5. jul, 2017

Tokigt

En bild från trädgården där min Simon i rättvisans namn är med på bild också, det var han inte i förra inlägget. En vinterbild blir det eftersom det är mycket (skugg)vinter i mina tankar just nu. Bilden vill inte lägga sig rätt och det speglar väl rubrikenVinkar

Häromdagen skulle vi gå och köpa ny säng, mannen och jag. Som min man sa; "Vår säng har varit med om en hel del. Som fyra graviditeter och hundra, nej kanske tusentals amningstillfällen".

Vi kom in i affären. "Men titta, sa jag, där står ju vår soffa"! Jag såg försäljaren haja till borta vid disken. Han såg plötsligt väldigt nöjd ut. 

"JAA!" skrek barnen och slängde sig ner i soffan. Sedan började de bråka om vem som skulle sitta var. Försäljaren såg lite mindre nöjd ut.

"Vi måste prova den allihop, sa jag. Så vi vet att vi får plats". Min man tittade klentroget på mig. Men vi satte oss. Det gick bra, alla fick plats. 

Sedan gick vi fram till disken. 

"Vi ska köpa dubbelsäng", deklarerade min man. Försäljaren såg väldigt vaken och entusiastisk ut. 

"När man nu ändå köper säng, och det gör man ju sällan, sa han en stund senare, då är det viktigt med kvalitén. I den här, sa han och svepte ut med ena armen i en närmast kunglig gest, ligger man riktigt bra! OCH, den är nedsatt med 7000 kr just denna vecka!"

"Vi tar den", sa jag.

Nu tittade min man ännu mer klentroget på mig. Jag vet vad han tänkte. Han tänkte; Var är min hålla-i-pengarna-fru?

Men jag tror hon har åkt på semester.CoolOch försäljaren sträckte på sig.

En stund senare när vi  ordnade med betalningen sneglade jag mot soffan. Och där ligger MIN kudde, tänkte jag. En grå, och det stod faktiskt 73 på den. Jag är född 1973. 

"Den där kudden..." sa jag.

"Ta den", sa försäljaren. Både jag och försäljaren var nöjda vid det här laget. Det var min man ocksåLer

Det är mycket som känns upp och ner nu, det är väl därför jag är som jag är...

När min man kommit upp på eftermiddagen efter att ha sovit, är det dags för mig att gå undan till mitt skrivande som jag brukar göra.

Men nu är det inte bara ett manus som ska skrivas. Jag får nog döpa om det till författarstunden. Det har kommit ett avtal som jag ska läsa igenom och skriva på. Jag skickar mejl angående kommande jobb med bokenfrågor bl a gällande omslag. 

Det känns jättekonstigt. Skuggvinter och jag har liksom trätt in i en ny verklighet, tillsammans. Och i det skjuter ibland en knivskarp tanke in, en av ångest; Tänk om alla tycker den är dålig. 

Jag sätter mig och öppnar dokumentet, tittar på mitt manus återigen. Jag hittar en mening som jag kanske kunde göra bättre. Och jag vet ett stycke där jag skulle vilja lägga till en grej. 

Som jag skrev nyss i ett inlägg; Man börjar någonstans och sedan fortsätter man. Så är det, hela tiden, så är det med livet och allt annat.

En ständig process, en rörelse, en transformation, ibland långsam, ibland så snabb att man inte hänger med...

Om du vill gilla eller kommentera, bara klicka på inläggets namn, i det här fallet "Tokigt" och scrolla neråt så kommer du till gilla-och kommentatorsfältet.

Men det vikigaste, det är att du är här med jämna mellanrumHjärtaTACK för det! Det betyder  jättemycket för mig.