22. jan, 2018

Kär lek

Min viktigaste uppgift i livet är tveklöst att vara mamma åt mina barn. Att uppfostra dem, leda dem, skydda dem, vara närvarande. Och älska dem villkorslöst. Det sista har jag inga problem med. Det är allt det andra. 

Omsorg. Det låter så omhändertagande och varmt. Tryggt. Men ordet, ur föräldrasynpunkt sett, rymmer så förbaskat mycket.

Det finns saker barn MÅSTE göra, ganska mycket. För att nämna några av de mest basala; De måste äta och dricka tillräckligt, även de som har en dålig aptit...LedsenKan man faktiskt inte gå hemifrån utan något i magen till en krävande skoldag. De måste sköta sin hygien, även om det är skittråkigt och de minsta tycker två sekunders tandborstning är bortslösad tid. De måste sova tillräckligt. De måste göra de läxor de får. De måste lära sig att ta ansvar och ett sätt att hjälpa dem med det är att de får hjälpa till lite i hushållet. 

Det här var som sagt så basala ENKLA saker men...även runt detta blir det tjat. Sedan finns allt det andra man tjatar om. Skärmar t ex, det är ett stort ämne hos oss. För stort. Men jag KAN inte sluta bråka med dem om det. De kan inte få ha sina mobiler och paddar hela tiden, eller titta på TV.

Det gör dom inte heller. För jag sätter tidsbegränsningar och tar dem. En klok person sa i en intervju angånde barn och deras skärmtid; "Det största problemet är inte all tid de tillbringar vid skärmen i sig, utan allt de INTE gör p g a det".

Barn behöver röra på sig. Vara ute. Hitta på lekar. Prata med sina föräldrar, tjafsa med syskon, umgås med kompisar. Barn behöver också ha tråkigt. Gå runt och inte veta vad man ska göra eller för den delen ligga på sängen och tycka allt är aptrist. Utan att ha en mobil som distraherar. 

För där, i de till synes tomma stunderna, skapas mötet med sig själv. Vad man känner just då. Vad man vill och inte. Eller så kanske man kommer på en lek. Eller en spännande berättelse man vill skriva.

Jag tjatar ju för att jag vill att de ska ha det bra! Att de ska minnas en barndom som inte bara innehöll en skärm. Bland annat...

Men så undrar jag mitt i denna flod av förmaningar och tillsägelser om allt det goda man känner, kärleken som gör att floden strömmar fram överhuvudtaget verkligen når dem. Eller om bara det tråkiga gör det?

Jag måste försöka tro på det. Måste ge mig själv cred. Det händer att jag frågar dem.

"Ni vet väl att jag älskar er över allt annat? Och, ja pappa också förstås." För den frågan slänger de alltid in annars.

"Ja, mamma, vi vet, kommer det på avstånd. De är på väg någon annanstans. Har dyrbar mobiltid och går uppför trappan, mot sina rum. 

"Och jag tycker ni är bäst!"

"Jag vet. Jag tar en kvart nu , mamma". Sedan, en sekunds dröjning och så kommer det pliktskyldigt:

"Älskar dig också". Sedan stängs dörren. Kvar vid foten av trappan står jag. Och hoppas att jag gör en hel del rätt också i den ytterst komplicerade del av livet som innebär att vara förälder. Osäker

Till dig som läste, allra största TACKHjärta

Det pågår en utlottning av en gratis  Skuggvinter  just nu förresten. Gå in på min sida med just namnet Skuggvinter, gilla och dela mitt sista inlägg så är du med. Men det viktigaste; ta hand om dig! Och försök mitt i vardagskampen som vi alla utför på våra sätt att säga snälla saker till dig självHjärtaFör det är du värd!