13. jun, 2018

Olofs ångest...

...men först min ångest...Alltså, om ni har borrelia, berätta det inte för någon. Sedan jag outade det har jag hört både deprimerande och fasansfulla historier. Stötta mig gärna i att tänka positivt istället (snälla GråterOch skulle det bli väldigt tyst här på bloggen, ja, då vet ni...Då har jag väl trillat av pinnen, så att säga).

Men idag har jag valt att krypa in i Vårskogens  värld och ta på mig Olofs ångest istället. Han är en av mina huvudkaraktärer, som nyss fick en anonym lapp i sitt brevinkast där det stod att han hade en skuld att betala. Inget mer stod det.

I nedanstående kapitel (som INTE är skrivet idag, jag är för trött för det just nu) sitter han på restaurang och väntar på sin hustru Cecilia. 

 Trots att Olof försökt övertyga sig själv om att det inte fanns någon anledning till oro kunde han inte släppa tanken på händelsen med lappen i brevinkastet helt. Istället lyckades den göra sig påmind när han minst av allt behövde det; när han satt i möte på jobbet, försökte sova, eller som nu; när han satt och väntade på Cecilia på deras favoritrestaurang.

Hon hade någon gång hävdat att de åt ute för ofta, men efter att han talat om att halva njutningen för honom låg i att vänta på hennes entré och sedan fyllas av stolthet när hon kom, hade hon inte protesterat mer, tvärtom brukade hon vara någon minut sen.

Så också nu. Han fingrade lite på linneservetten men slutade med det när det slog honom att det kunde se nervöst ut. Han var inte nervös. Men det mest irriterande med lappen var ändå att inte veta om det fanns något att oroa sig för. Antagligen inte. Han hade inte gjort något olagligt.

Om man bortsåg från det där med skatten. 

Han vinkade till sig servitören som precis passerade och bad om en Ramlösa med citronsmak. Men att det skulle ha något med det att göra, nej, det var för långsökt. Ingen visste, förutom den revisor som efter en generös summa i all diskretion utfört tjänsten, och han skulle definitivt inte ha något intresse av att det kom ut i ljuset. 

Det hände att Olof undrat om det verkligen varit värt det. En del sömnlösa nätter hade det blivit, men pengar hade det också resulterat i, och tiden hade gått och inget hade hänt.

Förrän nu.

- Vill du titta på menyn medan du väntar på ditt sällskap? 

Olof ryckte till när flaskan ställdes framför honom och skyndade sig sedan att skaka på huvudet, som om det kunnat sudda ut rörelsen före den.

- Det blir bra så här, tack, hon kommer strax.

- Absolut. Servitören hade bakåtkammat, mörkt hår och misstänkt vita tänder tyckte Olof, som han blottade i ett leende innan han fortsatte bortåt i lokalen. Trots att klockan inte ens var sju var den redan halvfull och förvånande var det inte. Enda nackdelen var att den var dyr, allt annat var bra. Den diskreta men varma inredningen som gjorde att det kändes ombonat och välkomnande , klassisk musik i bakgrunden och så maten!  Bara tanken fick det att kurra i magen. Han slängde en diskret blick på klockan. 

Nu borde hon väl ändå komma snart? Så här sen brukade hon inte vara.

Cecilia visste naturligtvis inget om det heller. Det var över två år sedan och revisorn hade i princip garanterat honom att det inte skulle gå att upptäcka detDet fanns, som sagt, ingen anledning till oro. Och ändå, lik förbannat gnagde det.

Skulle han beställa in en flaska vin?  De hade gångavstånd hem, det var inget han behövde tänka på.

- Olof?

Han lyckades precis förhindra att stöta till glaset när han tittade upp på sin hustru. Hade missat att hon kommit, hur han nu kunde det.

Hon hade gjort iordning sig extra mycket. Cecilia såg alltid bra ut, men i den blå klänning hon bar nu var hon häpnadsväckande. Och läpparna var körsbärsröda. Det passade henne på något mystiskt vis trots att hon var så ljus. Eller så var det just därför det klädde henne. Olof visste inte. Även om hon hade vackra, regelbundna drag kunde hon se ganska alldaglig ut innan hon försvann in i badrummet. Sedan höll hon på därinne med sina concealers och penslar och när hon kom ut - voilá - såg hon ut som en modell och samtidigt, som om hon inte ansträngt sig alls. Hans syster Lina hade samma gåva.

- Älskling, sa han, reste på sig och drog ut stolen åt henne. Han var medveten om att det såg gammaldags ut, men hon uppskattade det och det var det viktigaste. 

- Tack, sa hon precis som vanligt, och sedan lade hon till; Jag har lust att dricka ett glas vin idag.

- Visst. Han försökte dölja sin förvåning.

- Mensen kom nyss. Den var så sen att jag var säker på att den inte skulle komma. 

Alla gånger han mottagit detta besked hade lärt honom att det var bäst att börja med att säga ingenting. 

- Men det gjorde den. Ska vi titta på menyn? 

Hon hade sagt allt i en oberörd ton, utan att ens titta på honom. Olof visste att det var för att det gjorde ont. Men först när hon tittade åt sidan, på servitören som genast kom ilande, såg han på hennes profil, på hela hennes hållning, att det var något med henne som inte var sig likt. 

- Kan vi be att få titta på menyn, tack?

- Givetvis.

Servitören hade nästan gjort honnör, tänkte Olof, kluvna känslor av svartsjuka och stolthet inuti. Han hade ingen aning om varför Cecilia valt honom, men hon var hans och så skulle det förbli. Plöstligt var den känslan extra stark. 

- Jag tänkte att vi kan prata lite om julen, sa hon.

Var det sminkningen som var annorlunda, en ljusare ögonskugga än han sett förut eller var håret uppsatt på ett annat sätt? Och varför kände han sig orolig över det nu också? Han harklade sig.

 - Det låter som en bra idé, sa han. Det kunde inte vara längre från sanningen. Och en flaska vin skulle utan tvekan bli ett bra sällskap till den här middagen.

Allra största TACK till dig som läste och ta hand om digHjärta