17. maj, 2017

Virrigt värre...

(På bilden syns boken jag äntligen ska börja läsa LerHar nämnt den innan, det är en spänningsroman i en subgenre som kallas "Female Noir", spännande! Förlaget heter DareMe Publishing)

Som rubriken möjligtvis antyder är det här en (fristående) fortsättning på mitt förra inlägg Speedo.

Ett kortare inlägg har jag bestämt mig för.

När min man hasar sig upp ur sängen kvart över fyra kommer jag nämligen att krypa ner i den. Jag är för trött, (DÅLIG natt) och för speedad. Och som jag skrev för några dagar sedan, när det är så vet jag att jag måste lugna ner mig.

(Tack för de fina tipsen jag fick angående det förrestenHjärta) Och som grädde på moset tror jag att jag har en förkylning på gång ...

Hur som helst ska jag krypa ner och börja läsa "Nästan som du" av Katarina Persson som kom på posten igårLerFörhoppningsvis motar det bort både basiluskerna (skriver man så?) och de virriga tankarna så att jag kommer på banan igen.

För apropå de där virriga...Igår satt jag i bilen på väg från ett ställe till ett annat i jobbet. Konstaterade att min mobil hade förlorat lite väl många procent under frukostrasten. Tänkte att det var synd eftersom jag gjort mig (bara liiite) beroende av att kunna läsa i just mobilen på rasterna.

Egentligen skulle man haft en laddare med sig på arbetstid, tänkte jag. Det var nog första gången jag tänkte så. Jag brukar åka välladdad hemifrån och sedan inte tänka mer på saken.

Men de sista dagarna (veckan?) har jag glömt mer och mer (måste verkligen lägga mig sedanGråter)

Nåväl, när jag kommit fram och parkerat och skulle ta min väska och gå ut så...fasen, vad fastnade den i nu då? Vad är det för sladd? Åh, mobilladdarsladden......AHH! MOBILLADDARSLADDEN! D-U-M jag är FörvirradKunde ju ha laddat den, hela resan. Då hade jag kunnat läsa hur mycket jag ville på rasten....SUCK! Och jag som verkligen behöver..Men vänta lite...Jag åker en extra sväng nu. Och laddar!

Så där höll mina avklippta tankar på.

Sedan åkte vi, jag och mobilen. Och, ska tilläggas, jag, eller ja, vi  då var inte ute länge, bara så att det blev 12 % bättre. Men, och slutsats, det är inte riktigt bra när det blir så, när jag inte kopplar där jag annars brukar göra det.

Därför, och som ni säkert förstår, är det dags för nattlinne och öronproppar, snart!

Vila och lugn helt enkelt.

Fast det här måste jag berätta; I går eftermiddag skickade jag ett mejl till det förlag som nu haft "Skuggvinter" längst. Jag skrev något i stil med;

"Hej! Ni har ju haft mitt manus ett tag nu...Är bara lite nyfiken på hur det går? ...Med Vänlig Hälsning..." Jag fick ett svar antal timmar senare där det stod ungefär;

"Hej! Jag kollade med manusansvarig som meddelade att du bör kunna förvänta dig ett svar inom några veckor..Beklagar att du fått vänta så länge...Vänliga hälsningar..."

Helt ok, absolut. Men svaret var skickat kl 23.24. Om det verkligen skrevs då tycker jag synd om hen.

Vid den tiden borde man göra annat. Kanske inte så konstigt att förlagsmänniskor (nästan) alltid låter superstressade om man någon gång vågar ringa?

Den tidigaste refuseringen jag fått kom 06.42 en tisdagsmorgon.

Väldigt nedslående början på dagen, men kunde inte låta bli att beundra den driftiga typ som skickat det. Såg en pigg person framför mig som gnuggade händerna vid kaffemaskinen och beslutsamt tänkte; Jag sparkar igång den här dagen med att skicka iväg ett gäng standardrefuser, så är det eländet gjort sedan. Jaha, då har vi Baumgärtner, först ut..."

Så får man i alla fall hoppas att det var. Så att det inte var tvärtom, alltså en stackare som suttit hela natten med de där trista svaren.

Som sagt; nu ska jag börja njuta av "Nästan som du".  Läser du något speciellt just nu?

Vad du än läser eller inte, allra största TACK för att du läste det här. Och glöm inte att säga en snäll mening till dig själv, gärna mer än en och helst ofta. Du kan upptäcka att det har större effekt än du trorGillaHjärtaMen det ska helst inte bara vara  "Jag är bra"  utan något som du uppriktigt menar, t ex "Jag har verkligen kämpat på den här veckan" eller "det där klarade jag verkligen bra". Om du är som jag, alltså en som säger justa saker till dig själv lite för sällan, kan det hända att du känner som jag; en våg av värme som går genom kroppen dåLerTa hand om dig!

(Och om du vill gilla eller kommentera, klicka bara på inläggets namn i det här fallet "Virrigt värre" och scrolla neråt så kommer du till gilla - och kommentatorsfältet).