27. dec, 2016

Storm ute, storm inne...

I går ringde en av barnens kompisars mamma till mig. Kompisen skulle hem.

"Jag tror att han är här", sa jag. Jag satt med lurarna på mig i min lilla skrubb och skrev. Sara Brightman i öronen och Sebastian och Alice på skärmen framför mig. Ja, det känns faktiskt så, det blir ju levande det man skriver om.

Jag hastade nerför trappan och hittade kompisen i vardagsrummet. I köket diskuterade min svärfar och man häftigt. Det rök från en kastrull. Eller kanske om det var från det heta diskvattnet.

"Det ska bli storm i dag", sa mamman i luren.

"Storm?!" sa jag. Nej, det går inte. Vi ska till Borås. Till mina föräldrar, tillade jag, när det blev tyst i luren en kort sekund.

"Men Louise, sa mamman med skratt i rösten. Har du missat att det ska bli storm?"

"Tydligen, sa jag och kände mig lite dum. Jag har bara skrivit i dag," sa jag sedan.

Som om det förklarade allt.

Det är både skönt och tungt att ha en pågående parallell värld. Och jag blir lite borta ibland. (Ibland?!) (Just det ja, jag får inte glömma kaninerna!!)

Det blir många påminnelser. På mobilen alltså, typ "köp alvedon"  och "Obs! kalas på fredag" och andra saker.

Men jag tror att det är bra att jag är lite off ibland från någon av mina världar. Jag är rik på det sättet, att jag har några stycken att vandra runt i.

Samt ett stort känsloregister. Men...som sagt, det ställer också till det ibland.

Jag är väldigt glad när jag är glad. Och väldigt ledsen när jag är ledsen. Och väldigt ångestfylld när jag är...just det, ni fattar.

Den här julen har det känts mycket i mig. Ni vet, om man är glad...då är julen så mysig! Men om man inte är det gör en glad högtid ofta att det gör mer ont istället.

Som att en av de där vackra röda kulorna i granen skulle gå sönder och man skulle göra sig illa på alla vassa skärvor på golvet istället för att kunna njuta av den när den hänger på sin gren.

Man är på något sätt så medveten om hur det skulle kunna kännas i all julyra. Men inte känns.

Jag försöker trösta mig med att vi var friska allihop (ingen magsjuka!), att barnen är glada, att allt, eller nåja, det mesta, är bra.

Så viktigtHjärta Det tycker jag verkligen. Och det värmer en liten stund. Innan det kalla kommer in i bröstet igen och jag blir sådär.... tungsint.

Inte mycket att göra...Bara låta det vara till det blir på något annat sätt.

Något jag också vet och kan passa på att tala om; Det börjar närma sig att skicka "Skuggvinter" till förlag igen. Det är säkert en månad kvar än, men det drar ihop sig.

Och jag vet inte hur mycket det kommer märkas här på bloggen men jag brukar inte må speciellt bra när jag har skickat in mitt gamla manus.

En klen tröst är att det gör kanske inte mitt favorit-förlag heller. Det blir femte eller sjätte gången de tar emot det (hoppas det inte är samma stackare som läser hela tidenVinkar)

Det gör att jag har börjat få en liten ändring i standardrefuseringarna. Åtminstone förra gången stod det "Hej Louise! Tack för att vi har fått läsa din nya version av Skuggvinter. Tyvärr har vi nu kommit fram till.." Bla bla...

Jag skrev ett superdeppigt mejl tillbaka som började med "Nu är Skuggvinters resa över....och slutade med "..och jag tänker aldrig mer skicka Skuggvinter till ert förlag"

(Ja, det är sant, och någonstans i mitten av eländet skrev jag "Var det verkligen så DÅLIGT!? Det har jag svårt att tro")

Jag var under isen. Det är den stora nackdelen med att skriva, älska sina karaktärer, hoppas, leva för sin dröm...you name it. När refuseringarna kommer...SKRIK OCH PANIK! Och depp.

MEN några dagar efter det mejlet fick JAG ett mejl från förlaget där det stod att mitt manus hade flera förtjänster men också en del brister och sedan ett utlåtande med konstruktiv kritik i.

OCH numera, utgiven eller inte,  har jag i alla fall en blogg som blir läst. 

Så i vanlig ordning; allra största TACK till dig som läste! Jag blir alltid lika glad när jag går in och ser att jag fått besök. Och jag hoppas att du mår bättre än jag gör just nuHjärta

Om du vill kommentera eller gilla, klicka på inläggets namn, i det här fallet "Storm ute, storm inne", och scrolla sedan neråt så kommer du till gilla -och kommentatorsfältet.

Men det behöver du verkligen inte, det viktigaste är att du läserLer