26. mar, 2017

En helg...

Och så mitt i allt, mitt i vardagen eller lördagen som det är när vi håller på som vanligt eller egentligen ovanligt för det är så soligt och vår och vi är ute, bara en stund ska vi vara ute för sedan ska familjen till Ullared och jag ska börja skriva på min nya bok och jag går där och i huvudet håller på att ta till mig eller inte ta till mig ännu en okänd lektörs ord om min "Skuggvinter"...så håller det på att hända något riktigt hemskt.

Men det händer inte. Det hemska händer inte. Allt fortsätter på ytan att vara som vanligt. Samtidigt som man blir påmind om hur skört allt är. Hur fort allt skulle kunna förändras.

Hur några sekunder kan göra så stor skillnad.

Jag vet inte om jag är chockad eller håller på att bli sjuk men jag går och lägger mig tidigt på lördagskvällen. Jag och min man tänker inte ens på att öpnna vinflskan som verkade så lockande innan.

Jag tänker att allt är bra, att inget har hänt och på vad som egentligen är viktigt, att man ibland inser det mer än annars, men nu är ju allt bra.

Men jag sover dåligt och till råga på allt verkar jag utan att minnas det ha tagit en sömnatblett för mycket så jag är alldeles groggy hela dagen. Fast solen som lyser in genom oputsade fönster kanske gör sitt bästa för att pigga upp mig och barnen leker i trädgården och letar vårjackor i förrådet.

Och nu är det kväll och jag och barnen ska titta på ett komediavsnitt och äta tigermuffins och sedan har jag sagt till barnen att mamma ska lägga sig jättetidigt i kväll.

Med en tjock klump i halsen (jag håller nog på att bli sjuk) och tänt ljus och börja läsa "Stora små lögner" av Liane Moriarty.

Bara det, inget annat. Och tacka Gud och alla änglar jag tror på för alltHjärtaHjärtaHjärtaKram på dig, ta hand om dig och TACK för att du läste.

Och till dem du älskar, säg det oftaHjärta