11. apr, 2018

Kär i mitt manus

Blir mer och mer bekant med mitt nya manus. Intrigen har jag ju haft klar för mig ett tag, men nu träder även karaktärerna fram. Hur de är, och varför, vad som driver dem. Inga kompletta hela personer än, det finns fortfarande mycket oklart men det går framåt. När jag få reda på mer om dem och hur de regarar på varandra, fylls även berättelsen i, får klara konturer och kommer förhoppningsvis bli trovärdig. 

Jag skickade Skuggvinter  till en bokblogg som heter Bokföring enligt Monika för ett tag sedan och hon har inte recenserat den än men hon skrev så här på en av sina listor: 

Månadens otäckaste; Trots tre lästa skräckhistorier så blir Skuggvinter den otäckaste. Just för att den faktiskt skulle kunna vara sann. 

Tack! Det är ju den känslan man vill åt. Och det låter sig inte, med min ringa erfarenhet av författande, göras i en handvändning. Istället behöver det tid. Tid att tänka som sagt, att vrida och vända på karaktärerna till exempel, och deras val och handlingar så att de stämmer överens. 

Men skulle hon verkligen göra så? Ja, det skulle hon faktiskt med tanke på att hon blivit sårad...Och då kommer han att...Och det är bra för då verkar det misstänkt...Ibland får jag värka fram ideér, gå och ruva på dem, men ju längre jag kommer, desto mer levande blir alltihop, och då kommer mycket av sig självt. Inte bara när jag går med skrivblocket på jobbet och funderar, utan ...plötsligt! Som när jag sitter i bilen, med hög musik. Kan nästa otäcka sak som ska hända bara dyka upp. Eller en mening. Ni som skriver själva, känns det igen? Även om alla processer naturligtvis ser olika ut.

Och nu är det dags för just ovanstående ser jag på klockan. En ny dag. Köra till jobbet, lunchlådan och skrivblocket är packad i ryggsäcken. Och vädret är ÄNTLIGEN som det ska vara  i aprilLer

Ha en riktigt fin vecka, allra största TACK för att du läste och hoppas att du får njuta av vindar som inte är iskalla längre och solHjärta