15. apr, 2018

Änglavakt och viktiga saker

Det hände för några år sedan. Vad jag minns efteråt var att det fram till då varit en helt vanlig dag. Och jag minns det för att just sådana dagar då något som ruskar om oss händer, brukar vi ha en tendens att komma ihåg även det som hände före och efter.

Jag och mina två minsta barn åkte till samhället för att uträtta några ärenden. Jag hade parkerat och då vaknade Matilda till. Och hon sträckte yrvaket på sig medan min lille kille hade bråttom, (han har alltid bråttom :) att komma ut ur bilen. 

Jag hade knappt hunnit öppna bildörren innan han for ut. Där ute, där det var vår och solen sken.

- Simon, förmanade jag, vänta på mamma! Stå still, det är många bilar här. Jag fick ut minstingen, höll hennes varma, sömniga kropp i famnen. Jag låste bilen och vi började gå. Men jag kunde inte hålla Simon i handen för jag bar på Matilda. Och eftersom Simon vid det tillfället var en liten kille som det inte riktigt gick att lita på släppte jag ner Matilda. Det är bra, tänkte jag, då vaknar hon till lite. 

Nu hade vi nästan passerat parkeringen, och plöstligt gjorde Simon som han kunde göra då - bara stack iväg. Visserligen inte så många steg framför mig men tillräckligt för att jag skulle känna att det var för långt bort. Och Matilda skrattade till av hans ystra rörelse, kom efter på sina små knubbiga ben så fort hon kunde. Jag gjorde en snabb bedömning, en sådan som vi föräldrar gör många gånger på en dag, ibland utan att knappt reflektera över den;

De var nästan säkra, vi var så gott som framme vid affären. Jag kommer ihåg att jag hörde den där inre rösten som sa; Låt dem vara, du är en sån hönsmamma, och ja, det stämmer, det är jag verkligen och det var på grund av det, samt en irritation över att inte bli lyssnad på, som jag skrek "Simon!"

Han stannnade. Matilda stannade. Och jag sprang de få stegen fram till dem, tog dem i varsin hand.

Då ven en stor bil förbi, i HÖG fart, högst två meter från oss. En tant bakom oss skrek till. Men jag skrek inte. Jag bara stod där, med mina barn, för chockad för att få fram ett ord. 

Jag har fortfarande svårt att tänka på det.

Det går ibland en så tunn linje mellan olycka och lycka, mellan vad som händer och inte, att det nästan gör för ont att umgås med den insikten. Jag vet inte om jag borde tillägga tyvärr här, men jag tillhör den kategorin av människor som tänker på det ändå, lite för ofta för att det ska vara hälsosamt. Men just den dagen var det en välsignelse.

Lyckligtvis har jag något som tar hand om MIG i mitt eget känslokaos. Jag tror. Jag vet inte vad jag ska skriva efter det.

Det låter för enkelt att skriva att jag tror på Gud, för jag tror att det  gudomliga är för stort, för fantastiskt, och för inte greppbart  för att få ett namn, eller för den delen, rymmas i en gud.

Jag tror snarare på en...återigen hittar jag inga bra ord här. 

Men det gudomliga kanske kan jämföras med universum; för oändligt för att kunna mätas, ses i sin helhet, eller förstås. Vi ser nästan ingenting av det, men det vi ändå kan se har vi valt att döpa till t ex Månen och Saturnus . Så gör vi människor för att vi intresserar oss för, och har ett behov av, att försöka begripa oss på vår omvärld.

På liknande sätt har vi gett det osynliga som finns runt oss namn, i form av Buddha, Gud, Allah o s v. Det betyder inte att de inte skulle kunna finnas, bara att de är som stjärnor i en rymd vi aldrig kommer se eller förstå vidden av.

Det är förmodligen inte meningen att vi människor ska fatta allt heller, även om vissa upplever mer än andra.

Själv går jag inte runt och ser eller hör mystiska saker hela tiden, även om jag har haft upplevelser, men jag har valt att kalla det jag kommunicerar med för Änglar.

Och det är just kommunikationen med, och tron på dem, som bär en del av mig. Stora delar faktiskt när allt känns för tungt , men även då jag bara är lite bekymrad, eller glad pratar jag med dem. Ber, vore väl ett bättre ord i sammanhanget. För allt möjligt.

Jag vet inte hur många gånger jag har bett för att jag ska bli utgiven för att ta ett exempel, men mina vanligaste böner handlar om vardagliga saker. Som att barnen ska ha en bra skoldag, att jag ska vara utrustad med tålamod när jag kommer hem eller att vi ska slippa maginfluensan som går. Jag tror inte att det räddar oss från allt av den anledningen att vi inte ska  räddas från allt, även om jag tror att vi hade änglavakt den där soliga dagen på parkeringen.

Jag vet att många inte delar min uppfattning utan avfärdar detta som nonsens, och det är för mig helt oväsentligt. Vi är olika, tror olika, tycker olika, och det får vi naturligtvis göra.

Men jag kan, för att knyta ihop detta inlägg, berätta vad som fick mig att börja tro för fram till nästan trettio var jag ateist. Däremot hade jag ruskiga problem att förlika mig med att döden fanns. Mamma rådde mig en dag att gå till biblioteket och läsa om den, kanske skulle det hjälpa.

Jag gick dit, dyster redan i förväg. Och hittade naturligtvis en hel hög med sorgliga böcker. En hade hittat sin sambo hängande i hallen när hon kom hem, föräldrar hade mist sina barn i bilolyckor och cancer och gud vet allt annat som hänt.

Efter ett tag var jag så tung att jag inte förstod hur jag ens skulle orka fram till ett bord och sjunka ner där med min nyinförskaffade litteratur. Det var då jag såg jag en bok med titeln; Nära döden - upplevelser.

Kan nog behövas lite fantasi och sagor här, tänkte jag, och tog den ur hyllan. Sedan började jag läsa. Och fortsatte. Och lånade mer böcker av den sorten.

Och för mig fanns det efter det två teorier;

1) Det finns massor av människor som i dödens närhet, skadade och många gånger medvetslösa, hittar på / inbillar sig vad deras anhöriga sagt eller gjort, samt kan, då de vaknat upp, berätta vad som hänt på helt andra platser under tiden då de själva varit okontaktbara,  och av en slump SÅ STÄMMER DET!  Tusen och åter tusen människor, för det har verkligen forskats på detta område.

2) Det finns verkligen något osynligt, stort, gudomligt runt oss, och om vi vill / behöver, kan vi få ta del av glimtar av det. 

PHUU, så långt detta blev, Nu är jag helt slut. Och jag vet inte riktigt varför det kändes viktigt att skriva om det just idag, men det gjorde det. 

Om du vill läsa mer finns det bl a en bok som heter "Döden är livsviktig",  skriven av en läkare vid namn Elisabeth Kubler-Ross. Hon är död idag, men det är en av de enklaste och samtidigt vackraste böcker jag läst i ämnet. 

Allra största TACK till dig som läste och ta hand om digHjärta