2. feb, 2017

Snyft

"Skuggvinter" är klar. (För nu i alla fall).

Och det känns..på olika sätt. Men mest konstigt. Jag har tittat in i skrivskrubben några gånger. Eeevigheter sedan jag satt där. (På riktigt har bara tre dygn gått sedan jag satt där och suckadeViskar

Men ändå. Det ser så tomt ut. Inga "ändra på det och ändra på det-lappar). Inga tomma kaffekoppar och bananskal. Det är så man kan gråta åt eländet.

Och så jobbet. Vad sjutton TÄNKER folk på när de jobbar egentligen? Jag brukar ju tänka på...ni vet. Skuggvinter. Men nu...Jag går runt och städar toaletter och förlåt jobbet, men det är inte så kul för JAG HAR INGET ATT TÄNKA PÅ!!!

Det är naturligtvis inte sant. Jag brukar aldrig bara gå och tänka på min bok, jag brukar planera vardag, reflektera över saker i mitt liv, givetvis har jag massa annat också. Men ändå...

TOMHET just nu. Samtidigt är det nog bra. I går på jobbet tänkte jag; men jag kan ju börja tänka på mitt nya manus.

Jag har en bok jag tänkt på i flera år och skrivit de första femtio sidorna på. Det kommer vara samma genre som "Skuggvinter", d v s en psykologisk thriller med drag av romance men ändå...helt annorlunda förstås.

Det ska bli jätteroligt att skriva den. Men...igår räckte det med att tänka ordet "intrig" så blev jag helt matt så...jag behöver nog vila lite.

Dessutom har jag följebrev kvar att skriva, "Skuggis" har inte åkt på turné till alla planerade förlag än, det har bara börjat.

Nu kommer något gulligt från  det kaotiska familjelivet här hemma, och surprise ! effekterna av mitt skrivande lyckas ta sig in i slutet av den;

Minstingen har börjat ta hem kompisar. Då går det vilt till.

Saker i vårt hem förflyttas förbluffande snabbt och effektivt och efter en stund hittar man lerklumpar, små mysiga hörnor med porslinskoppar och filtar utspritt lite överallt och kritor i trappan.

Tjejerna då? De är utklädda till superhjältar och prinsessor och övriga familjemedlemmar tar skydd så gott de kan.

Vi förstår det nödvändiga; relationer måste etableras o s v. Syskonen tycker att det är gulligt men jobbigt.

Viktiga, outtalade regler upphör nämligen plötsligt att gälla, som att MAN GÅR INTE IN I ANDRAS RUMArg

- Va? Var det någon som sa något? Till oss?

- Nej, det tror jag inte, vi är ju prinsessor. Kom nu!

OCH LIVSVIKTIGA GRÄNSER ÖVERSKRIDS!

- VAd är det här för roliga legogubbar? Kolla, man kan dra isär dem och sätta på nya huvuden!

NEEEEEJ!!!

Kommentarer av den typen ingår i äldste sonens värsta mardrömmar. Han har över 300 Star Wars gubbar i sin samling. De är HELIGA! Alla bara vet det.

Utom minstingens nya vänner. Tänk Luke Skywalker med Simpsons-mammans blå permanentade jättehår. För minstingen har också Lego mini-gubbar som hon älskar. Sjöjungfrur och pizzabud och allt möjligt. Och de ska INTE ska korsas med Obi Van Kenobi.

Så när de små vännerna rusar uppför trappan går det liksom som ett larm i huset och halva familjen rusar efter.

Äldste sonen; NEEEEJ!

Äldsta dottern: Vad händer? (De har väl inte hittat mitt smink?!)

Mamman; " Är det några superhjältar som vill göra smoothies"!

Tjejerna / Superhjältarna / Prinsessorna; Reträtt.

Familjen; Andas ut.

Efter smoothien leker de mamma, pappa, barn. Minstingen är mamma.

Jag hör henne ropa; Hejdå! Nu ska mamma skriva.

Då hejdar sig kompisen i leken. Det blir tyst en liten stund. Sedan säger hon;

- Vadå? Vadå skjiva? Vad menar du?

Rodnar Alla mammor skriver inte. Men det finns dem som gör det.

Du, allra största TACK för att du läste, ha det bra och titta gärna in snart igenHjärta