14. mar, 2018

fantasin & nuet

Igår hade jag lovat minstingen att vara med på en lek hon planerat. Eller, det var någon sorts tävling. Hon hade berättat hur det skulle gå till flera gånger. Hon hade ritat biljetter och gjort armband. Jag hade sagt "Oj, vad kul det låter" och saker i den stilen medan jag lovat att komma snart. Jag skulle bara...Duka av efter middagen. Dammsuga lite. Och så jeansen som skulle hängas upp. 

Men jag brukar hålla mina löften så när dagen sakta började övergå ikväll satt jag på hennes sängkant. Dock utan att ha en susning om hur det hela skulle gå till. "Men mamma, jag har ju förklarat". Jag bad henne att göra det igen. Och medan hon snällt instruerade mig såg jag hur glad hon var. Hon strålade. Och dockan och Fläckis som, liksom jag skulle vara deltagare i tävlingen, satt på golvet med sina biljetter och armband, och en liten bana till dörren var gjord.

Och i mig gjorde det plötsligt ont när jag kom underfund med att jag trots alla hennes ansträngningar inte riktigt var med. Och att jag missar många stunder som den för att huvudet är någon helt annanstans. 

Varför är det så svår att vara närvarande? Just nu rusar jag extra fort genom tillvaron. Är pigg och har mycket energi. Passar på att få saker gjorda. Det är skönt, på flera sätt. Men tyvärr också lätt att tappa bort och springa förbi det omtalade nuet. Och det är synd för det är just där, när jag lyckas att vara det, som jag hittar extra kraft.

Ett underbart exempel på hur det kan bli när man stannar upp i kaoset är dagens bild.

Minstingen satt vid köksbordet och målade medan vi andra i familjen röjde av, tömde diskmaskinen, tjafsade om matteläxa och skärmtid. Och maken bad om ursäkt för att han var på dåligt humör, han var trött, sa han och äldsta dottern var definitivt på DÅLIGT humör och jag funderade på när jag skulle hinna tvätta håret. Men minstingen satt tyst och koncenterad ända till hon stolt visade upp sin teckning. DÅ stannade jag till. För jag tyckte att det var ett så oerhört fint fantasidjur, sa jag till henne. "Ja, en enhörning", sa hon. Vi försjönk båda i den och just då var jag helt närvarande. 

Så vackert det kan bli om man inte stressar hela tidenLerSka försöka göra det mer idag. Hitta mitt eget fantasidjur i tillvaron. Eller ja, mitt eget manusVinkarDet ska iväg och jobbas nämligen, anledningen till att jag måste säga hejdå nu. Och när jag umgås med mina karaktärer och vad de hittar på, DÅ är jag helt uppslukad av dem. 

Ha en fin vecka och...nu anar ni säkert vad jag ska skriva; stanna gärna upp iblandHjärtaOch ta in det som är nu. 

Apropå nu, det pågår en utlottning på Facebook på min sida Skuggvinter och det är förstås böcker man kan vinna. Gå in och gilla&dela om du känner för detVinkar

Direktlänk klicka härfacebook.com/skuggvinter