24. mar, 2017

Hudlös

Nu har jag hunnit få några refuseringar. Ett förlag gav en förklaring till varför. Delar av ett utlåtande skulle man kunna säga.Och jag blev inte glad över det trots att jag vet att det är ett bättre betyg än standardrefusering.

Tvärtom.

Jag glömmer, när jag skriver och nästan hela tiden annars, hur ont en refusering gör.

Hur fruktansvärt ledsen jag blir. Det gör så ont att jag känner mig hudlös och bara vill gå och lägga mig, dra ett täcke över mig och sårbarheten. Och varje gång känns det som om min dröm dör och att hoppet om att bli utgiven aldrig ska komma tillbaka...

Och då vill jag bara spy när jag tänker på att de flesta förlag har ännu inte svarat. Men de kommer göra det...

För några år sedan väntade man på post. Men nu...nu bara plingar det i mobilen och så finns det där. När man gör vad som helst; jobbar, hjälper barnen med läxan, planerar dagens middag.

Ett mejl. "Hej, och tack för att vi fått läsa ditt manus. Tyvärr..."

Som ett knivhugg när man minst anar det. Och även om man kanske borde vara beredd, man vet ju trots allt att sannolikheten för att bli refuserad är SKYHÖG...så...nej, det är man inte.

Saker att glädja sig åt; Det är bara en refusering, inget cancerbesked.

Tur att jag har min familj och ett bra liv i övrigtHjärta Och så de nya rummen...Det är nästan som ett nytt hus på övervåningen..Ler

Vem du än är och vad du än gör när du läser dessa rader; TACKHjärtaför att du läste och ha en fin helg

Kram på dig // Louise