28. feb, 2018

Magiskt i kylan!

Det är så KALLT just nu. Ja, det kommer väl inte som någon överraskning för er, men jag skriver det ändå. Men det här är något som verkligen värmde mig häromdagen och det ser ni ju på hur sprillans glad jag ser ut! Världens bästa testläsare Helena ser lite mer normalt glad utLer

Jag hintade ju nyss på bloggen att jag skulle träffa en person som betyder något speciellt för mig fast jag aldrig sett henne förut. På riktigt, alltså. Jag har följt hennes läsvärda blogg (skrivalasaleva.wordpress.com) i snart ett år nu, hon har testläst mitt manus och jag har fått chansen att se hur hon skriver (bra!) och nu fick jag alltså även möjligheten att träffa henne.

Jag kunde inte låta bli att föreslå café Cappucino där min Alice och Sebastian i Skuggvinter  också ses. Det är ett ställe för mig som betyder mycket på olika sätt, jag bodde i Göteborg förut och vet inte hur många gånger jag suttit där och drömt författardrömmar, så det är verkligen en triumf att få sitta där med min egen bok i handen. 

Och det gjorde jag i måndags, Helena har givevis fått ett gratisex förut, men fick nu ännu ett. Jag kan nämligen aldrig sluta tacka henne och det var underbart att få säga det till henne IRL som ungdomarna sägerVinkar

Hon läste alltså Skuggvinter  innan den gavs ut och då ska ni veta att boken, som nu är 333 sidor, då var nästan hundra sidor längre. Men hon gav inte upp utan kämpade,  stånkade  sig igenom allt, och gav mig mängder av kommentarer och åsikter. För mig som dagen innan hennes feedback kom, suttit och läst själv och tänkt herregud, jag kan inte ge ut det här, det är för spretigt, långt, snårigt...SKIT...vad ska jag göra?  kom hennes mejl som svaret på min bön.

Tack Helena! Och det var så roligt att ses! Och konstigt. Som att träffa någon man känner fast man inte gör det. Följer man varandras bloggar och de tenderar som bekant ofta att bli personliga, så har man faktiskt hum om en del.

- Vad ska du göra om hon inte alls ser ut som på bilden?  sa min äldsta dotter som är en blandning av drama gueen och realist, delvis beroende på att hennes mamma ofta varnar henne för att bli lurad på nätet. 

- Bra fråga,  sa jag.

Fast hon såg ut precis som på sina foton, och tiden flög iväg när vi diskuterade skrivande, bloggande och allt möjligt. Jag har aldrig träffat någon som skriver så mycket som jag så det var otroligt givande och vi har bestämt oss för att ses igenLer

Bland annat har hon sagt att hon ska försöka dyka upp när jag signerar  på Akademibokhandeln i Nordstan, Göteborg lördagen 24 mars. Tur det, så NÅGON dyker upp. Jag funderar på att be henne köpa några ex som jag kan betala sedan om ingen annan handlar av mig, fast jag tror att hon är för renhårig för sådant. (Är du det, Helena?Gråter)   

Signeringar, ja. När jag signerade på Ica Maxi i Borås i lördags kom det fram en äldre herre som såg vagt bekant ut.

-  Jag har läst den nu,  sa han. Och i början var jag så förbannad!

- På Alice?  sa jag och krympte lite i den pälsklädda stol personalen satt fram åt mig. Han viftade avvärjande med handen.

Naturligtvis var det Alice jag var arg på, sa han. Men, sedan växte boken och i slutet hade jag väldigt bråttom att läsa för att få se hur det gick. 

I morgon är det dags igen. För signering på Ica Maxi alltså. Kl 16 - 19 sitter jag där och hänger, alldeles säkert med en kopp kaffe och några högar med  Skuggisar  naturligtvis. Och på fredag är det Akademi-bokhandeln, också i Borås, i stan. (Inte på Knalleland alltså där jag varit innan). Signeringar i Bokreans anda, får man väl säga.

Och hrrm, just det, jag har inte varit på bokrea i veckan. Än, då. Men läser i sängen innan jag somnar, just nu  Främlingen  (Harlan Coben)  och snart  De vackra döda  (Belinda Bauer).  Har aldrig läst henne, men har höga förhopningar. 

Vaknade mitt i natten förresten, tog en liten runda i huset för att se så att ljusen jag envisas med att tända om kvällarna var släckta. Det var mörkt överallt, och iskallt. Det knirrade på golvet när jag rörde mig och jag tyckte att jag hörde luftvärmepumpen anstränga sig.

När jag tittade ut var det fullmåne och det tjocka snötäcket i trädgården såg nästan ljusblått ut. Det var vackert. Men som sagt, KYLA...Allra största TACK till dig som läste, ha en fin fortsatt vecka, klä dig ordentligt och värm gärna både dig själv och omgivningen med några extra snälla ord. För det behövs alltidHjärtaVinkar