9. maj, 2018

Göra ingenting...

Eller ja, försöka att göra ingentingVinkar

Varför sitter jag här, i min mörka skrivskrubb istället för att vara ute i det ljuvliga vädret? Svar: För att jag skulle säkert inte vara ute så mycket ändå, utan hjälpa till med den sena eftermiddagens grillande istället. Ja, maten ska ju ätas ute. Men innan dess...bord och stolar ska torkas av, små tomater ska sköljas, och förresten är maten jag köpte knappt ens uppackad, och så när jag ser alla törstiga växter...

Direkt när jag kom hem sprang jag ut till kaninerna med vatten, mat och morötter, för nu är det VARMT ska gudarna veta. Minstingen är i grannkompisens pool (de är så söta för de har likadana baddräkter och blev så lyckliga när de upptäckte det)! Det enda som är svalt här hemma är nog jättehögarna med blöt tvätt som ska hängas upp. Jag har ju varit i Stockholm två helger i rad och softat och haft mig, så mycket har kommit efter här hemma men just nu orkar jag inte se det. 

Måste bara få vara en stund mellan jobb, inköp av mat och så grillandet som ska vara avkopplande men ibland urartar till ett medlande mellan familjens yngre medlenmmar som hackar på varandra. Orkar inte det idag heller. Om de bråkar tänker jag äta upp min hamburgare fan så snabbt och sedan ila ner i tvättstugan med ett glas vitt. Det kanske muntrar upp i brist på annat. Galen Det gör det förmodligen. Skämt åsido (fast det var inget skämt faktiskt), ibland heter det ju att allt ser så perfekt ut på Facebook och Insta, och även om detta inte är något av det utan en blogg, kan jag passa på att servera lite trista fakta så där apropå ingenting:

Vi har det för smutsigt och stökigt hemma, och allt för sällan får vi ordning på eländet. På vissa ställen är det lite äckligt. Och jag lider för jag är trots allt lokalvårdare, och skulle inte ha något emot att vara det även hemma, men jag får inte till det. (Tidsbrist alltså, jag kan städa).

Det bråkas för mycket här i huset, tycker jag. Vet ärligt talat inte om det är så bra. Och jag önskar att jag vore pedagogisk oftare, men tyvärr, allt för ofta förvandlas jag till en skrik-galning  som kan ropa  "Och nu bestämmer jag att alla ska vara trevliga mot varandra, annars blir jag GAAAAALEN". Gråter (Ibland hjälper mitt utbrott en halv kväll eller så).

Ibland funderar jag på att söka utomstående hjälp men kanske är jag bara  överkänslig och kommer inte ihåg min egen uppväxt. (Det händer att min man, när jag lugnat ner mig, säger något som går åt det hållet).

Nu kom det en postiv affirmation som en påminnelse på min mobil, förresten: "Lycka är bland annat att vara tacksam för det man har". JAG VET! Grr...Arg Hur kommer det sig att man å ena sidan (läs stunden) kan sitta och göra mindfulness i solen och tycka att allt är underbart, för att i nästa explodera över smulor och  gammal youhurt på köksbänken? Om min man vågade skulle han här inflika att det  kan   vara pms, men det här är inte en dag då han vågar, så jag slipper höra det. Hehe

Slut på detta inlägg, men vet ni vad jag ska göra i dag? Minsta möjliga eller ja, försöka i alla fall. Samt vara ifred så mycket jag kan. TACK för att du läste, jag återkommerHjärtaTa hand om  dig och glöm inte att stanna upp ibland och A  N  D  A   S ..Jag är inte alltid så bra på det själv som sagt, men försöker och försök räknas väl också hoppas jagVinkar