6. dec, 2016

Skrik & panik

Jag har fått utlåtandet nu. Jag fick det i lördags. Och jag kan fortfarande inte smälta det.

"När jag väl började läsa det var det omöjligt att sluta, jag ville hela tiden veta hur det skulle gå" skrev hon.

Sammanfattningsvis verkar "Skuggvinter" vara spännande med bra dramaturgi och skickligt komponerad, språket känns väl genomgånget, även om vissa ord används för mycket, som t ex 70 "plötsligt"  (inte alls bra), jättebra driv i texten, lagom många karaktärer...O s v.

Författarcoachen hade även gjort en s k bestseller-analys där någon (inte hon) listat 21 punkter som finns med i böcker som säljer bra. Och ju fler punkter man lyckats uppfylla, desto större bestseller-potential, kort och gott.

Punkterna var bl a humor, logik (att berättelsen känns logisk), trovärdighet, ett rappt tempo (att det känns som att det går snabbt att läsa), minnesvärt (en story som fäster), underhållning (att få läsaren att uppskatta berättelsen), nytta (något läsaren kan ta med sig och använda i sitt eget liv) m.m.

Av 21 punkter uppfyllde jag enligt coachen 16Galen

Naturligtvis fanns det också en del kritik - annars hade jag svimmat. OCH betalat i onödan - hade det varit perfekt hade det ju inte behövts någon coach. Det var det naturligtvis inte. (MEN jag var nära att få ett WOW! av henne, och hon har bara delat ut tre sådana någonsin)

Hur det känns? Svävar jag på moln? Ja, i stunder. Främst känner jag mig upp och ner.

Mer "är det sant?!"  än "WOW!"

Jag känner mig spattig, det är nog ett bra ord. Och tossig. Det väcker väldigt mycket förhoppningar men också nervositet och...press.

Men så började jag i dag på jobbet att tänka på Sebastian, den person jag fått mest kritik för. Inte för att han inte var trovärdig, den hemska psykopaten, det verkade han vara. (Jag, den strålande beskriverskan av en tvättäkta psykopatGråterVad säger det om mig?)

Utan för att han har för få charmiga sidor. Coachen hade svårt att förstå varför Alice var kär i honom. Jag måste lägga på charmen helt enkelt eller ja, HAN måste det.

Och när jag börjar tänka på det, då blir jag plötsligt (där kom det!) lugn. Då förstår jag samtidigt hur bra skrivandet är för mig. Hur det funkar som en kompletterande och lugnande värld. (ÄVEN om den består av en psykopat, hot och otrohetBlinkarVinkar och mer än så...)

Jag har insett att jag inte bara älskar utan behöver skriva. Utgiven i framtiden eller icke...Det känns skönt, på något sätt.

Även om mitt skrivande också kostar, skapar stress och oerhörda spänningar när jag skickar in till förlagen. (TACK GODE GUD att inte den dagen är här än. Låt det ta lång tid att göra Sebastian charmig)

Fast jag vet att jag kommer jobba på så mycket jag bara kan nu. Att det kommer vara jobbigt och underbart samtidigt. Och att en del annat skjuts åt sidan under tiden.

Flera kvällar sista veckan har jag t ex sagt till äldste sonen "så fint det ska bli när vi sätter upp dina adventsstakar i fönstren"

"Mmm" , säger han då. För det händer tyvärr inte.

Och för äldsta dottern vill jag inte ens nämna hennes julstjärna. Den som satt uppe fram till 30 juni då Tidningen Skriva kom på besök och vi tog ner den i ett anfall av panik...RodnarFör att inte tala om minste sonen. HANS julprydnad togs aldrig ner. Den har suttit i fönstret hela året, ett draperi av stjärnor. "Men den har ju inte varit tänd så det är säkert inte så många som sett den", har jag sagt och fått tveksamma blickar tillbaka.

Dags att sluta här, missat julkalendern på TV för första gången och måste sätta fram kvällsmat nu.

KRAM på dig och allra största TACK för att du lästeHjärta 

Ps Bilden hittade äldsta dottern åt mig LerDs