24. sep, 2018

Den kraftlösa författaren...

...Vet ännu inte riktigt hur det kommer att kännas när jag, förhoppningsvis, besöker Bokmässan på lördag. Men inte för att ställa mig i en monter och sälja  Skuggvinter  som det var tänkt. Utan "bara" som vanlig besökare. 

Jag har verkligen försökt att hålla gnistan uppe så mycket (läs så lite som det går) under det här utmattningsskit-syndromet. Men det är klart, glad över det kan jag inte vara. Inte just nu i alla fall. Och på ett sätt känner jag mig så otroligt misslyckad.

Drömmen gick i uppfyllelse - och sedan blev hon utmattad. 

Samtidigt som jag avbokat signeringar, bokmässa och möjligtvis något mer, samt inte skriver en rad, finns det något inom mig som börjar ropa, nu när jag blir piggare:  Hallååå!" Inte nu! Jag hade känslan av att jag var på väg någonstans och jag hade faktiskt kul! 

För det hade jag verkligen. Jag tyckte att det var roligt att sälja bok. Det passade mig och det visste jag inte innan. 

Och nu?

Nu försöker jag aktivt att INTE sälja böcker. (Ja, det är sant). För om Skuggvintrarna tar slut och jag fortfarande har ett skrivet kontrakt med mitt förlag är jag skyldig att förse dem med böcker, så att de inte tar slut på Adlibris, Bokus, CDON m fl. Den forna glädjen över att försäljningen gick så bra har övergått i en önskan att ingen ska fråga efter min bok, samt att den ska dala på Vistos försäljningslista. Vilket den också gör, eftersom nobody gör reklam för den på minsta vis.

Något kluvet, till och med skrattretande kan tyckas, men eftersom jag inte orkar annat än att hålla mig i skinnet och knappast det, passar det mig ganska bra, det där att göra ingenting på den fronten. Tyvärr. Blotta tanken på att den skulle gå till nytryck och att jag skulle ha 1000 ex till i källaren ger mig endast ett obehagligt adrenalinpåslagGråter

Så är det, gott folk och så kommer det förbli till bättre stunder stundar. Och vad är det då kanske ni undrar?

Jo, förutom att bli frisk (och det hoppas jag innerligt att jag blir) längtar jag efter att skriva. Oavsett om  Vårskogen  ges ut eller inte. Och  det  måste väl ändå sägas, är författande i sin renaste form. Avslutar med det konstaterandet, för denna gång. Allra största TACK till dig som läste, och ta hand om digHjärta