13. aug, 2017

Livrädd

 På bilden; Jag, som efter ett skriv-maraton som nu (tillfälligt) är över, kopplar av tillsammans med en av sönerna som visar vad han kan på MinecraftLer

I övrigt; varning! Ett självutlämnande och jätterörigt inlägg, bara så ni vet...

Jaha, då var det igång igen, sömn-eländet...Minst varannan dag är jag helt snurrig i huvudet av för lite sömn och tabletter jag tar som inte har önskad effekt. Andra nätter sover jag av ren utmattning.

Igår var en dag då jag var pigg och det var tur, vi hade sexårs-kalas hemma (rena High Chaparal men gulligt) och maken och sönerna var borta på fotbollscup halva dagen, stekte hamburgare och spelade i ösregn.I dag vaknade jag alldeles för tidigt och är snurrig igen.

Och jag vet varför jag har sömnproblem; jag är livrädd helt enkelt. Och speedad. Samtidigt som jag är så lycklig över att boken ska komma ut är jag så rädd. Och jag VISSTE alla dessa år jag skrivit på Skuggvinter (10) att det skulle bli så.

Tidningen Skriva gjorde ett reportage om mig förra sommaren (det var med i septembernumret 2016) och jag sa minst en sak som gjorde dem fövånade.

"Jaha, Louise, fyra barn och mitt uppe i livet, sa chefredaktören där han satt mitt emot mig vid köksbordet och drack kaffe, fotografen satt jämte och högg in på en fralla, hur går det till? Hur får du ihop det?"

"Sanningen är att det funkar ganska dåligt, sa jag, men jag gör det ändå.

Han tog en klunk kaffe och såg lite förvånad ut.Över det ärliga svaret tror jag, inget förskönande direkt.

"Vad är det som driver dig främst, frågade han, vet du det? Är det drömmen om att bli utgiven"?

"Jag vet inte. På ett sätt tror jag det, jag har aldrig tänkt att jag skriver för byrålådan, jag skickar alltid in när jag tycker att manuset är klart. Men samtidigt som jag gör det ber jag en liten bön om att det INTE ska bli antaget."

DÅ såg han förvånad ut. Det  gjorde fotografen också.

Men precis så kluvet är det för mig. Och det blir naturligtvis tydligt nu när min dröm blir sann.

Varför livrädd? kanske ni undrar med all rätta. 

- Jag tycker det är läskigt att bli en så att säga offentlig person. Okej, nu vet jag att jag är lite ute och cyklar, ganska mycket säkert.De flesta författare blir aldrig direkt kända, bara glada om någon känner igen dem? Man har super-tur om man blir recenserad. Men ändå...Jag kommer bli mer offentlig än jag är nu, och jag bor på ett litet ställeGråter(Kolla, där går hon. Läste du att hennes debut blev helt utskrattad i...? Inte konstigt att hon ser lite stressad ut). 

Här måste jag tillägga att det bor väldigt trevliga människor här. Ingen skugga på dem. Men fattar ni vad jag menar? 

Det är nog ren välsignelse att det blir Visto, ett förlag där jag kommer styra mycket själv.

-Jag är så rädd för att folk inte ska tycka om min bok. Om jag har legat och vridit mig av smärta för standard-refuseringar, vad ska jag då inte göra om min älskade Skuggis inte alls blir omtyckt? 

Okej, den som ger sig in i leken, jag fattar det där...Men det tar tyvärr inte bort det rädda.

"Man kan tacka nej om man blir erbjuden utgivning", har folk sagt när jag blottat mina rädslor.

Jo, visst. Men det skulle jag aldrig göra. För samtidigt som den där rädda finns i mig finns den andra; hon som vill  bli sedd ochintervjuad.

(Och nej, inga problem när Skriva var här. Jag pratade och pratade, glad över att någon äntligen lyssnade med intresse.  Man får förstå att alla vänner och släktingar som i många år frågat "Och hur går det med boken?" kan lessna när det inte händer något av värde annat än att de får lyssna på långa utläggningar om min karaktärs utveckling och invecklade omskrivningar. Ändå har de lyssnat så snälltHjärta

- Jag är livrädd för vad det ska göra med mig som mamma, att skrivandet nu expanderar. Jag ska starta eget företag eftersom jag kommer ha både utgifter och inomster som författare, jag kommer brottas med lektören och hennes åsikter ett tag framöver, jag kommer skriva och svettas och skriva om, och sedan, långt där framme, kommer marknadsföring. 

Och jag har inte super-mycket reserver att ta av, rent orkmässigt. Jag hintade någonstans att jag skulle skriva ett inlägg om hur svårt det är att få ihop allting och här kommer delar av det.

En räddning vad det gäller familjen och orken; Jag jobbar som lokalvårdare, 50%. Måndag och torsdag är jag alltid hemma.Det är ett yrke som knappt tar någonting av mig psykiskt, det är bara jag som får vara för mig själv några timmar. 

 Jag hade inte orkat komma hem och skriva om jag haft ett mer krävande arbete, så jobbet är alltså en förutsättning för att jag orkar det andra.

Ändå är det naturligtvis tungt, jag har fyra barn som är mellan 6 - 13 år hemma och skrivandet ger men det tar också mycket tid.

(Exempel ur verkligheten; Vi har grannar som har bett oss att klippa häcken bara lite, just åt det hållet där de tittar ut. För häcken är, ja..inte snygg. (Jo, det är sant). Nyss ropade min äldsta tjej och hennes kompisar på mig när jag satt och skrev. "Vi har en överraskning åt dig"! Då hade de städat köket. Behövdes. GulligtHjärta(men skämmigt)

 Det tar på oss helt enkelt, skrivandet. Vi har ingen super-ekonomi heller...Å andra sidan, barnen har inte behövt gå många långa dagar på fritids eftersom jag är hemma mycket).

Jag har en sömn som inte fungerar utan tabletter, är för stressad jämt (misstänker i a f att det är där skon klämmer). Är också ständigt disträ, påminnelserna  duggar tätt på mobilen. Fick ett sms i veckan; "(Barnets namn) kommer gärna på Matildas kalas på lördag!" Jag skrev tillbaka "KulLerFörresten, vilken tid står det på inbjudningskortet?"  Jamen, fatta...

Är det RÄTT att satsa så hårt, springa till skriv-skrubben så många gånger när tiden egentligen behövs till annat? 

Ändå tror jag mer på en mamma som får ägna sig åt sin dröm, inte om hon försvinner helt förstås, men är kvar...kanske ibland i ett frånvarande eller för stressat tillstånd men ändå förhoppningsvis bättre än en förälder som inser att det där med att uppfylla drömmar får vänta och står deprimerad vid diskbänken.

 Eller? Jag brottas ständigt med skuldkänslor över att jag som sagt springer iväg stup i kvarten.

"Nej, ska du skriva igen?" har barnen börjat säga. Och de ser inte glada ut då.Ledsen

Jag tror att det här blev ett rörigt inlägg, det speglar väl mitt huvud just nu, och mycket av detta har skrivits på bloggen förut men...Här är jag just nu.

Trött, rädd och lycklig. Och det lär inte bli bättre under hösten. Det är klart, massa lycka väntar nog också? Det blir aldrig som man har tänkt sig (bara det inte blir värre än jag har tänkt mig för då blir det fan inte bra)

Nu är det dags för mig att börja dagen här hemma. Inget skrivande, nej, mitt manus är hos lektör just nu.

Vad kan det bli då? Jag längtar efter att umgås med barnen och hoppas att jag inte ska vara supertrött hela dagen med dåligt tålamod och alldeles för stresskänslig.

Jag längtar efter att putsa fönster för det behövs och gå ut till kaninerna och städa deras bur.

Jag längtar efter en stunds ro i skogen (det gör jag jämt).

Till dig som läste; stort TACK för att du gjorde det! HjärtaGlöm inte att ta hand om dig själv så ska jag påminna mig själv om detsammaLer Vi ses snart igen! Och ps, det här inlägget blev nog ganska svart. De flesta dagar är jag faktiskt glad, kände att jag måste tillägga det...Och ja, om ni inte har fattat det innan så,...jag älskar ju att skrivaVinkar Ds