26. jun, 2018

Ett kapitel ur Vårskogen

Här kommer länken till en ny artikel (intervju med mig Cool) som finns på ibokhandeln.se.

https://ibokhandeln.se/sponsrad/jag-skrev-med-stigande-fasa-louise-baumgartner-skrev-en-psykologisk-thriller-med-en-gravid-kvinna-i-huvudrollen/

Gå gärna in på min sida Skuggvinter på Facebook och GILLA&DELA så gör du mig en jättetjänst och deltar samtidigt i en utlottning av min bok! Men framför allt; TACK för att du besöker min sidaLer

 Nedan kommer ett smakprov ur det manus jag skriver på nu,  Vårskogen.

En av mina huvudkaraktärer, Linnea, (kallad Lina), nyss inflyttad i ett hus på landet, dricker vin i sin ensamhet efter att barnen somnat. Hennes man Micke är fortfarande kvar på jobbet i Göteborg. När mobilen ringer och det är helt tyst i luren blir hon naturligtvis rädd. Och sedan, när hon står i tvättstugan i källaren, och hör en knackning på det lilla fönstret där blir hon ännu mer uppskrämd.

 

Lina var hyfsat säker på att hon låst dörren, men det var ändå den tanken som fick upp henne från källaren. Hon vågade sig inte fram till ytterdörren men såg att den var låst. Skönt. Lite lugnades hon även av att allt verkade lugnt. Förutom maskinernas surrande, från kök och källare, var det tyst. Barnen hade inte vaknat. Hade det verkligen varit en knackning hon hört på fönstret? Det hade låtit så.

Men tanken, själva rimligheten, i att någon skulle stå utanför och knacka på fönstret måste vara löjligt låg. Om det inte var någon som ville skrämma  henne.

Återigen sneglade hon mot mobilen, den låg fortfarande kvar på köksbordet. Hon ville helst inte gå in i köket just nu, bli synlig i de stora fönstren som vette ut mot den oskyddade altanen och trädgården, eller i det lilla fönstret ovanför diskbänken, det man såg utifrån vägen. Dessutom hade hon fortfarande ingen tröja på sig, hon måste hämta en i sovrummet.

Då ringde telefonen igen. Hade hon inte varit så rädd att barnen skulle vakna hade hon inte svarat.  Men nu lyckades hon känna sig löjlig och skräckslagen på samma gång när hon sprang in i köket, tog mobilen och svarade när hon såg att det var Micke. 

- Hallå? snyftade hon medan hon halvsprang tillbaka till hallen. Där ville hon egentligen inte stå och prata, det skulle höras upp till övervåningen, men hon hade inte lust att gå ut i vardagsrummet heller. Fan att de hade så många fönster överallt! Fan att de inte bodde kvar i Göteborg! 

- Men älskling, vad är det som har hänt? 

 - Det är någon här utanför, jag tror det i alla fall, och för en stund sedan var det någon som ringde utan att säga något.

- Vad menar du? Nu lät han lika uppjagad som hon. 

- Precis det jag säger. Och jag vill att du ska komma hem! Tårarna trängde upp i hennes ögon, men nu, med Micke i andra änden vågade hon i alla fall gå till sovrummet där hon öppnade garderoben. Vänta lite, sa hon, slet ut en blå, långärmad tröja och satte den på sig. Hon lade märke till att hon fortfarande darrade. 

- Vad gör du? frågade Micke.

- Tog på mig bara. Jag spillde...innan. Hon lyckades stoppa innan hon sa vin.

- Har du druckit?

Han fick en annan ton, det var tydligt. Och hon rodnade, mot sin vilja. 

- Ja, bara lite, men det är inte därför. Lyssna på mig. När vi...innan vi träffades, så var det något äckel som brukade ringa och flåsa i luren.  Hon var så upprörd att orden snubblade på varandra och det lät som om hon var mer påverkad än vad hon var. 

- Okej, jag förstår. Han gjorde en paus, en där hon kunde känna hur irriterad han var. Förmodligen en av dina tvivelaktiga ex som höll på med sådan skit, sa han sedan. Men det där nyss, det kan lika gärna ha varit en felringning. Eller vad sa du, flåsade den som ringde nu också? 

- Jag vet inte riktigt, mest var det tyst. Tror jag. Men så var det de där stegen utanför huset också.

- Stegen? ekade han.

- Jag sa ju det i helgen. Någon hade gått runt huset medan jag lämnade Sofia och Jakob på förskolan, eller innan dess, medan vi sov, och jag såg det för att det hade snöat. Och blivit fotspår. Det var för några dagar sedan. Eller om det var en vecka.

- Lina, hur mycket har du druckit?

- Men lägg av för helvete!

- Jag gillar inte när du pratar på det sättet. 

- Och jag gillar inte hur du låter! Trots att hon nyss frusit blossade hon nu av värme, av skam och av ilska. Nu var de där igen. Högutbildad stropp möter enkla Lina som festade bort betygen på gymnasiet och hängde med andra loosers. Till hon träffade Honom. Men skit du i mig, fortsatte hon, allt är väl bra bara du får jobba.

- Exakt så här blir du när du är full, bet han av henne. Och jag arbetar så hårt för vår skull, det vet du.

- Och jag sitter förstås hemma och gör ingenting?

- Det säger jag aldrig. Hade han inte suckat innan gjorde han det nu. 

- Men du menar det. Men vet du vad, jag har ingen lust att prata med dig längre. Hon tryckte bort honom och sjönk ner på golvet, lät dubbelsängens gavel bli ett ryggstöd. Först undrade hon varför hon inte hade på sig tröjan ordentligt, så kom hon ihåg. Fan! Hon var full, han hade rätt. Full och ovärdig som inte kunde hålla sig borta från flaskan, som spillde på sina kläder och skrek åt sin man.

Hon såg displayen lysas upp, hann trycka bort hans samtal innan tonen kom och försatte mobilen i ljudlöst läge. Där borde impulsen, den hon haft innan han ringt, att komma bort från fönstren, ha kommit tillbaka. Men trots att hon avskytt deras samtal hade det ändå haft en viss lugnade effekt, och istället för att göra något annat, inte ens persiennerna drog hon ner, lade hon sig raklång på sängen.

Lät tankar och känslor löpa fritt och det gjorde de också; de tog sig igenom ilskan och rädslan, borrade sig långt tillbaka. Det var första gången på länge hon såg Jocke framför sig, den pojkvän det hållit längst med, innan Micke kom in i bilden. Han hade varit odräglig på en del sätt, men hans leende...Och så sexig! Hon fnissade till, det var ett skratt hon inte hört på länge.

Det snurrade när hon blundade, i hela kroppen faktiskt. Hon var medveten om att det var alkoholen som bjudit upp och att hon skulle få betala ett högt pris för det imorgon, men det brydde hon sig inte om just nu. Och de var just det som var så bra med att dricka, att man såg saker i sitt rätta ljus. Men minnet av föräldrarna sköt hon undan. Inte nu, inte ikväll. 

Lina såg sin syster Agnes framför sig. Det var helt otroligt egentligen, att de som var tvillingar inte stod närmare varandra än de gjorde. Det hade funnits en tid, hon trodde att hon mindes när de verkligen varit nära. Men Agnes växte upp och blev så konstig. Det var hon faktiskt redan som barn, såg och hörde saker som ingen annan  gjorde. Agnes trodde att de döda fanns kvar på jorden hos dem som behövde det. 

Lina öppnade ögonen. Stirrade upp i taket, lät blicken glida längs den mörkblå bården längst uppe. Jag gick vilse när de dog och jag har inte hittat mig själv igen, tänkte hon. Jag känner inte detta huset heller. Och sedan; jag ska lära känna mig själv här. På riktigt. 

Beslutet lugnade så mycket att hon var närmast fridfull när hon åter slöt ögonen. Det riste och knäppte lite varstans, det var både ljud hon kände och inte, men de skrämde inte längre. Hon och huset hade träffat en överenskommelse, tänkte hon innan hon somnade. Och därför är vi skyddade. 

Allra största TACK till dig som läste och hoppas att du har lika fint väder som det är här för pust (!)  här är det VARMTCool