13. apr, 2017

Skrivmusklerna

I förmiddags när jag och mina tjejer åkte till Willys för att påskhandla snöade det.

Det tyckte jag var knäppt. Men det är ganska mycket som känns knäppt just nu, i mig och runtomkring och jag tror att många av er håller med.

Ett litet tips till den som vill ha ett;Vinkardet har varit en tung vecka. Och de flesta av dagarna vi lever är vardagar och vi måste orka ganska mycket, både praktiskt, ibland (eller ofta beroende på vem du är och hur du mår) också känslomässigt.

Så nu när det är högtid på ingående och vi har inte fullproppat med sådana i kalendern; unna dig lite extraHjärtaFör jag är helt säker på att du är värd det.

Om det så är ett  jättestort påskägg, en beställning på nätet, god mat eller vin.

Om du är en sådan som tänker på vikten (finns det vuxna som inte tänker på det eller åtminstone "jag borde inte" när man gärna vill ha lite till?) så ta lite till, för sjutton!

Får man dåligt samvete för det kan man väl ta sig en extra promenad eller två. De av er som läser min blogg vet vid detta laget att jag hävdar att promenader, särskilt snabba och i skogen, räddar alltLer

I förra inlägget skrev jag att jag skulle börja skriva på mitt nya manus "Vårskogen".

Det gjorde jag. Och...vad seeegt det gick då! Det märktes att jag inte skrivit bok på ett tag.

Efter två timmar...en knapp halv sida. Som jag kom på nästa dag att jag inte gillade. Och under tiden som jag satt och (mestadels) stirrade på skärmen tänkte jag saker som "På den här tiden hade jag hunnit dammsuga källarvåningen....och vattna alla blommor, när vattnade jag förresten sist?...och städa toan däruppe...

När jag inte har skrivit under en period glömmer jag av hur mycket jag tycker om det. Och det är lite svårt att komma tillbaka igen.

Man kan nog jämföra det med att springa t ex. Du kommer ihåg hur befriande skönt det var, hur stark du kände dig, hur bra du mådde efteråt.

Men det var några veckor sedan eller ja,lite mer. Och så ger du dig ut och fasen vad trögt det är! Stel i kroppen och flåsig. Inte alls som du kom ihåg det.

Ungefär så kändes det när jag satt och blängde på skärmen häromdagen. Jag skulle skriva om Agnes som stod på spårvagnen på väg hem och stirrade ut genom fönstret på det novembergrå.

Och jag har varit där. Jag har stått på vagnen många gånger och känt lukten av trängsel och blöta kläder och varit singel och känt mig deppig. Men det blev liksom mest;

"Regnet öste ner"  Inte mycket bättre än så.

Mina skrivmuskler har förtvinat och måste tränas upp igen. Jag måste sitta framför datorn flera gånger och övertala mig själv att sitta kvar.

För det är enda sättet att få fart på flytet igen.  (Låt det hända snart annars blir jag galen)

(Och jag vill helst inte bli galen)Gråter

Det är vid sådana här tillfällen det är viktigt att påminna sig själv om varför man skriver.

Och ehhh...det vet jag egentligen inteRodnar

Med de kloka orden tror jag att det är dags att avsluta för i dag. För på en timme innan Vännerna kommer till oss måste jag; blåsa håret och sminka mig, städa två badrum, plocka in rena kläder i skåpen (måste jag det i dag?) och det var något mer. Maten till vännerna!

Eller var det maken som skulle fixa det? Ett stort glas vin blir det i alla fallLer stortOch allra största TACK till dig som lästeHjärtaOch GLAD PÅSK!