18. feb, 2017

Provläs Vårskogen

Jag brukar tänka att jag skriver för att bli utgiven. Och visst, det är mitt mål, min dröm. Men det är inte därför jag skriver.

Jag skriver för att jag älskar att skriva. Punkt slut. Och det är min paus från vardagen, jag har ingen annan, jo, mina promenader. Jag är mamma med allt vad det innebär, jag jobbar 50% och utöver det skriver jag.

Och jag känner mig tom när jag inte får göra det.

Jag har läst en del de här dagarna, på nätet, om andra som blir utgivna, som blir refuserade, som väntar på svar från förlagen.

En av dem skrev något i stil med; "Refuseringarna fortsatte komma men jag fortsatte skriva. Jag skrev hela tiden, fast jag blev refuserad. Jag kunde helt enkelt inte sluta".

Hon är i dag utgiven författare. Det är som det stod i tidningen Skriva!  för ett tag sedan när det konstaterades att det är bara ett fåtal författare som verkligen tjänar pengar, de flesta får ha två jobb o s v: "De flesta författare skriver helt enkelt för att de inte kan låta bli att skriva".

I dessa väntans tider (ivägskickat manus) har jag insett att det finns bara en sak att göra; börja med nästa bok.

Nedan kan du provläsa lite ur "Vårskogen" om du har lust;

Som jag skrev nyss i ett inlägg är detta, liksom Skuggvinter, en psykologisk thriller med drag av romance. Den handlar om två vuxna tvillingar som inte alls komer överens och deras bror som gjorde något dumt i sin ungdom. Han har nästan glömt det vid det här laget. Men det har inte den person som blev utsatt. Och som nu tänker att en av systrarna kan få betala priset för det onda som skedde för länge sedan.

Här, i första kapitlet, är den ena tvillingen, tvåbarnsmamman Lina på väg hem efter att ha hämtat barnen på förskolan.

" Sista biten till deras hus var en smal stig. Det var den hon snart skulle börja gå på, om Sofia och Jakob bara velat skynda på lite grand.

Å andra sidan, varför skulle de göra det?

Ingenting blev bättre för att de kom innanför dörren, tvärtom.

För första gången sedan hon och barnen börjat gå hemåt stannade Lina upp. Blev stående i sina höga, blommiga gummistövlar, de som hon aldrig använt i Göteborg men som nu ständigt åkte på.

Kände att hon var frusen, hörde Jakob gnälla över något utan att orka vända sig om, betraktade det hon hade framför sig.

Det låg där och ruvade, huset, rött med vita knutar. Det som sett så charmigt ut på visningen för några månader sedan  såg nu bara ensamt och avsides ut.

Precis som det var. Deras enda granne var  Berit, änka och pensionär sedan många år tillbaka, och vars gröna lilla hus man kunde skymta från trädgårdens baksida.

Berit var gammal, hur gammal hade Lina inte vågat fråga. Runt åttio gissade hon. Själv hade hon hunnit bli trettiosex, Sofia var fem, Jakob ett och ett halvt  år.

Och Fredrik var jämt på jobbet.

Så kom  regnet som hängt i luften hela dagen.

- Okej, Sofia och Jakob, nu får vi gå in.

- Mamma.

Sofia hade en långsamhet i rösten, en som kom sig av att hon hade huvudet fullt av tankar. Det hade hon ofta. Utåt sett var hon ett stillsamt barn men aktiviteten inuti var desto större.

Jakob verkade vara precis tvärtom; en tornado som flög fram genom tillvaron utan att tänka en tanke.

Han hade börjat gå när han var elva månader. De i bekantskapskretsen som applåderat att han var tidig slutade med det när de såg vad han ställde till med;

Hur han törnade emot och smällde sitt lilla huvud i allting, inte bara huvudet förresten, blåmärken lite varstans. Han var, trots eller på grund av sin ringa ålder en vandrande katastrof.

När hon nu vände sig om fick hon ytterligare ett bevis på att hennes bild av barnen var korrekt;

Sofia stod alldeles still i sitt rosaprickiga regnställ med blicken mot marken, Jakob däremot kröp runt på alla fyra i en vattenpöl.

Lina såg hallen framför sig, den som hon städat hjälpligt efter att ha kommit hem när hon lämnat dem på förskolan i förmiddags.

Hon hade inga svårigheter att se hur den snart skulle se ut igen. Och tvättstugan där hon skulle stå och skölja bort grus och sand. Det skulle vara precis samma i morgon.

Hon suckade och gick mot Jakob.

- Mamma, var är alla daggmaskar? sa Sofia. De brukar ju jämt vara framme när det har regnat.

Lina stannade upp, tog en paus innan sammandrabbningen med sin son som hon visste skulle komma.

- Maskar, sa hon. Det är för kallt för dem nu.

- Men var är dom då?

Faktum var att det hade Lina aldrig tänkt på. Eller så hade hon gjort det någon gång, ofrivilligt på en biologilektion för länge sedan.

Hon tittade ner på son son, ett blå- och grönrandigt kraftpaket i pölen och suckade.

- Jag tror att de sover nu, sa hon. Nere i jorden.

- Som mormor och morfar?

- Ja, som mormor och morfar. Eller nej, maskarna är inte döda. De sover bara. Jakob, nu ska vi gå in. In och leka.

- Nej.

Det var det ordet och mamma som Jakob kunde säga. Han sa det ofta och väldigt bestämt.

Lina kände sig plöstligt helt tom på kraft.

Det var vändningen samtalet tagit. Eller så var det bara insikten om vad som krävdes för att få in Jakob.

- Men mamma. Hur kan man ligga i jorden och vara en ängel på samma gång?

- Jag vet inte, gumman. Men när man är död så kan man det.

Det var en dålig förklaring. En dag hade hon lovat sig själv att slå upp allt Sofia undrade och som hon inte hade svar på. Men Sofia tycktes godta den.

Lina lyfte upp den sprattlande Jakob och så var kampen igång.

Ingen av dem såg att det stod någon bakom träden och iakktog dem.

När Lina och barnen gått in vändes blicken mot byn. Det var allt en bit dit.

Huset låg liksom för sig själv".

Sist, men viktigast; TACK Hjärtatill dig som läste! Och ha en riktigt fin helg!