10. jul, 2016

En regnig dag...

"Ibland har jag undrat varför jag gör det här, säger Louise Baumgärtner. Varför lägga så mycket tid jag inte har på någonting som med så stor sannolikhet aldrig kommer ge utdelning överhuvudtaget?"

Detta är mina ord. Jag har läst ett utkast till artikeln i Skriva!  Och gillat. "Jättebra, det där är ju precis jag"  skrev jag entusiastiskt tillbaka i ett mejl.

Ja. I morse vaknade jag och undrade just det. Som om meningslösheten eller rentav mina egna ord slagit hål på lyckobubblan jag varit i efter att tidningen var här.

 För det betydde verkligen SÅ MYCKET att de var det.

Tänk er själva: Många gånger i skrubben har jag dåligt samvete över att jag sitter där. Tiden där är ensam, orden jag skriver blir ofta inte lästa av någon annan än jag själv och av förlag (i bästa fall) typ vartannat år. Ibland får jag frågan hur det går med skrivandet av snälla vännerHjärta

Men ofta pågår allt i tysthet. Och drömmen att bli utgiven är....så långt borta. Som en stjärna på himlen. Känns lika overklig som vacker och hoppingivande.

Och så plötsligt kommer en TIDNING på besök. Intervjuar mig om skrivtid och prioriteringar och lyser upp min lilla skrubb med fotoblixtarGalen Vilket uppsving!

Men i dag hjälper tydligen inte ens det.

  Till råga på allt regnar det ute. Jag börjar dagen med att baka bröd och tänker att det är förmiddag den tionde juli och mysigt att tända fönsterlampan i köket. Och ett måste att tända i taket när vi äter frukost.

Och undrar just "Varför gör jag det här?" (Skriver alltså)

Anar samtidigt varför de tankarna kommer just nu.

I går var vi i Ullared, på Gekås. I den jättebilliga affären där man köper allt man behöver så att det blir jättedyrt. Så att de vuxna står med gapande munnar vid kassan;

- VAAA?! Hur kunde det bli såå dyrt? (men barnen brukar vara nöjdaLer)

(Svar: För vi har köpt tvåhundra billiga grejer. Och vi kanske behövde alltihop men vi hade inte råd att köpa det på en gång.)

Det är vid sådana tillfällen jag påminns om att vi har inte de pengarna. För jag jobbar bara halvtid. För att jag skriver. Och okej, för att barnen ska få kortare dagar inom barnomsorgen också. Men ändå.

Och som sedan, efter att vi kommit hem igår,  barnen gått och lagt sig och vi dricker vin.

Jag; -Nej, nu jäklar, nu anmäler jag mig till Skriva-konferensen i Stockholm i oktober. Vi kan åka allihop, som vi har pratat om. Det blir väl mysigt? Nu ska jag SATSA. Kanske man knyter någon kontakt, man vet aldrig!

Min man; - Det låter bra älskling. Sa du oktober?

Går in på datorn och kollar. Blir tyst och sedan;

- Vet du att den kostar 3000 kr?

OJChockadEH...Nej. Och där föll nog det...

Det finns en person som har hjälpt mig att räkna ut hur mycket skrivtid jag, enligt överrenskommelse med min man om att jobba 50% så att jag kan skriva, har:

Jag vet inte riktigt hur hon gjorde faktiskt men hon använde en whiteboard (och penna förstås) och stod och laborerade med arbetstid, rast, sovtimmar o s v, och kom fram till;

11.25 tim/vecka.

Så mycket kan jag sitta i min skrubb UTAN DÅLIGT SAMVETE ETT ENDA DUGG för det är ett avtal jag och min man gjort.

Måste förtydliga; Det är inte min man som ger mig dåligt samvete när jag går i väg för att skriva. Tvärtom, det är han som uppmuntrar migHjärta

Det här gjorde hon för min skull så att jag inte ska drunkna i skuld i skrubben (haha, det lät ju nästan kulHa ha!)

- Så gör du det? sa hon och tittade strängt på mig.

Jag räknade snabbt och sa;

- Javisst, det gör jag....En del veckor i alla fall. Fast jag brukar räkna in min egen motion i det. Är det okej?

- Nej, sa hon.

Okej.

Kanske är det den enda motivation jag har i dag. Och kanske är den så god som någon.

11,25 timmar.Bara att kämpa mot det dåliga samvetet och skriva på. För det är en överrenskommelse och bryter jag mot den så...Kostar det  ännu mer. Då är det ju ingen idé att ha ett avtal överhuvudtaget. (Och jag kan förmodligen inte sluta ändå...För även om det är lite tjatigt; JAG ÄLSKAR ATT SKRIVA)

Dagens fråga: Vad får en dröm kosta? Ingen enkel fråga, jag vet...

Dagens bild då, det är lättare att besvara;

Kämpa på, som sagt. Även om det är motvind. Och nu har vi dessutom köpt nya paraplyer på Gekås också.Gilla So, no excuses.

Sedan har det faktiskt hänt något jag tycker är stort!

Men det berättar jag en annan gång. Det har med bloggen att göra. Och när jag tänker på den kan jag inte låta bli att tänka på er;

Stort TACK till alla er som läserHjärta Betyder också SÅ mycket! Hoppas att ni också har nya paraplyer...Eller nej, bättre väder förståsCool