19. sep, 2016

När jag skriver...

Det är underbart när det går bra att skriva. Och jobbigt. På samma gång.

Jag flyttar, delvis, till en annan värld. Till Alices värld. Och från att vara, som jag för det mesta brukar, ganska aktiv i den riktiga yttre familjevärlden blir jag desorienterad.

Jag sitter i min lilla skrivskrubb (numera en av Sveriges mest kända, sa min bror, efter att ha läst artikeln om mig i "Skriva")Ha ha! så mycket det går.

Det blir varmt därinne, med dator och lampor och tända ljus och jag bälgar i mig kaffe och vatten medan jag följer vad som händer Alice. Ja, just det, följer,  skrev jag.

För när det går riktigt bra för mig då händer det bara saker i min berättelse. Det är inte alltid jag vet före vad som ska hända härnäst, tvärtom kan både personer och händelser överraska mig.

Oj, sa han så? kan jag tänka. Vad ska hon svara på det då?

När jag sedan kommer ut från mitt lilla krypin kan jag upptäcka både ett och annat. Att det har börjat regna ute till exempel. Eller att jag borde ha tvättat mer jeans. Och att håret är smutsigt.

Jag har inte så mycket mer att säga i dag förutom att..mitt hår är smutsigt? Nämen, som sagt, det händer mycket vid datorn just nu.

Och eftersom jag är så inne i det kan jag lika gärna lägga ut ett litet stycke jag skrev för några dagar sedan. Det kan mycket väl finnas en mening eller två som kunde vara bätre skriven och som blir det längre fram men till dess..Om ni har lust och ork finns det lite att läsa här;

KRAM !! Och Stort TACK till alla er som går in och kikar och läser, betyder enormt mycketHjärta

Om du vill gilla eller kommentera, klicka bara på inläggets namn, i det här fallet, "När jag skriver" och scrolla sedan neråt. Lite kångligt ,jag vet. Men upskattasLer stortFast det viktigaste, det är att du läserLer

Om du inte vet vad "Skuggvinter" handlar om, gå gärna in på "Provläs Skuggvinter" och läs om det.

För dig som vet; Alice har träffat Sebastian några gånger, senast för några dagar sedan. 

Men dagen jag skriver om nu har hon varit skolan hela dagen och sedan fikat med sin bästa vän Betty.

 

" Alice hittade lappen senare på kvällen. Av en slump, hon skulle bara ta upp almanackan för att extrakolla när hon hade tid för ultraljud på Östra.

Det var Markus som ville veta. Han hade kommit hem en dryg timme efter henne med två pizzakartonger och en film. Han hade väntat sig att hon skulle bli glad, hon kunde se det i hans förväntansfulla leende. Han pussade henne i förbifarten.

- Jag har köpt din favorit, sa han på väg till köket. Hon visste precis hur bråttom han hade att få fram tallrikar och bestick, hur fort han ville sätta sig i soffan och börja äta parallellt med att han fick igång filmen. Och hon tänkte att pizza egentligen aldrig varit så mycket hennes favoritmat som hans. Och att han var mer tråkig och förutsägbar än vad hon stod ut med.

Han tyckte att de hade det mysigt nu när de bänkat sig framför TV:n. Och ikväll skulle han vilja ha sex. Trodde hon i alla fall. Det hade blivit lite annorlunda sedan hon blev gravid, han var mer noggrannn med att läsa av henne innan han tog initiativ.

Eller så var det hon som var annorlunda.

Hur som helst gick det inte nu, överraskningspizza eller inte. Det avslöjande sugmärket från Sebastian hade bleknat men inte försvunnit helt. Om det hade tillkommit något på skoltoaletten visste hon inte kom hon på nu medan hon tvingade sig själv att ta en bit.

Hon överraskades av hur gott det var. Det var väl den vanliga pizzerian han varit på? Men ändå. Mycket ost som smälte i munnen... Eller så var det bara hon som var hungrig.

- Tycker du att den verkar bra? sa Markus och vände för ett ögonblick uppmärksamheten mot henne. Hon såg rester av tomatsås i hans ena mungipa. Hon tittade mot TV-rutan. Det verkade som att en bil, med två kostymklädda män i, förföljde en annan.

Det såg ut exakt som den typ av film Markus gärna valde, en där man slapp tänka alltför mycket. Javisst, den är säkert skitbra, tänkte hon. Om man gillar själlösa dialoger och orealistisk action.

- Den verkar okej.

- Kanske inte det du gillar bäst, jag vet.

Han lade handen på hennes rygg. Hon motstod impulsen att flytta sig bort.

- Nästa gång får du välja, sa han.

Hon svarade inte. Hon tänkte på Sebastian. Hon ville det inte men gjorde det ändå. Hon tänkte på vad de gjort på skoltoaletten för fyra dagar sedan.

På samma gång kände hon sig vidrig. Vidrig och så full av skuldkänslor att hon ville dö. Vad var det hon satt och tänkte på? Vad höll hon på med?

Hon hade aldrig känt sig så hemsk som hon gjorde nu. Och sedan, när filmen äntligen var slut och hon återigen diskret undgått Markus närmande hittade hon lappen.

Det hände som sagt när hon drog upp almanackan ur väskan för att tala om för honom vilken tid ultarljudet var. Då följde det med en vit lapp, vikt en gång. Hon vecklade upp den innan hon hann undra. Kanske tänkte hon att det var ett av hennes egna papper.

Även om hon för tillfället mist förmågan att lyssna i skolan skrev hon mycket fortfarande. Det kunde till och med vara så att hon antecknade mer just för att hon inte lyssnade.

"Jag vet vad du gör" stod det på lappen.

Det var skrivet med blått bläck och en handstil som gjorts neutral för att hon inte skulle känna igen den. Hon såg allt det. Och hjärnan tog in det men ändå inte.

- Vad var det för tid? ropade Markus från köket.

Hon undrade vad han menade. Så kom hon ihåg. Fick upp almanackan. Bläddrade fram till aktuell vecka. Såg ingenting av intresse.

"OBS! Plugga för tentan" hade hon skrivit med stora röda bokstäver inför kommande helg. Det stod ingenting mer. Ja, just det, tiden var det.

Nu darrade handen igen, precis som den gjort på cafeét, när hon bläddrade fram till veckan efter.

"ULTRALJUD 15.30" stod det nästa torsdag.

Alice tyckte med ens att hennes handstil såg främmande ut. När hade hon skrivit det? Säkert inte för så länge sedan, antagligen när hon varit hos barnmorskan förra gången.

Ändå kändes det som evigheter sedan. Hon hade inte börjat träffa Sebastian då.

Vart låg mobilen nu förresten? Hon kände pulsen öka innan hon hittade den i fickan. Där var den. Fortfarande i ljudlöst läge.Hon hade inget missat samtal, inget sms.

- Vi har en tid nästa torsdag halv fyra, sa hon högt i riktning mot köket. Markus hade slutat diska, nu var det kaffebryggarens puttrande som hördes istället.

- Okej, då fixar jag så att jag kan gå från jobbet tidigare då. Kaffet är snart klart förresten.

Han lät glad.

- Jag tar kanske lite senare.

Hon tog med sig lappen in på toaletten.Försäkrade sig en extra gång om att det var ordentligt låst.

"Jag vet vad du gör".

Bara det. Inget mer.