28. aug, 2017

På väg

Vårt hus knakar. Så fort man tar ett steg i det knakar det baskemej överallt. Det hör man när man försöker vara tyst tidiga morgnar.

Så istället för att smyga ner till tvättstugan nu vilket jag inte vill, trappan knakar verkligen, så sitter jag i köket och skriver blogginlägg.

Bättre att barnen får sova en stund till, de behöver det nu när en hel skolvecka tar sin början. Och jag har, som bekant inget emot att skrivaVinkar

Fast...nu är det mycket skrivande och det känns. Nu, när mina deadlines hänger över mig, är det inte längre en fråga om jag har tid att skriva eller orkar...jag måste skriva helt enkelt, så mycket som det går och helst lite till. 

Det vore trist att ha en färdig bok i handen och tänka "fasen också, att jag inte snyggade till det där eller skrev det här, men det såg ju i alla fall hyfsat ut hemma de där veckorna".

Nej. Bara att sitta vid datorn när jag kan. Och kastas mellan enorm lycka; Wow! Det här ska ut, det är på riktigt och ångest; Jag får inte till det. Hoppas ingen får för sig att recensera. Jag behöver inte gå ut stort med att jag har skrivit en bok (kanske inte alls)Viskar

Och mellan det; koncentration. Skriver ner sådant jag kommer på när jag inte skriver eller är inne i en scen. Har hela tiden med mig lektörens åsikter, och min testläsares. 

Som jag nämnde i förra inlägget kan jag naturligtvis inte skriva hela tiden. Ibland när orden, eller syret i min lilla skrubb tagit slut kastar jag mig ut.

Laddar nytt kaffe och går ut till kaninerna och ger dem vatten och hö. Sätter på en maskin tvätt, eller bara haffar dammsugaren och börjar städa ett rum. Eller (det bästa!) går ut på promenad, gärna med något av barnen. Och det är tur att jag har min familj som tar mig tillbaka till verkligheten igen, som finns där och behöver mig, (och gudarna ska veta att jag behöver demHjärta)

Minstingen berättade följande historia för mig igår vid nattningen:

- Det var en gång en mamma...

- Jaha, sa jag och lade mig nära intill

- ...som var lite stressad, fortsatte minstingen.

- Stressad? sa jag med onda aningar.

- Jättestressad. De skulle gå på bio och mamman letade i hela huset efter pengar till popcorn men dom hade inga. 

- Ojdå. Hur gick det sedan då? 

Minstingen sneglade på mig.

- Eh, sedan blev mamman glad igen och dom gick på bio.

- Åt dom popcorn?

- Nä, för dom hade ju inga pengar. Och nu är sagan slut. Nu får du berätta.

Det var en gång ett troll som hade noll koll, sa jag...

Allra största TACK till dig som läste detta! HjärtaOm du har någon passion som uppslukar dig får du gärna berätta om detLerHur som helst önskar jag dig en rikigt fin vecka! Och glöm inte att vara snäll mot dig självHjärta