23. maj, 2018

Nämen, vädret!

Jag glömmer det ibland, men i går när jag gick på jobbet och tänkte på problem runt  Vårskogen, (ganska många) kom det tillbaka; Den mystiska och häftiga känslan av att lösningen finns runt hörnet och det gör den för att någonstans out there är berättelsen redan klar. Den allra bästa versionen med de mest trovärdiga konflikterna, ledtrådarna, slutet, det bästa allt helt enkelt.

Någonstans har jag läst att det är just så; att böckerna redan finns, det gäller bara (förstå mig rätt med bara, vi som skriver vet att det är massa problem på vägen)  för författare att så att säga, upptäcka att de finns, hämta hem en av dem och skriva ner den. Och varför  skulle det vara så kanske den vetgirige frågar sig? Jo, för att historien  vill  bli berättad.

Jag förstår att det låter flummigt och det är ju inte direkt så att jag läst det i Dagens Nyheter, men lik förbannat var det som sagt den känslan som slog mig i går när jag drog runt med städvagnen på jobbet. Jag tänkte bl a på hur mycket mina karaktärer skulle vara med i början av mitt manus, alla kan inte vara med lika mycket, då blir det för plottrigt tror jag, och när jag hade lyssnat inåt ett tag, kom fler och fler svar. Och lösningar, på saker jag inte ens frågat om. Det är baskemej som om mina karaktärer interagerar med varandra, även när jag inte vet det. Och sedan serverar mig svaren;  Jo, men att jag känner mig så skuldfylld är ju för att...Och så bidrar det till handlingen på ett bra sätt, förstärker den rentav.

Någon som skriver som har samma känsla?

För övrigt; Vädret! Hur bra kan det vara? Jag njuter, hela familjen njuter! Och vi är väl knappast ensamma om det? Vinkar Av sol och gräs under fötterna, av bad och vattnet är inte iskallt fast det trodde jag, och vackra, långa kvällar. 

Hoppas att du också njuter, ha en fin fortsättning på veckan och TACK för att du lästeHjärta