16. okt, 2016

Skrubben...

Bilden till detta inlägg har min dotter Julia tagit framHjärta

 

I går förmiddag åkte jag och de barn som var tillräckligt friska till närmaste samhälle.

Målet var att köpa höstkläder; regnvantar, överdragsbyxor och annat. Barnen hade också egna önskemål som var betydligt roligare.

Vi kom hem bl a med en Halloween-spann med äckliga marshmallows-ögon i, en film och mobilskal på outlet (super-billigt!) samt en Angry birds-klubbaLer

Vi avslutade med skogspromenad. Kallt så att det bet i kinderna och jag saknade mössan som jag glömt i bilen. Torra löv på marken och solen som ibland glimtade mellan träden.

Så SKÖNT! Jag gjorde som jag brukade när jag inte rört på mig tillräckligt; svängde ordentligt med armar och ben.  Höga steg, sprang lite. (Fast då gnällde minstingen som ville hålla handen).

Men som sagt; ljuvligt! En sådan promenad ska vi ta i dag också har jag bestämt, innan regnet kommer och innan jag försvinner in i min skrubb.

Jag befinner mig nämligen i ett riktigt skriv-maraton. Jag håller på med klimax i boken, den stora upplösningen. Det har inte funnits någon sådan innan. (Kanske inte så konstigt att den inte blivit utgiven?)

En lektör på det förlag som gett mig utlåtanden kommenterade det visserligen så här en gång; "Eftersom det inte är en konventionell thriller kan jag acceptera avsaknaden av ett egentligt klimax men jag skulle helst se en tydligare dramaturgi".

Men nu blir det klimax!

Men det är ett vidrigt klimax. Jag sitter instängd i min skrubb och får, liksom de stackars karaktärerna i min bok, svårt att andas. Och så mår jag illa ibland.

Måste springa ut därifrån, koka kaffe och det bästa igår var när jag gick ut till kaninerna. Jag gav dem mängder med hö och en tjock pinne att gnaga på och det blåste mycket och just då mådde jag hyfsat. Och det var lätt att andas. Sedan jag var tvungen att gå tillbaka för det går så bra när jag skriver just nu så jag måste.

Men samtidigt svettas jag och tänker att det är nog bra om boken kanske inte blir utgiven i alla fall.

Alternativt, om den blir det, får jag be alla jag känner att INTE läsa boken. Alternativt skylla på mina karaktärer "Jag har ingen del i det här egentligen, jag skriver bara ner vad som hände. Jag tar avstånd från alla hemskheter i den här boken, allt ansvar tillskrivs mina karaktärer"

Och nu är det dags att avsluta. Måste till tvätten, måste göra frukost, måste ut i skogen.

Fast skogspromenaden blir underbar!

Sedan; skriva.

En liten korrigering; mini-kusin är inte super-liten. Så tyckte hennes pappa att det lät och det gjorde det ju också. Men hon är alltså inte onormalt liten,det är bara vi som tycker att hon är så gulligKärlek Eftersom alla våra barn är större. Så nu vet ni det Wow!

Allra största TACK till dig som lästeHjärtakram och hoppas att du har snällare människor runt dig än det finns i "Skuggvinter"Vinkar