5. maj, 2017

Fira lite...

Det här inlägget skulle egentligen handla om hur det är att nästan jämt vrida och vända på kronorna samtidigt som jag undrar om jag gör rätt och om det är värt det?

Förtydligande; (även för er som eventuellt är nya här på bloggenVinkarjag har ständigt besök men vet inte vilka ni är allihop, fast och som jag brukar skriva; det viktigaste är inte att ni kommenterar, det största är att ni läser, TACK Hjärta)

Jag har fyra barn, jobbar 50 % och skriver...inte resten av tiden men så mycket som jag kan. Ekonomiskt är det tufft men det gagnar hela familjen att jag är hemma så mycket som jag är. Jag brukar gå undan och skriva först när min man (som jobbar natt) kommer upp på eftermiddagen, så jag hinner träffa barnen samt göra allt det där andra, ni vet; maten, disken, tvättstugan...(Rättelse; jag hinner inte med allt. Inte på långa vägar. Det är alltid lite smutsigt, lite stökigt, lite för mycket av allt hemma hos oss. Men ändå...Rodnar)

Hur som helst och summa summarum;

Att jag jobbar som lokalvårdare på en stor fabrik (samma sak varje arbetsdag) gör att jag hinner tänka en hel del på mitt manus och mina karaktärer på jobbet. Ett perfekt upplägg alltihop...men så är det ju det där med ekonomin.

Det gör att jag, trots alla fördelar, nästan ständigt går och undrar om jag borde arbeta mer? Tyvärr är jag inte utgiven författare så jag tjänar inte en spänn på det där skrivandet. Än..Viskar Även om mina planer innehåller minst en bästsäljare.

Så är jag ju, som sagt, inte där nu.

Den här våren har inte gjort någonting bättre på den fronten heller. Fem refuseringar, varav en innehöll kritik som jag blev så arg när jag fick att jag skrev ett ilsket mejl tillbaka till förlaget (ja, det är santGråter). Man skulle ju kunna tänka sig att jag blev argare av standard-refuseringarna men...

Av de andra fyra "Tack, men nej tack" blev jag oerhört ledsen. Det har verkligen tömt mig på kraft. Även om man vet att det är det allra vanligaste svaret så känns det så oerhört platt och nedslående när man får dem.

"Tack för att vi fått läsa ditt manus. Även om det verkligen inte var något särskilt alls tröskade vi oss ändå igenom (en liten del av) eländet bara för att finna att det inte var värt ens en ynka liten kommentar från oss, hejdå".

Jag vet att det är orättvist att skriva så, förlagen har verkligen inte resurser (eller anledning) att kommentera allt, det funkar inte så, men det är så det KÄNNS när man får det där standardsvaret.

Så i dag går jag på jobbet och kollar av mobilen mellan städningen av de två smutsigaste toaletterna.

Ett mejl från ett ganska stort förlag och jag ser direkt att det är något mer än bara standard.

De börjar med att ursäkta sig för det sena svaret och tackar för att de fått läsa mitt välskrivna manus "Skuggvinter". Skriver vidare att de läst det med stor behållning men i den hårda konkurrensen...o s v.

Nej, jag blir inte ledsen. Jag blir så GLAD. Okej, det räckte inte ända fram till utgivning. Men det har suttit någon (eller några) på ett av de större förlagen i Sverige och läst det med...jag tar det igen; stor behållningLer TACK! Det var precis vad jag behövde höraHjärta

Jag tror baske mig att det var precis vad mina karaktärer behövde också, kan riktigt se dem framför mig, hur de firar och börjar tro på sig själva igen; Alice, Sebastian och Markus. (Även om det blir lite krångligt för dem att fira ihop, hehe...VinkarKrossat hjärta

Om du blir nyfiken på vad "Skuggvinter" handlar om kan du gå in under fliken "Provläs Skuggvinter" och kolla in det.

Om du vill gilla eller kommentera är det bara att klicka på inläggets namn, i det här fallet "Fira lite" och scrolla neråt så kommer du till gilla och - kommentatorsfältet.

Själv ska jag, som dagens rubrik antyder, fira i dag. Med kallt rosévin. I solen! Och jag hoppas att du som läste detta får en riktigt fin helg. Kram på dig!