29. jan, 2018

Fort Baumgärtner

Efter några års funderingar bestämde vi oss för att skaffa inbrottslarm här hemma. Det beror INTE på att vi har massa värdefulla saker i vår ägo för det har vi (tyvärr) inte, utan snarare på att vårt hus inte är jättemodernt och förhållandevis lätt att bryta sig in i, om man skulle vilja. Plus det faktum, och det som väger absolut tyngst, att jag känner mig otrygg nattetid.

Så i torsdags kom firman som skulle installera alltihop i form av en blåklädd, trevlig man. Han var verkligen sympatisk, noggrann, allt man kan önska av en servicekille. Rätt man på rätt plats, som man säger.

"Du sätter väl upp sådana där dekaler? sa jag. Så man ser att det är larmat."

"Jajemän", svarade han med ett stort leende.

 Efter antal timmar av instruktioner, val av lösenord och koder och förstås installation av alltihop började vi närma oss slutet. Det var tur för då var klockan halv nio på kvällen.

"Jag slutar med att sätta upp dekalerna som visar att det är vi som skyddar ert hus", sa han. Han hade en liten pannlampa på sig vid det här laget. 

"Bra, sa jag, med en gäspning. Snåla inte med dem, sätt upp dem bara".

Nästa dag såg vi hur det såg ut. Ni vet ett sådant hus man kan se i serietidningar, lite skruttigt, med skyltar överallt i trädgården där det står "Keep away!" och "Förbjudet område" och allt. Nu blandar jag språk hejvilt, men ett intryck av det slaget ger vårt hus nu. Han hade verkligen  satt upp sina dekaler.

Så om man förut gick förbi oss utan att lägga märke till något annat än att det ser lite nedgånget ut kanske man undrar nu vad sjutton som finns inne hos oss som är så värdefullt? Är jag rädd för...Gråter

Nåväl, när jag kom hem på fredagseftermiddagen, var det första jag kände en doft av nyligen poppade popcorn. 

"Myskvällen har faktiskt inte börjat än", sa jag när yngste sonen dök upp. Jag försöker introducera ett nyttigare sätt att leva hemma. Det går sådär.

"Det var inte vi, det var pappa", replikerade han snabbt.

"Vi har ju pratat om att vi INTE ska ljuga", sa jag och kände irritationen komma. Pappa sover ju än".

"Ja, fast när larmet gick sov han inte mer och efter DET poppade han popcorn", sa min son och såg nöjd ut.

Sedan berättade han vad som hänt; Han hade utlöst larmet av misstag när han kom hem, eftersom han glömt att vi fått ett larm. Min man hade kommit upp, rädd och skrikande... Inte konstigt, eftersom det tjöt i hela huset. Jag kan se honom framför mig, yrvaken i kalsonger och rufsigt hår, beredd att kämpa...Istället fick han syn på sonen och blev förstås lättad.

"Det är lugnt, hade han sagt in i högtalaren, det var min pojk som råkade få igång larmet".

"Var vänlig och säg lösenordet", dånade det obevekliga svaret ut i hallen.

Min man hade glömt det, men sonen stod bakom honom, fortfarande nervös och med ryggsäck i handen, och väste det.

Sedan var dramat över. Då poppade min man av någon outgrundlig anledning popcorn åt barnen innan han gick och lade sig. Säger barnen i alla fallVinkar

Gulligast i veckan; Minstingen hade bestämt sig för att ha egen mys-kväll. Hennes legobitar skulle dock vara med. Hon hade byggt tre små rosa torn med en blomma på toppen som hon skulle ha som sällskap. 

"Och vilken film vill ni se då?" sa hon i en mycket vänlig ton till dem. Hon hade lagt fyra filmer som hon tycker om framför dem.

En av sönerna låg i soffan och höll på att skratta ihjäl sig åt det hela.

"Vilken film blev det?" frågade han när han hämtat sig lite.

"Den som jag ville se förstås", sa minstingen belåtet.

Det är avslutningsvis bra att vara herre, eller dam, i sin egen täppaLer Ha en fin start på veckan allihop och allra största TACK till dig som lästeHjärtaOm du vill gilla eller kommentera, bara tryck på rubriken till inlägget, i det här fallet "Fort Baumgärtner" och scrolla neråt så kan du göra det.