8. apr, 2017

En svart vecka

Ett av mina barn umgås ibland med en ny klasskompis som relativt nyss kommit från Syrien.

Jag tycker om honom trots att jag inte känner honom. Hela tiden lär han sig mer och mer svenska. Men trots att hans ordförråd fortfarande är knappt lyckas han välja så vänliga ord när han säger något.

Och varje gång han ler känns det som om en liten bit i mig brister. För det är så glatt.

Jag blir så tacksam för att han är här - samtidigt som det gör så ont i mig när jag tänker på vart han kunde ha varit.

Likdant är det med det som hände i Stockholm i gårKrossat hjärta

Jag har en bror med familj i Stockholm, bland annat. "

Vi är okej". Det var meddelandet jag fick halv fyra av min brors sambo.

Vad har hänt? tänkte jag.

Sedan såg jag nyheterna.

Och på samma gång som jag naturligtvis är tacksam och lycklig över att de jag känner är oskadda så finns de motsatta känslorna där också.

Det finns en linje mellan liv och död som ibland utplånas på mindre än en sekund. Vid tillfällen, på ställen, hos personer där vi en minut innan inte kunnat tro det och än mindre förutse det.

Dagar som igår blir vi påminda om att det vi ofta tar för självklart - livet - är så skört.

Trots att vi vet att vi kan råka ut för en bilolycka tänker vi oss inte att vi kan dö medan vi håller på att planera matlistan i huvudet eller säger något till ett av barnen...

Men igår, på Drottninggatan en fredagseftermiddag hände just det. Döden bröts sig oväntat in i en till synes trygg vardagssituation och förändrade allt för så många   Krossat hjärta

I dag finns det inga tvivel runt vad de flesta av oss svenskar kommer att tänka mest på.

Ta hand om erHjärtaKram!