6. mar, 2017

Snö

Det började snöa igår eftermiddag när jag, barnen och svärmor satt hemma hos mina föräldrar och rättvist delade upp de sista bullarna. Det var stora flingor tidvis och man kunde se hur mycket det blåste.

Jag visste hur mycket min man suckade över det hemma hos oss, han hatar snö, specillt nu när han tycker att det ska vara vår. Om han nu märkte det, tänkte jag, eftersom han och min svärfar (jag har två stycken) är strängt upptagna med att göra ett stort rum på vår övervåning till två mindre.

Minstingen ska äntligen få ett eget rum, hon är väldigt glad över det. Och väntar, varje dag.

Men jag blev lycklig! Jag har nämnt det innan, jag älskar snö! Jag bor i exakt rätt land för jag älskar höst och vinter. Det kan regna länge utan att jag klagar. Och på sommaren händer det alltid någon gång att jag fixar lite snö i en dröm och då tänker jag; "Vilken tur, det var minst fem månader sedan jag såg snö nu".

Snö är magiskt för mig för det är vackert som en saga. Med allt som bäddas in i vitt och att stå under en lyktstolpe och se snön falla i mörkret...det är lycka.

Snön ger mig också alltid en god Skuggvinter-feeling. En känsla av att min dröm kommer bli sann, den att bli utgiven.

Och just nu är ju, som ni också vet "Skuggvinter" på turné hos förlagen.

Så när de andra vuxna suckade över sina kaffekoppar i går eftermiddag fylldes jag av en motsatt känsla istället.

Och fick min son att ta ett kort på mig liggande i snön (den ni ser) innan han och jag gick på promenad för att han skulle få fånga pokémons. Han var entusiastisk över det, vi gick till två stora stenar där det var ett pokéstopp (det finns inget i vår lilla by, jo, det är sant, inte ens vid kyrkan) så nu fångades det bollar och sedan i rask takt några pokémons, däribland en Pikachu. En hona, upplyste han mig, det ser man tydligen på svansen.

Han var nöjd och det var jag med. Det är alltid mysigt att få en stund ensam med något av barnen. Även om den mest bestod i att han tittade ner på mobilen och jag tittade upp på snön så blev det ändå en del sagt.

Sedan blev det ett kort snöbollskrig och morfar visade sig vara en tuffare motståndare än barnen trott.

- Mamma, mina byxor blev jättevåta och det är morfars fel, sa en av dem senare, klädd i beige långkalsonger.

Men det var kul! Minstingen skrattade hela tiden. Det kunde hon kosta på sig eftersom hon var den enda som hade med sig extrakläder.

Vem kunde ana att det skulle komma så mycket snö så snabbt? Och att morfar skulle bli så elak i snön?Vinkar

Med det får jag nog avsluta detta inlägg. Jag önskar att jag kunde skriva att dagen ligger som ett oskrivet blad framför mig men tyvärr, den är väldigt schemalagd.

Dags att skriva matlista, springa in i duschen, komma iväg till affären o s v..

Men för barnen som har studiedag i dag? Det blir nog en del pulkaåkning gissar jag.

Alltra största TACK till dig som lästeHjärtaoch ha en riktigt fin början på veckan!