21. aug, 2016

Några dagar ...

...i ett liv. I mitt liv;

Skolstarten har gått av stapeln med allt vad det innebär. Barnen ska upp på morgonen och iväg. Nya väskor invigs. Extra- och regnkläder ska finnas i facken och just det ja, jag lovade att lämna in aktuella tider för barnomsorgen. Det kom jag på nu.

Min man sover på dagen igen, ibland lite svårt när en kompis eller några råkar trilla in innan det är dags för honom att gå upp. Ändå - välsignade kompisarHjärtaTack för att ni finns, hos alla mina barn. Något att vara riktigt tacksam för och det är jag ocksåLer

Just nu händer det att de fyller trädgården även när de inte leker. Eller en del av den. Äppelträdsdelen, i vår lilla backe.

"Kom när ni vill och plocka äpplen, har jag sagt. Ta gärna med en påse. Det blir så mycket vi får slänga annars".

Minstingen har upptäckt hur roligt det är att cykla. Hjälm med fiskar och sköldpaddor på (eller vad är det egentligen på den?), stödhjul och så iväg.

Tjohej, här kommer jag! Fast backar är läskiga och hon lär sig, med mig eller pappa jämte att bromsa effektivt. Runt henne far storsyskonen på sina cyklar. Som blixtar, tycker världens ocoolaste fyrabarnsmamma.  De briljerar stolt med sina färdigheter, "Kolla mamma! Inga händer..." "Titta hur jag kan svänga..."

I går hade vännerna fest. Modiga vänner som vågade ordna ute-partaj trots att de bor i Sverige. Men också välutrustade vänner. Partytält och sånt, ni vet.

I två timmar, turligt nog de timmarna då det var femkamp, tävling mellan barn och vuxna, var himlen mörkblågrå och regnet hängde i luften men kom inte.

Vi hoppade på en fot, spottade grodor och fick bindlar för ögonen och skulle gå en sträcka medan lagkompisarna roppade "BRA Louise! Eller nej, lite mer höger. Sådärja. Fast lite mer höger...HÖGER"

Det var kulLer stortHärligt att få fram barnet inom sig för det är vid sådana tillfällen man får det, tycker jag. Och tävlingsandan.

Barnen vann, förresten.

Sedan smattrade regnet av och till så kraftigt mot partytältet att den (nästan, inte helt) överröstade musiken. Fast inte hela tiden.

En del av barnen sprang ändå ute i regnet om de inte hade oturen att bli inkallade av sina tråkiga föräldrar.

Sprang i finkläder mellan trädkoja och bollek. En del så små, andra nästan tonåringar.

Varför måste tiden gå så fort? klagade vi vuxna.

Fast jag hävdade att den går både snabbt och långsamt.

"Om ni tänker på när er äldsta var nyfödd, sa jag, känns inte det som att det var länge sedan?

"Ja, gud ja, höll någon med och smuttade på sitt vin medan mörkret föll över partytält och hus och fick ljus och slingor att lysa starkare.

Jag har fått kämpa denna vecka för att behålla mina vanor, de jag upptäckt att jag mår så bra av, de som jag behöver. Som promenader och mindfulness och nya axel- och höftövningar som jag har fått.

Men jag ska kämpa för det, in i hösten.

För hej hösten börjar det kännas som nu. Snart är du här med virvlande löv och mörkare kvällar.

Och det här var som sagt några dagar i mitt liv. KRAM på dig och hoppas att du mår så bra som du kan och glöm inte att ta hand om DIG också, inte bara om andraHjärta