2. maj, 2017

Vår och "Vårskogen"

Va?! Vad har hänt? Varför lyser solen? Och varför är det så varmt?

Hehe...Bara en nördig författare kan sitta framför datorn i köket och glo ut på detta fina väder genom sina smutsiga rutor utan att ge upp.  "Det finns inget bra väder - bara skriv-väder". Eller?Vinkar

Hur som helst, mina sängdagar nu när jag varit sjuk tycks ha gjort gott för kreativiteten, för igår när jag satte mig vid skärmen gick det så lätt.

Här kommer det jag skrev i mitt nya manus "Vårskogen" och återigen är det den deprimerade lokalvårdaren Agnes som står i centrum;

Läs och tyck gärnaLerOm du vill det, är det bara att klicka på inläggets namn, i det här fallet "Vår och Vårskogen" och scrolla neråt så kommer du till gilla- och kommentatorsfältet.

" Klockan var tio över sex när Agnes satte den tunga skurhinken på städvagnen och körde ut den ur sitt förråd.

Måndag morgon och hela veckan på Hedlund & Co låg framför henne.

Företaget bestod av fem stora våningar där allt städades varje vecka förutom en brandtrappa som endast behövde göras en gång i månaden. Det innebar att städbolaget, i teorin, styckat upp företaget i fem delar, en för varje dag.

Reception, kök och två pentryn samt alla toaletter gjordes dock dagligen och stora konferensrummet sågs över tre gånger i veckan, de mindre två.

En kopierad och färglagd planskiss hängde prydligt inplastad på väggen med skriftliga instruktioner bredvid. Det var ett bra tag sedan Agnes sluta titta på den. Så komplicerat var det inte. Eller rättare sagt, det var inte komplicerat alls.

Det var världens dummaste, enklaste jobb och hon hade ingen aning om varför hon fortfarande var kvar. Eller jo, det hade hon.

Bara tanken på att söka ett jobb, ett riktigt jobb, ett sådant hon var kvalificerad för...Hon kom sig inte för helt enkelt.

Förra veckan hade hon sett en annons som i stort sett såg ut som det CV hon borde ha skrivit. Hade hon sökt? Nej. Hade hon funderat på att söka? Kanske. En försvinnade kort stund när hon druckit vin i fredags.

Agnes suckade och gjorde den sväng som var nödvändig för att komma ut från den trånga lilla korridor som förutom städförrådet innehöll fläkt- och soprum och vidare ut i stora entrén.

Den sväng, som redan i morgon med fullastad städvagn, skulle kännas i axeln.

Varsågod, här är ditt liv! En hel vecka av värk och städ. Hos företaget som krossar konkurrenterna (och sin personals axlar).

Om hon nu räknades som deras personal. Det var antagligen tveksamt.

Ändå gick det inte att inte tycka om deras entré. Den var allt som företaget i övrigt inte var; vacker, storstilad, kanske till och med magnifik.

Agnes stannade som vanligt till en liten stund och njöt. Särskilt nu, när det var tyst och stilla överallt och hon hade äran att tända för att se de enorma kristallkronorna från det välvda taket kasta sitt ljus över allt;

Den långa receptionen i mörkt, blankt trä till höger när man kom in, den lilla fontänen i mitten och som avslutning, en av de bredaste trappor hon sett.

Hon hade älskat den om det inte vore för att det var hon som dammsög den varje dag. Golvet i hela entrén bestod nämligen av en honungsgul heltäckningsmatta. Det var opraktiskt men förtog inte effekten, alla som kom dit första gången stannade upp.

Tråkigt nog slutade det imponerande där, åtminstone för Agnes del. Visst, det såg bra ut överallt och konferensrummet var också vackert med sina jättelika fönster och sin vinröda matta men inget gick, som sagt upp mot entrén.

Inget gick upp mot den,tänkte Agnes medan hon dammade av i receptionen. De som arbetade där var inte så trevliga, en del hälsade knappt, andra sa några ord, mest för att de kände sig tvungna trodde hon.

Det gjorde detsamma.

En sista blick på det blanka träet, det var lika oklanderligt rent som det brukade vara. Med städning fem dagar i veckan var det en utmaning att hitta ett dammkorn någonstans och dessutom visste hon att åtminstone en av receptionisterna (fast hon misstänkte båda) hade en egen trasa om det skulle råka bli en fläck eller tumme någonstans under arbetsdagen.

Likadant var det med den lilla guldfärgade lustiga fontänen. Aldrig annat än rent där heller men så såg hon ju över den jämt och ständigt.

En sjöjungfru, även hon i gyllene färg, höll ut sin hand så att det porlande vattnet fördelades eller tycktes flöda från den. Hennes vackra ansikte såg koncentrerat ut när det betraktade det, likt hon själv tänkte;

"Är det verkligen jag som åstadkommer det här?"

Agnes i sin tur tittade på henne, lät den drömlika sekunden bli till några, den som väckte känslan av magi inom henne, att allt var möjligt (vilket förmodligen var sant, om Hedlund & Co kunde sätta upp en sjöjungfru i sin entré kunde allt hända)  och sedan satte hon igång dammsugaren".

Allra största TACK till dig som läste och titta gärna in snart igenHjärta