persiskt mönster på golvet vilket var en inflyttningspresent från en av Cecilias släktingar som inte passade någon annanstans. Gardinlängderna gick i beige, samma som fönsterlampans skärm.

Ute började det redan bli mörkt trots att klockan inte ens var fyra. För hemtrevnadens skull borde han tända lampan, det skulle Cecilia gjort.

Var det nu hon skulle ha mens förresten?

I så fall skulle det inte bli någon bra helg. Han visste precis hur hon skulle vara, hur hon skulle pendla mellan att vara lättretlig och spänd. Och så ibland, en antydan till förhoppning, inte mer nuförtiden. Det hände att hennes mens var sen men den kom alltid.

Han suckade medan han gick in i köket och tände belysningen. Här var ytan rejält tilltagen.

Ena långväggen togs upp av diskbänk, skåp och vitvaror. Vitt även det, men kaklet var åtminstone mosaikmönstrat i olika grå nyanser med svarta inslag. En köksö där även gasspisen, det enda som var Olofs aktiva val, tronade i kökets ena hälft. I den andra, den som vette ut mot fönstren, stod köksbordet som matchade köksöns träslag i ek.

 Båda tyckte, när de inte jobbade, om att spendera mycket tid hemma och det var tveklöst här, och i det angränsande vardagsrummet de höll till mest. Men när han nu betraktade det rena köket, Cecilia gick aldrig hemifrån utan att se till att det var fläckfritt, kunde han konstatera att lusten att göra en god middag var borta.Det var denna helg hon skulle ha mens.

Han ställde upp påsarna på köksön, strök över det behagligt sträva träet. Flaskan, borde han korka upp den? Hon skulle inte dricka i dag ändå. Skulle hon ta illa upp om han gjorde det? Det slog Olof som det gjort många gånger förut när han stod med vinflaskan i handen att han inte visste.

Trots sex år med henne visste han inte. Tvärtom, hon var många gånger en gåta för honom. Var det verkligen normalt i en relation? Han visste inte, hade inte mycket att jämföra med. Hade bara haft två förhållanden innan henne, varav det ena aldrig hunnit bli seriöst.

Som det var nu kunde han se två möjliga scenarion; han skulle inte dricka, vara nervös för att säga något fel och antagligen göra det. Eller så skulle han ta sig ett glas eller två, precis lagom för att slappna av och säga något fel. Eller inte. Ibland hade hans mer avslappnade attityd en lugnande inverkan på henne.

Det fick honom att bestämma sig. Han drog ut översta lådan där korkskruven fanns och började korka upp flaskan. Han behövde i alla fall vin. Men ännu var det för tidigt, det skulle få lufta ett tag. En kopp kaffe fick det bli istället, innan han började laga mat.

Han gick bort till kaffebryggaren, unnade sig det extra mått han lät bli när även Cecilia  ville ha. Medan det började puttra från den satte han in köttet i kylen, konstaterade att det varit bra om det funnits mer grönsallad, av det åt hon alltid mycket, men att det åtminstone inte saknades. Sedan tog han en vit mugg ur ett av skåpen, hällde upp kaffet och gick in i vardagsrummet. Sjönk ner i den ljusa skinnsoffan utan att tända någonstans. Det värkte i nacke och axlar av allt sittande framför datorn.

Vilken tung vecka det hade varit.

Att klättra på karriärstegen visade sig ha ett högre pris än han anat.

Knappt en dag utan extra jobb och det var ingen som tackade honom för det, åtminstone inte rakt ut. Ledningen med Lennart i spetsen viftade med sin morot långt där borta. Trodde han. Han hade inget bevis, mer antydningar, en del ganska tydligt formulerade visserligen, men inte mer än så.

Den plötsliga smällen från hallen fick honom att hoppa till, trots att ljudet egentligen var välbekant, brevinkastet som öppnades och stängdes. Han svor högt, det var nära att han spillt kaffe på sig, men det hade klarat sig. All denna förbannade reklam.

Ändå reste han på sig och gick mot hallen, Cecilia skulle inte tycka om att den låg kvar när hon kom hem. Även om det faktiskt inte var en färgglad hög som det brukade vara utan endast ett vitt kuvert. Och det var inte reklam.

Kuvertet låg med baksidan uppåt, han vände på det. Helt tomt. Inget namn, frimärke eller stämpel på det. Det var lätt att öppna, det var inte igenklistrat, bara förseglat.  Och det var något med det som fick Olof att känna hur hans trötta muskler spände sig, som han var på väg in i en strid.

Pappret var vikt en gång på mitten och meddelandet skrivet med urklippta tryckbokstäver.

”Du har en skuld att betala. För något ont som du gjort”.

Märkligt nog, eller inte, blev han först arg. Vad var det här för SKIT? Ett dumt skämt?

Sedan lade han märke till att handen som höll i brevet darrade. Då blev han ännu argare. Kände bröstkorgen höjas och sänkas under den trånga skjortan. Vem fan hade haft fräckheten att komma med detta?

Någon som precis varit där, slog det honom. Han fick på sig skorna, var på väg ut när han kom att tänka på nycklarna. Fan! Han kände i rocken, men de var naturligtvis inte där, han lämnade dem aldrig där. Han stormade in i köket, de låg på köksön bredvid den öppna vinflaskan. På väg ut noterade han att skorna lämnat svaga men synliga spår i deras perfekta hem. Samt att det lät mer än han avsett när han stängde dörren bakom sig och skyndade neråt, utåt.

 Vad hade han tänkt? Att den skyldige snällt skulle utanför och vänta? Den lätta dimma som han anat när han var på väg hem hade tilltagit med mörkrets inträde. Gjorde i och för sig allt vackrare än det var, där det svepte staden i dunkla konturer, men hindrade mest av allt en klar sikt. Det största problemet utgjordes ändå av att han och Cecilia bodde på Vasagatan. Mitt i Göteborg. Folk passerade i alla riktningar hela tiden, liksom trafiken. Den som lämnat brevet kunde i lugn och ro stå och iaktta honom någonstans just nu, utan att vara rädd för att bli upptäckt. 

”Du har en skuld att betala. För något ont som du gjort.”

Från ingenstans kom en lätt vindpust. Olof kände kylan tränga igenom den tunna skjortan.

Vad fan hade han gjort?