11. maj, 2017

"Vårskogen"

Klockan är fem i sex här och det snöarBlinkarOkej, då hade det ju passat bättre med ett stycke ur "Skuggvinter". Men här kommer som tänkt ett ur det manus jag skriver på nu, "Vårskogen". (Och bilden får bli ett mellanting, en liten tussilagoLer)

Texten som kommer nu är fortsättningen på det jag lade ut förra veckan, om du scrollar två eller tre inlägg bakåt så kommer du till det (2 maj).

Lite stressad här, ska hinna skriva köplista och göra frukost till barnen ganska snart, så jag tror att det är enklast (om du inte har det i alldeles färskt minne) att du läser det andra först och fortsätter här.

Det handlar alltså om den deprimerade lokalvårdaren Agnes och i stycket som följer är hon på jobbet.

Om du vill gilla eller kommentera, bara klicka på inläggets namn, i det här fallet "Vårskogen" och scrolla neråt så kommer du till gilla och - kommentatorsfältet.

Och du, TACK för att du läserHjärta det betyder mycket för mig att se att min blogg blir besökt!

"Dammsugaren hade ett högt och ilsket ljud, ett som var skönt när det gällde att stänga andra ljud ute, men enerverande annars.

Som nu.

Morgonens stillhet som bortblåst, istället lät det så mycket från den runda stålfärgade maskinen att Agnes fick lust att sparka till den. Det var först där hon blev medveten om hur dåligt humör hon var på. En analys av varför behövdes knappast.

Lite trött, jovisst, numera var hon alltid lite trött. Och så var det helgen.

Där stannade Agnes upp ett tag i tanken innan hon orkade fortsätta.

Helgen hade varit en enda långsam transportsträcka från fredag till måndag. Hon hade försökt ringa Susanne på lördagsförmiddagen för att höra om hon hade lust att ses men hon hade andra planer. Vad hade hon inte sagt och Agnes hade inte frågat heller.

Susanne hade inte många andra vänner men hon hade andra vänner. Det var en skillnad som Agnes inte tänkt på mycket innan, knappt märkt, men som blivit väldigt tydlig det sista.

Susanne hade andra att umgås med men Agnes hade bara henne. Det var inte riktigt sant men nästan. Kattis hörde fortfarande av sig ibland och (hennes bror) Olof ringde ofta.

Lite misstänkt ofta tyckte hon. Hon visste att hon och Lina var viktiga för honom, att han verkligen värnade om dem när det nu gått som det gjort för deras föräldrar, men anledningen till att det knappt gick en helg utan ett telefonsamtal från honom var nog för att han visste att hon var ensam. Även om hon försökte dölja det så gott det gick.

Ibland hittade hon till och med på att hon var upptagen, som igår.

Hon kunde ha ringt Lina. Hon skulle ha ringt Lina och lilla Sofia. Kunde åkt dit och hälsat på. Köpt med sig de där chokladkakorna som Sofia älskade. Men det hade hon inte gjort.

Med dammsugaren i ett fast grepp gick hon upp för trappan. Stående på näst högsta trappsteget slängde hon en hastig blick in genom glasdörrarna. Ännu var allt mörkt, ingen hade kommit.

Sedan ställde hon sig på tå och stoppade in kontakten i det så gott som osynliga uttaget till vänster om dörröppningen.  Det var det enda som var gjort för att underlätta städningen där.

Hon suckade och dammsög hälften av det långa trappsteget, sedan flyttade hon dammsugaren och tog resten av det. Så skulle det hålla på, hela vägen ner och redan halvvägs skulle hon känna av det i ryggen.

Axeln skulle nog vara snäll ett tag till, det var trots allt bara måndag.

Hon skulle kunna hälsa på Lina helgen som kom. Även om det betydde att hon skulle klampa rakt in i familjeidyllen. Av vad hon förstått från de sista träffarna jobbade Andreas nästan jämt men veckosluten var heliga.

Fortfarande kunde hon se honom framför sig, hur han sett ut då han och Lina gift sig.

Som om han vunnit högsta vinsten. Och så Lina förstås, så ljuvlig i sin klänning att folk tappade andan.

Agnes tog i och det gav resultat, trappasteg för trappasteg.

Eller så kunde hon ringa Olof för en gångs skull. Hon hade låtit väldigt kort i telefon igår. Det var inget fel på honom, tvärtom. Och hans Cecilia var trevlig. Inte hennes fel att de inte hade något gemensamt.

Bara en riktigt dum sak hade Olof gjort. Nej, dumt räckte inte på långa vägar.

Nu var hon tvungen att vila lite.

På den obligatoriska tretimmarskursen för lokalvårdare vid anställningens början hade det gjorts reklam för mikropauser. Att stanna upp och slappna av i så lite som trettio sekunder skulle göra under för spända msukler.

Hon hoppades att det stämde, kände redan hur det stramade i ryggen.

Hon tänkte där hon stod att hon var glad att hennes föräldrar aldrig fått veta. Men även om de fått det är det inte säkert at de trott det. Inte om Olof.

Det var knappt hon själv gjorde det. Och han hade inte en aning om att hon visste.

Agnes tryckte på knappen med foten och så var det ilskna oljudet där igen."