19. maj, 2017

Är det sant?

...Vissa stunder är liksom för stora att ta in.

Igår infann sig en sådan stund och den håller i sig minst lika bra än. Och jag fattar inte att det här är sant men det finns ett förlag som vill ge ut "Skuggvinter".

Visserligen inte riktigt på samma sätt som jag vill (jag kan just nu inte göra det tydligare än så) och jag har fått en hel del att tänka på och har inte bestämt mig än men oavsett vad är jag oerhört glad och smickrad och...jag har inte nog med ord.

Jag har tidigare här på bloggen skrivit om det sårbara faktum att när som helst kan det dimpa ner en refusering. När man helt oförberedd sitter och gör läxan med ett av barnen eller går runt på jobbet.

Samtidigt konstaterat; den som ger sig in i leken får leken tåla. Men tydligen kan det också komma andra besked från förlag.

Lite bortskämd har jag allt blivit de sista veckorna.

Ett större förlag har läst med stor behållning, ändå blev det tyvärr nej, ett annat beklagade häromdagen att jag fått vänta länge på svar men tyvärr finns det inget än. Ett tredje har skrivit att mitt manus känns intressant och att de ska läsa så fort som möjligt.

Otroligt uppmuntrande men...nära skjuter ju tyvärr ingen hare.

Så i går ser jag att det har kommit ett mejl: "Re; Ang manus".

Jaha, ännu en refus tänker jag och börjar luttrat läsa "Hej Louise! Tack för förtroendet att få läsa..." Och sedan bara fortsätter brevet och jag tänker okej, ni behöver inte i detalj beskriva hur ert jobb går till i en vanlig..varför står det plöstligt utgivning av ditt manus??!!

Efter det är allt lite luddigt. Och varmt. För det ÄR varmt. Jag skjutsar hem en av barnens kompisar och det är som en bastu i bilen. Killarna lyssnar glatt på Bästa Låten och jag tänker att jag måste hem snabbt och läsa igen.

Missförstod jag något?!

En timme senare läser jag upp allt för min nyvakne make.

"Skämtar du, eller?!" kommer det från ett virrvarr av täcken. Det är nästan hett i rummet trots att persiennerna är nerdragna.

"Nej, det gör jag inte", säger jag och går ut i köket och sätter på kaffe. Det borde göra susen, möjligen för oss båda.

Efter några minuter kommer han ut i köket.

"Jag undrar bara en sak"  säger han.

Jag blir stående med kaffeskopan i handen. Mina nakna fötter klibbar mot golvet, trots det känner jag nästan inte alla smulor. Nästan. (Jag är ändå lokalvårdare).

Ja?  säger jag förväntansfullt.

"Jag undrar vem som har tagit min rakhyvel".

Först då märker jag hur hårig han ser ut. Och trött. Men jag märker också hur berörd jag är av det där konstiga beskedet på mobilen.

För jag får tårar i ögonen och säger;

" Det är inte roligt att berätta saker för dig".

Sedan är jag på väg ut ur köket med mina klibb-fötter och kaffeskopan i ett hårt grepp. Då sträcker han ut handen mot mig och ler ett blekt leende.

"Men älskling, så roligt! Sa du utgivning?!"

Det är så med min man att han behöver vakna till ett tag innan han är vaken så att säga.

Jag hoppas att han är mer vaken i dag, när han ska grilla på altanen. Med 40% risk för åskaGråter

Och bara för att förtydliga; "Skuggvinter" har blivit antaget av ett förlag men jag har inte bestämt mig för att tacka ja än.

Men ändå.....TJOHOOOOOGalen (Förtydligande igen; Det där räcker inte på långa vägar för att beskriva vad jag känner i dag...)

Allra största TACK till dig som läste och hoppas att du får en riktigt fin helgLerKram!

Om du vill gilla eller kommentera, klicka bara på inäggets namn, i det här fallet "Är det sant?" och scrolla neråt så kommer du till gilla- och kommentatorsfältet.

Men det absolut viktigaste, det är att du bryr dig om att titta in här och läsa mina raderHjärta