20. mar, 2017

Jag, helt enkelt

Häromdagen satte jag mig vid datorn, inte för att skriva utan för att kolla en sak i det följebrev jag använt till de förlag som får "Skuggvinter"  för första gången.

Jag blev gråtfärdig när jag satte mig där. Och det slog mig hur tomt och hur tyst allt kändes även när jag satt på den musik jag brukade lyssna på och tänt mina ljus. Det är som om mina karaktärer i "Skuggis" (smeknamn på "Skuggvinter") har dött. Och jag saknar dem så mycket!

Alice, Sebastian och Markus.

Vet att jag skrivit innan att jag trodde att jag skulle tycka att det var spännande att skicka in mitt manus till förlag som jag nyss gjort. Men det är det inte. Det är hemskt.

Och det sista har jag varit lite deppig. Jag har inte velat skriva för mycket om det här på bloggen men så är det.

Vaknat med en klump av ledsnad i kroppen, inte tyckt att saker känts så roliga som de brukar. Varit ovanligt trött.

Så när jag satt vid datorn och kände att jag bara ville gråta förstod jag att jag måste tillbaka till mitt skrivande, snabbt.

Trots att min detaljerade synopsis till "Vårskogen" inte är helt klar än, nej, men jag får fortsätta tänka vid datorn. Jag har samlat på mig en del ideér på jobbet som ska skrivas ner.

Så igår satte jag mig ÄNTLIGEN där igen, för att SKRIVA! Inte bara följebev eller korrigera en mening utan för att SKAPA. Och skapa nytt.

Då mådde jag bra igenLer I min lilla hörna som ni ser på bildenHjärtaJag kom dessutom till en mycket viktig insikt; Jag har länge gått runt med en felaktig föreställning om att jag är lycklig när jag skriver för att jag har hoppet om att bli utgiven. Och det är naturligtvis inte helt fel.

Det ska inte underskattas att ha ett mål, en plan, en dröm i livet, tvärtom. Det är livslust, drivkraft! Och jag drömmer verkligen om att bli just utgiven!

Men det är inte därför jag är lycklig vid datorn. Det är ju för att jag skriver!

Förstår inte riktigt hur jag tänkt innan nu när detta gått upp för mig  men antagligen är det för att skrivandet och drömmen om att se en färdig bok ute i handeln är så tätt sammanfogade att det är svårt, kanske omöjligt att se vart det ena börjar och det andra slutar om ni förstår vad jag menar.

Har inte tid att skriva mycket mer nu, måste duka fram frukost till barnen snart.

Men en sak som är så bra när man känner sig nedstämd är att röra på sig. Allra helst komma ut, allra helst i skogen (om man frågar mig). Och helst anstränga sig också.

Jag brukar försöka jogga på stället till en glad låt några gånger om dagen (i verkligheten blir det högst en) Men i alla fall. Det är bra om man är lite stel och frusen i största allmänhet. Och när man hör musiken händer det att man vill ta ett och annat danssteg. (Man ska ha en bra låt alltså) Och DET har jag upptäckt är inte dumt alls mot deppighet heller.

Prova själva! Det är svårt att hålla kvar en sorgsen känsla i kroppen när man snurrar och far runt, om inte annat måste man koncentrera sig på flåset och att göra rörelserna mjukt så att man inte sträcker de stackars stela Rodnar (ja, jag är 40+)

Finns det någon som läser denna blogg som skriver själv? Skriv gärna till mig och berätta, min mejladress finns under fliken "Kontakt".  Har du kanske till och med en blogg? Snälla, ge mig länken till den! Eller om du vet någon bra skrivblogg!

I dag ska jag hur som helst skriva igen.

Hej Lina, Agnes och Olof / Olle (karaktärerna i min nya bok) här kommer jag! Och till dig som läste; Allra största TACK för att du gjorde detHjärtaoch ha en fin vecka!

Och du, vill du gilla eller kommentera, klicka bara på inläggets namn, i det här fallet "Jag, helt enkelt" och scrolla neråt så komer du till gilla- och kommentatorsfältet. Men det vikigaste, som vanligt, det är att du läserLersamt att du tittar in snart igen förstås. Kram!