9. sep, 2016

To die for!

I dag var jag, barnen och kompisar till dem på badhuset. Det känns lite hekiskt innan man kommer iväg; badkläder, handdukar, schampon och vänner ska samlas ihop och in i stora bilen-

men på plats är det alltid värt det!

Det är ju skönt att bada för sjutton! För att inte tala om att basta...Eller min favorit; bubbelpoolen! Fast numera får man betala en tia och få ett rött pappersband om handleden om man ska jäsa i bubblet...

Och i dag kom jag på den lilla detaljen först när jag betalat.

- Äh, bubbelpoolen är inte det viktigaste, sa jag till barnen (trots att jag pedagogiskt innan frågat om de ville och alla sagt ja) Då går vi mot bassängerna, va? sa jag och stegade raskt i väg med min och minstingens illgröna badpåse mot omklädningsrummen.

Sedan följde en behaglig stund (de flesta som var med var simkunniga).

Jag körde minstingen i en mjuk båt, bråkade lite om simskydden och skrattade glatt när hon åkte den lilla rutschkanan ungefär 25 gånger.

Sedan kom hon till ro och lekte för sig själv, med simskydden snällt på, på det jättegrunda och jag kunde lägga mig ner (också på det grunda) och koppla av. Pinsamt? Nä. Jag tänker mest på att det är skönt att vara i vattnet när man nu ändå är på badhuset. För jag är alltså mycket på det grunda.

Hur som helst, där jag låg och skvalpade med minstingen intill, var det efter en stund en kvinna jag började snegla på. Hon var långt ifrån fyrtiotre (som jag), väldigt smal och atletisk och hade hur många barn med sig? Två, tänkte jag först, nej tre måste det vara. Fast vänta, det där barnet där borta är ju också jättelikt henne. För barnen var SÅ lika henne, allihop. Ingen tvekan liksom. Och hon...hon stod där i bassängen och såg så PERFEKT ut.

Det var egentligen inte hur hon såg ut. Nej, det var hur hon var. Hon såg lugn ut och så fort något av barnen som också var ganska lugna, gjorde något sa hon;

"Jättebra! Super! Nu är du också på väg mot sim-borgar-märket". Och baske mig, hela tiden såg hon glad ut, utom två sekunder kanske.

Jag iakttog henne en lång stund och tänkte; Det är sådan man skulle vara. Tålmodig och i balans. Inte hysterisk gaphals.

Sedan tog jag och minstingen en runda och spanade på vad de andra gjorde. Två av dem hade jag haft ett grodöga på där jag legat men de andra stora var I DET DJUPA och bråkade om vattenleksaker och gjorde jätte-våghalsiga hopp och visade hur snyggt de kunde dyka.

Och min stora tjej hade fått ett ilsket skrapmärke under armen, varvid jag höll en kortare föreläsning om hur man uppförde sig i badhuset.

-Mamma, du behöver inte säga detta, det har badvakterna redan gjort", kom det då.

Jag suckade djupt och tänkte på kvällen som stundade hemma. Vitt eller rött? Ledsen

Men DÅ fick jag syn på något som verkligen piggade upp mig. BUBBELPOOLEN! Alldeles övergiven stod den där och bubblade för sig själv.

Not anymore! tänkte jag, tog minstingen i handen och bara slank in när ingen såg. Inte de stora heller för de dök och gjorde massa annat.

Men jag..Jag bara sjönk ner i det heta. Som en bubblande kastrull och när man vant sig vid det varma...To die for!

Jag ägnade bara en liten tanke åt att jag aldrig köpt det där bubbelpools-berättigade-pappersbandet. Och då tänkte jag något i stil med;

"Kom igen bara...Vad ska ni säga, badvakter? Jag är fyrabarnsmamma i en ganska liten kommun. Jag lastar alltid bilen full med barn och åker hit. Jag har så gott som BETALT er ...ljuvligt sköna bubbelgrej."

Sedan tänkte jag inte mer. Bara njöt till det hela var över.

En liten stund senare låg jag i det betydligt kallare på det grunda igen. Och såg att undervattensbelysningen fick de små bubblorna på ytan att lysa som stjärnor.

Det var fint. Sedan var det dags att åka hem. Och jag blev inte stoppad av någon badvaktLer stort

TACK till dig som läste, SKÅL på dig för nu dricker jag (vitt) vin, och om du får chansen; koppla av i en bubbelpool!