29. aug, 2016

Hej!

Kannske blir det några nya läsare framöver...hoppas det!

Om det blir det; hej och välkommenLerDenna blogg har varit igång sedan i våras och jag kommer att fortsätta skriva om det jag hittills gjort (och som man kan läsa lite mer utförligt om under fliken "Om mig" ), min kamp för att hinna skriva och leva samtidigt.

Lite väl snabb sammanfattning kanske, vi tar det igen; Jag skriver på en bok med målet att bli utgiven vilket jag ännu alltså  inte är. Lägg till fyra barn mellan fem och tolv år, en (väldigt orenoverad) villa, en stöttande make och ett halvtidsjobb så har ni mitt liv.

Om det nu är några rutinerade läsare som undrar varför jag (förhoppningsvis) får lite nya läsare så är det för att IDAG KOM NUMRET AV SKRIVA SOM JAG ÄR MED I! Ler stort

I min brevlåda. I morgon ska den finnas att köpa i affären. Om du klickar på länken som kommer här så kan du som vill  och inte får tidningen "Skriva"  i lådan hitta din närmaste återförsäljare här:  http://tidningenskriva.se/aterforsaljare/ (Och bilden du ser finns i artikeln)

Och även om jag både sett den och läst artikeln innan känns det såklart jättekonstigt att se mig själv i tidningen på riktigt. Dessutom finns min bloggadress i tidningens faktaruta.

Väldigt mycket om mig i dag...Vilket är anledningen till att jag tänkte lägga ut en del av min text i mitt manus "Skuggvinter"  nedan.

"Skuggvinter", som är en psykologisk thriller, handlar om Alice, nästan trettio, som lever tillsammans med Markus. När de upptäcker att hon är gravid är det självklart för dem att börja planera för att bli en familj.

Ända till förra pojkvännen Sebastian oväntat dyker upp. Och när Alice trots allt inte kan låta bli att inleda ett förhållande med honom tar allt en otäck vändning hon aldrig kunnat förutse.

 Texten nedan berättar om när hon haft sex med Sebastian första gången och sedan kommer hem till Markus.

Om du orkar och har tid, läs gärnaLerHur som helst, stort TACK till dig som lästeHjärtaoch hoppas att du kikar hit snart igen!

"Förförd var ett vackert ord som inte alls stämde med det Alice kände när hon smög sig in hemma senare samma kväll.

- Har du börjat träna igen? frågade Markus genom badrumsdörren en bra stund senare när hon stängt av vattnet. Hon missade det självklara i frågan.

- Varför skulle jag ha tränat?

- Det brukar bara vara då du kommer hem och duschar direkt.

Vad har jag gjort? tänkte hon och sjönk ner på golvet. Gud, vad har jag gjort?

- Är allt bra? kom det oroligt utifrån.

Vad svarade hon? Att det var det antagligen. I duschen där hon stått länge hade hon snyftat, hon visste inte av vilken känsla. Nu kom verkligheten ikapp, den hon inte kunde fly ifrån längre. Trosorna med hans sperma på. Och vad var det hon hade på ena bröstet? Ett sugmärke. Men fan!

Det hjälpte inte att hon tvålat in sig, schamponerat in håret flera gånger, att badrummet var en enda dimma. Hon hade varit otrogen med den man som svikit henne på precis samma sätt för flera år sedan. Men det hon gjort var ännu värre. Hon var gravid.

En sekunds tacksamhet mot Sebastian kom, för att han föreslagit kondom.

 

Undra hur många han har legat med sedan vi var ihop? Ett hav av känslor hon inte ville kännas vid sköljde in över henne där hon låg i sängen bredvid en snarkande Markus senare på kvällen. De gällde även honom förresten.

Älskar jag verkligen Markus?

Det var inte så hon borde tänka vilket gjorde henne ännu mer skuldfylld än hon redan var. Ändå övergav frågan henne inte.  Det var inte första gången hon undrat heller, i sig ett dåligt tecken. Eller var det en normal undran i ett förhållande? Hon visste inte.

Allt hon visste var att Markus dykt upp i precis rätt stund och räddat henne från att gå under efter att det tagit slut med Sebastian.

Hon hade inte varit intresserad i början men Markus hade inte gett sig. Föreslagit ännu en fika, ett biobesök, en middag till dess att hon inte kunnat stå emot längre. Det var kallt där hon varit och hon behövde hans värme. Det var ett poetiskt och samtidigt sant sätt att uttrycka inledningen på deras förhållande på. Därför kunde hon inte säga nej. Kunde inte heller säga nej när han lite väl snabbt föreslog att de skulle flytta ihop.

Men var det samma sak som att hon älskade honom? Om hon verkligen gjorde det borde väl inte detta ha hänt.

Hon tittade mot honom fast det enda hon såg  i mörkret var en upphöjning av täcket. Så öppnades porten i entrén plötsligt och någon började gå uppför trapporna. Det välbekanta och vardagliga ljudet väckte först trygghet, blev ett välkommet avbrott i hennes inre kaos.

Ända till tanken kom.

Bara det inte är Sebastian.

Med ens blev Alice klarvaken. Satte sig halvt upp i sängen.

Stegen närmade sig deras våningsplan, de var ensamma, det var hon säker på och det fladdrade både ängsligt och förtröstansfullt i bröstet; de skulle antingen stanna innan eller gå förbi och hon skulle kunna lägga sig ner igen. 

Men så stannade stegen. Hon väntade på att få höra en dörr som skulle öppnas och stängas, eventuellt ett lås som vreds om eller röster men hörde ingenting. Bara tystnad.

Någon stod still därute och Alice trodde att det var på deras våningsplan. Långsamt frös hon till is. Vad skulle hon göra om Sebastian ringde på?

Det slog henne att möjligheten fanns att det var just det han kunde göra. Han hade ringt och beodrat henne att komma. Och hon hade gjort det.

Hans nästa steg kunde lika gärna vara detta. Bröstet hävde sig upp och ner. En minut gick, kanske mer. Hon hörde inte ett ljud.

Till och med Markus snarkande hade övergått i ett tyst snusande. Hon kunde inte säga hur lång tid som gått när stegen började gå neråt igen. Porten öppnades och stängdes.  Det blev åter tyst.

Hon tassade upp ur sängen och ut i hallen. Tyst, så ingen skulle kunna höra. Kikade ut genom det lilla säkerhetsögat i ytterdörren. Det lyste fortfarande i trapphuset men det var också allt som fanns att se. Någon halv minut stod hon kvar, kände den sträva dörrmattan under sina bara fötter, att hon frös. Sedan gick hon tillbaka till sovrummet.

Innan hon drog täcket över huvudet tände hon sänglampan. Den spred ett hemtrevligt sken över allt därinne, Markus blonda hår, spretigt av sömnen, de blommiga påslakanen, tavlorna från Ikea med motiv från en sandstrand, och så trästolen, full med kläder bredvid byrån.

Där hade Markus så sent som igår sagt att spjälsängen skulle stå.

En gång, aldrig mer, tänkte hon.

Konstigt nog lyckades tanken både lugna och ge kraft på samma gång.

En gång, aldrig mer".