18. apr, 2017

Vuxenlek och babybossen

I går avslutade familjen påsken med att gå och se filmen "Babybossen" på bio.

Jättemysigt att sitta i en nersläckt lokal och vräka i sig popcornLer stortsärskilt eftersom jag inte gjort det på ett antal år. 

- Hur länge? ville barnen veta. Hur länge sedan var det du var på bio, mamma?

- Ehh, kontrade jag. Jag minns en alla hjärtans dag när ni var små. Fast då fanns inte ni, sa jag till de yngsta som tittade storögt på mig.

Alltså, FAMILJEN har ju varit på bio många gånger. Men inte jag, jag har suttit hemma och skrivit. Förutom igår då och det var som sagt, mysigtHjärtaEfteråt sa vi till minstingen att HON var en babyboss när hon var liten (det är hon än, fast det sa vi inte)

Vi trodde att hon skulle skratta. Men av någon anledning blev hon helt vansinnig och vrålade;

"Nej, jag är INTE en babyboss", i så högan sky att vi andra bleknade och sa "nej, naturligtvis inte, nu sa vi fel, det är klart att du inte är en boss" och saker i den stilen till hon lugnade sig...

När vi kom hem hade hon massor av saker att göra, sa hon. Hon hade verkligen inte tid att duscha. Hon skulle göra presenter till hela familjen och baka med sina dockor. När jag frågade vad sa hon att det var hemligt. Det tyckte jag var gulligtHjärta

Men, om jag ska rannsaka mig själv, vad håller jag på med? Som skriver böcker som ingen vill ge ut?

Ibland undrar jag mer än annars vad jag håller på med. Som nu.

Fem refuseringar har jag hunnit få och fast jag försöker gaska upp mig så...det är som ett slag i magen varje gång. Det tar ner mig. Det tar energi och lust och glädje.

Något annat går inte att säga. Tyvärr.

Kan tillägga att alla förlag inte har svarat än och jag letar nya att skicka till. Men ändå...Och trots att jag börjat på mitt nya manus "Vårskogen" och tycker att det är roligt så är det samtidigt med känslan "Jaha, dags att skriva ännu en bok som ingen vill ha..."

Fast så tänker jag på att författarcoachen tyckte den var bra. Och just nu läser min syster den och är fast har hon meddelat via sms. Och hon är ganska kräsen. Dessutom finns det ett stort förlag som har tyckt och gillat också även om inte "Skuggvinter" nått ända fram. Än. Eller någonsin.

Jag funderar lite grand på att fråga om det finns några som följer denna blogg som skulle vilja testläsa just "Skuggvinter"?

Men det är en tanke på idé-stadiet än, har inte riktigt bestämt mig för hur mycket mer energi jag ska lägga på den just nu om den inte blir antagen av ett förlag.

Något annat jag har tänkt på är egenutgivning. Jag vet inte...men bara att det finns är lockande. Att inte vägs ände är nådd om inget förlag är intresserat, som tidningen "Skriva";s

chefredaktör skrev nyss i sin krönika.  Han, som för övrigt har intervjuat mig i septembernumret av tidningen förra året. Det är lite kaxigt om jag får säga det självCool

Men...om det trots allt inte blir någonting av den där författarkarriären jag vill få till?

Är det värt det? Eller sitter jag bara och leker med ord framför datorn fast jag är vuxen och borde veta bättre? Kommer jag sitta vid sextiofem och äta kall gröt medan andra räknar pensions-poäng och gottar sig? (Förtydligande; jag jobbar 50%, för att hinna med allt hemma men också för att hinna skriva).

Men så igår när jag satt och skrev kom min äldsta dotter med kakan ni ser på bilden och sa; Här får du. Det är min finaste kaka. Jag kallar den Shine".Hjärta 

Så något måste jag ha gjort rätt i mitt vuxenliv, tänkte jag då. Och jag har många passions-poäng i mitt liv, om man ska räkna på att jag gör det jag tycker om.

Frågan är om de syns i orange kuvertet? Vinkar

Hur som helst, TACK Hjärtaför att du läste och titta gärna in snart igen. Om du vill gilla eller kommentera, klicka bara på inläggets namn och scrola neråt så kommer du till gilla- och kommentatorsfältet. 

Förresten, skriver du? Utgiven, eller ännu inte utgiven? Skriv gärna till mig och berätta. Om ditt manus eller refuseringar eller vad som helst. Min mejl-adress finns under fliken "Kontakt".

Kram!