17. sep, 2017

Mitt förbaskade manus

I kväll ska Skuggvinter  skickas till lektören igen, nu för sista gången. Dags för språkgranskning.

Och jag inser att även om jag kommer hinna klart idag så har jag inte hunnit med riktigt allt jag vill. Det finns miljöbeskrivningar jag hade velat se mer av på vissa ställen, och dialoger jag hade tänkt att skriva som inte blir av.

Inga särskilt viktiga, tack och lov. Det viktigaste är där. Men finlir, puts.

Men nu får det vara bra, dagen får gå till det nödvändiga korrigeringarna. 

Heregud! Jag och Skuggis...FörvirradVid detta laget måste jag ha befunnit mig hemma hos Alice och Markus och hos Sebastian tusen gånger. Varit i varenda vrå, rannsakat varje känsla, sagt hundra saker på olika sätt och mest av allt; ändrat på allt. Många gånger.

Mina karaktärer är lika levande i mig som om de vore verkliga. Ibland sitter jag i bilen och lyssnar på musik när något trillar på plats inom mig och ibland sätter jag på en tvätt när Alice säger något som får mig att förstå att Visst! Så är det.

Jag har drömt att Sebastian gick runt, runt i vårt vardagsrum och var förbannad. Jag och min man stod i köket och lyssnade, illa till mods.

Och när vi var på biblioteket en gång, då min dotter som nu är tolv var fem år, så tittade hon sig omkring och sedan sa hon;

"Mamma, vart är Alice?"

Det säger ganska mycket om, inte bara hur länge Skuggvinter har varit en skugga hemma hos oss, (hehe!)  utan också hur levande den processen har varit. Och hur den har tagit sig in i vårt famljeliv.

Och hur känns det nu när allt snart är klart?

Om jag ska vara ärlig, just nu bryr jag mig inte. Är upptagen av annat. 

De sista dagarna har till följd av en tragisk händelse präglats av hur skört livet är. Inte i min omdelbara närhet men ändå, berörd blir man.Krossat hjärta

Inget blir hellre bättre av att det är rena sjukstugan här hemma. Trista symptom som ont i magen och tjock i halsen och trött som vandrar över oss alla. Medan det bara spöregnar utanför..

Jag försöker, mitt i allt petande med manuset att vara kärleksfull och tålmodig, men eftersom jag själv är så sänkt funkar det tyvärr inget vidare. Trampar istället rastlöst runt när jag är ute i huset. Det är stökigt och i källaren, när jag går ner i tvättstugan, blir det bara mer och mer fuktigt.

Fan! Sluta regnaLedsen

Mest av allt just nu längtar jag efter bättre dagar.

Till dig som orkade läsa detta, allra största TACKHjärtaJag hoppas att du har en fin dag och beroende på vart du bor; att du inte regnar bort. Och glöm inte att säga snälla saker till dig själv och till dem i din omgivning. För det gör faktiskt allt en aning bättre, oavsettHjärtaKRAM!