6. jan, 2017

Ur "Skuggvinter"

Oj, vad det är kallt ute nu! -15. Var ute hos kaninerna och gav dem mat och ... det gick knappt att vara ute mer  än några sekunder. Så kändes det. Men förmodligen ligger det mycket i det man brukar säga; "Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder".

Apropå väder; på min app på mobilen utlovas det snö i natt. (JaaaLer stortjag älskar snö. Fast sedan ska det bli regn...Om några dagar).  Men ...passande nu när det väntas vitt att lägga ut ett stycke ur min bok "Skuggvinter".

Där är det visserligen inte snö än, det är slutet av november, Alice har träffat Sebastian i smyg en dryg månad nu och börjar i nedanstående stycke ana att hon är förföljd.

Om du vill uppdatera dig lite och komma ihåg vad min bok handlar om eller inte vet det, gå gärna in under fliken "Provläs Skuggvinter" , där finns en presentation av handlingen.

Här kommer kapitlet, det är på sid 157 i mitt manus som just nu är ca 360 sidor långt.

(OCH fortfarande under bearbetning. Det kommer petas lite i stycket jag lägger ut nedan men på grund av tidsbrist lägger jag ut det som det är nu)

Om du vill gilla eller kommentera, klicka på inläggets namn, alltså "Ur Skuggvinter" och scrolla sedan neråt så kommer du till gilla- och kommentatorsfältet.

Men det viktigaste? Att du läser förståsVinkarHjärtaTACK för det!

Måste tillägga att det är min Julia som hittat bilden!

 

 " Den första aningen Alice fick av att vara förföljd kom en sen eftermiddag.

Hon hade gått av vagnen vid Kortedala Torg, passerat konditoriet och polishuset på ena sidan och Isdala på den andra och svängt in på Tideräkningsgatan. Klockan var knappt fem men det var redan mörkt.

Bara någon plusgrad och verkligen dags att leta upp tjockare vantar. Bland allt annat det var dags för.

På lördag gick de in i december, på söndag var det första advent. Tanken snuddade vid allt hon brukade känna glädje över vid denna tid; få upp stjärnor och adventsstakar från förrådet, börja planera julklappsinköp och det gjorde ont inuti.

När hon kommit så långt att hon kunde se deras hus tittade hon upp mot det. Nu när det inte fanns löv på tröden kunde man se deras köksfönster och balkongen. Hon tyckte sig se ett svagt sken inifrån lägenheten men inte mer.

Markus hade säkert kommit hem men inte gått in i köket ännu. Ja, just det, hon skulle ju köpa med sig middag. Hon hade lovat honom det i morse.

Ett ögonblick stannade hon upp, suckade åt sig själv. Hon glömde allt nuförtiden. Sedan körde hon ner händerna i fickorna, det blåste en kall och isig vind, och vände sig om för att gå tillbaka till torget och Hemköp.

Och precis när hon gjorde det såg hon en kvinna en bit bort, som snabbt vände på klacken och började gå i motsatt riktning med snabba steg.

Hon hade en lång svart kappa som flaxade till när hon vek av från Tideräkninsgatan mot den större väg som ledde till torget och försvann ur Alices åsyn.

 Hon blev först så häpen att hon bara blev stående. Det var något närmast sagoaktigt över det hon just sett; den tomma disiga gatan, bara svagt upplyst av gatlyktor och så kvinnan i svart som vänt om och försvunnit i samma sekund som hon upptäckt henne.

Vad var det där? tänkte hon och sedan; VEM var det där?

En kvinna som sagt, det var hon säker på.

Hon hade inte lagt märke till längd eller något annat speciellt kännetecken; allt hade gått för fort.Ganska smal trodde hon och hon hade fått intrycket av att det var det en ung person. Något hår hade hon inte sett, det måste ha varit dolt under en mössa.

Lappen, tänkte Alice. Och korsen. Det är hon.

När hon började gå mot den större vägen var hon dels fylld av känslan att hon överdrev, dels den att hon var nära något viktigt.

Men när hon kom fram till vägen var kvinnan försvunnen. Konstigt. Hon måste ha sprungit annars skulle Alice fortfarande ha sett henne.

Det är någon som förföljer mig, tänkte hon hela vägen till torget och Hemköp. Hon ser mig men jag ser inte henne.

Inne i affären märkte hon att tankarna var lite luddiga, som om någon stoppat in dem i en påse med bomull och skakat om. Det var inte många varor hon skulle ha, ändå lyckades hon glömma och fick gå flera rundor bland hyllorna.

När hon stod i kön vände hon sig om flera gånger. Hon såg absolut inget av intresse.

Men känslan av hot ville inte släppa".