17. jan, 2017

Sebastian

Det är min Julia som har valt bilden!

Vad sjutton är det för mening med att det ska snöa om det bara ska övergå i regn i natt?!

Jag bara undrar. Sur är jag också fast jag inte riktigt vet varför.

Bra att det ska handla om Sebastian och Alice i dag då och inte om mig. Som jag skrev i förra inlägget ska ni få möta Sebastian i dag, den charmiga varianten av honom.

Det är i det här kapitlet de inleder sitt förhållande. Om du vill uppdatera dig eller inte vet vad "Skuggvinter" handlar om, gå gärna in under fliken "Provläs Skuggvinter" där det finns en presentation av handlingen.

Om du vill gilla eller kommentera efteråt är det bara att klicka på inläggets namn, i det här fallet "Sebastian" och scrolla neråt så kommer du till gilla- och kommntatorsfältet.

Men det bästa, det är som vanligt att du läser. TACK för detHjärta

" Det var något över Sebastian som Alice inte förstod redan när han öppnade dörren. Å andra sidan förstod hon inte riktigt varför hon gått dit heller.

Han var nyduschad, klädd i jeans och t-shirt. Oanständigt snygg.

- Kom in, sa han. Han lät som om det inte var något konstigt alls med att hon var där. Utan att svara steg hon in i hallen. Den var tom på allt förutom en svart dörrmatta, en hatthylla och en lampett i taket som det strömmade ner starkt ljus från.

Tveksamt hängde hon upp sin kappa bredvid hans skinnjacka och ställde stövlarna bredvid hans kängor. Hon, som förberett allt hade nu inte en aning om hur hon skulle bete sig. Att stå i det skarpa ljuset och bli iakttagen av honom gjorde ingenting bättre, tvärtom.

- Du behöver inte stå där, sa han. Kom in. Ett ögonblick fick hon för sig att han lät blyg, ett drag hon sällan sett hos honom. Motvilligt märkte hon att det berörde henne.

Sebastian gjorde en gest mot rummet innanför och när hon inte rörde sig gick han in där. Hon kom efter och så stod de i vardagsrummet tillsammans.

De hade inte varit ensamma sedan de var ihop. Inomhus, där ingen skulle kunna störa dem. Hon kunde inte hjälpa att hon tänkte det. Hon undrade om han också gjorde det men vågade inte titta på honom.

Istället såg hon sig omkring.

Rummet liknade på inget sätt stugan han bott i när de varit tillsammans. Där hade nästan allt varit gammalt, skevt, begagnat.

Här såg allt nyrenoverat ut. Eller i alla fall nymålat. Väggarna, de nakna fönstren som saknade  gardiner, listerna, allt var målat i en varm, vit nyans. De enda möblerna i rummet var en svart skinnsoffa med ett glasbord i samma färg framför, en tv-apparat och en musikanläggning.

Inte en tavla eller växt någonstans.

Bara en ensam kille kan bo så här, tänkte hon och sedan; Han längtar efter mig. Han sitter här på kvällarna och tänker på mig.

- Så fin du är, sa han just då. Du passar i det. Att vara med barn alltså.

- Jag ska föda i början av mars, sa hon.

Det var inte alls vad hon tänkt säga. Orden hade bara hoppat ur munnen på henne.

- Då är det ett tag kvar, konstaterade han. Vill du sätta dig ner förresten? Eller vill du hellre se dig omkring?

Alice kände att allt började gå i fel riktning. Men för tillfället hade hon glömt det hon skulle säga. Det var som bortsopat ur huvudet.

Hon ryckte på axlarna. Sebastian tog det som ett svar och gick före hene ut i vad hon antog var köket. Viljelöst följde hon efter.

Även här fanns det gräddigt vita. Målat på väggarna istället för tapeter och på köksskåpen. Till och med det lilla slagbordet med två stolar som sällskap var målat i vitt.

Det var välbehövligt att den blänkande rena diskbänken och spisen i svart med snygg häll bröt av.

- Gillar du det? sa han.

- Det är fint, sa hon. Hon hörde hur tveksam hon lät.

Sebastian log. Hon hade alltid älskat hans smilgropar. Mer och mer insåg hon att det hade varit ett riktigt dumt beslut att gå hit.

- Du var aldrig bra på att ljuga, sa han och lät öm på rösten. Det var en av sakerna jag älskade hos dig. En av många. Men jag erkänner, sa han direkt efter likt han insett att han snuddat vid ett förbjudet ämne, det där med att göra det hemtrevligt, det kan inte jag. Men det var inte så länge sedan jag köpte den och flyttade in. Och syrran har lovat att hjälpa mig.

Han strök luggen ur ögonen. Han är också nervös, tänkte hon. Det hade en lugnande effekt på henne.

- Den måste ha kostat en del, sa hon. Hon gick fram till fönstret och tittade ut. De var långt uppe, befann sig på sjunde våning. Staden rörde sig där nere fast i förminskad storlek. Hon undrade hur det var att bo så centralt.

- En del, sa han.

Hade han kommit närmare? Hon trodde det. Hela tiden gick en ström av känslor genom henne. Eller var det mellan dem? Det som rörde sig gick för snabbt, hon kunde inte avgöra hur det var. Men hon blev medveten om att mellan meningarna de växlade sades helt andra ord.

Hon kom att tänka på vad han sagt när det träffades första gången.

Att det var meningen att det skulle vara de två. Och så upptäckte hon att han stod precis bakom henne. Fortfarande fanns det ett avstånd mellan deras kroppar men det krympte hela tiden.

Alice vände sig långsamt om, mötte Sebastians blick trots att hon visste att hon inte borde. Hon såg sårbarhet och förväntan i hans ögon. Samma hos henne. Allt for genom blodomloppet, snabbt, omöjligt att hejda.

Det var outhärdligt att stå så nära utan att röra vid honom.

Hon kände sig stark och svag på samma gång när hon sträckte sig upp mot honom, lade armarna runt hans hals.

Hon kunde se att det inte var vad han hade väntat sig, hur hans ögon vidgades när hon sa;

- Ta mig då. Det är ju det du vill.

 

Allt möttes i henne, allting. Hans händer var i hennes hår först, sedan överallt. Han visste inte riktigt var han skulle göra av dem.

- Alice, mumlade han. Om du visste...

Hon visste inte. Inte alls. Men det konstiga slog henne; att hon fortfarande var hemma i hans armar."