10. nov, 2016

Kaffe och tända ljus

Så här ser det ut när jag skriver. Mysigt va? De tycker i alla fall jagLer Och det är tur för jag tillbringar mycket tid i skrubben nu.

Ändå är jag rädd för att inte bli klar. Uppdaterade idag, i ett anfall av lätt panik, min "att-göra-lista"; det som är kvar att göra.

Typ; ta bort killen i rulltrappan i första kapitlet och ersätt med ett mystiskt telefonsamtal, rätta till och placera alla dagboksanteckningar, dra ihop kapitlen om graviditeten den första tiden...

o s v.

Jag går på jobbet, städar konferensrum och långa trappor och tänker på Sebastian, ser Alice ur hans perspektiv. Sedan tar jag itu med lunchrummet och funderar på Markus. Är hans sätt att vara och hans reaktioner rimliga?

Och så mitt i allt poppar det upp någonting, mer eller mindre viktigt. Ibland en snygg mening "Och vissheten flöt klar som kristall genom henne", Ibland något som, Vänta nu, så kan ju inte Sebastian säga, det hänger inte ihop med..."

Jag spelar in röstmemon på mobilen med dessa tankar och insikter och så fort jag kan placerar jag in dem i mitt manus.

Det är vitt i Öxabäck. Jag lämnar datorn och tittar ut genom fönstret mot närmaste gatlampa, åh, jag älskar att se hur det snöar under en lykta när det är mörkt, det är något av det vackraste jag vet, det är som en saga.

Ibland på sommaren brukar jag drömma att det snöar. Då tänker jag (i drömmen) något i stil med "Åh äntligen, det var fyra månader sedan jag såg det här sist"...

Så knäpp är jagHa ha!

Jag tar mig ut i skogen så mycket jag kan, även om det sista veckan bara blivit två gånger, men då springer jag snabbt och tänker att dr Rindner (som i maj i år kollade min kondis (läs hjärta) på motionscykel, nog hade blivit imponerad.

Jag käner mig energisk och stark, (fast ena knäet krånglar lite, tur att jag har kvar min sjukgymnast och en tid nästa vecka)

I dag var himlen så där vackert röd som den kan vara på vintern innan solen går ner och sedan kom det plötsligt snöflingor som var misstänkt lika hagel och jag frågade dottern vad hon trodde att det var och hon sa"mamma, det är snö fattar du väl".

Efter det var det dags att sätta sig i bilen och åka till hennes ridning.

Jag tittade på när hon och ett gäng tjejer red i skenet från strålkastarna på snälla islandshästar och när jag frös för mycket småsprang jag på en mörk väg fram och tillbaka en stund. Och tänkte inte på eventuella isfläckar.

Hej livet, jag är mitt i dig och jag älskar digHjärta

Mitt alllra största och mest ödmjuka tack till dig som läserHjärtaOm du vill gilla eller kommentera är det bara att klicka på rubriken, i det här fallet "Kaffe och tända ljus" och scrolla neråt så kommer du till kommentatorsfältet.

Men det absolut  viktigaste är att du är inne på denna sida iblandLerTack!