8. jul, 2016

So lost - but not

Jag har påbörjat min semester, maken jobbar fortfarande en vecka till.

Både jag och barnen vill hitta på saker så att det ska kännas lite mer som just det sommarlov och den semester vi längtat till. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att få en ledig känsla i kroppen när man trampar runt hemma bland hushållsysslor och trist väder samtidigt som man hyssjar på barnen så fort de börjar få kul, för att maken ligger och sover.

Samtidigt försöker vi spara pengar till (den riktiga) SEMESTERN då vi ska resa iväg.

Vad ska man göra då? Mycket kostar pengar, (nästan allt som barnen vill göra).

Men vet ni vad vi har gjort? Det har visserligen kostat för vi har ätit ute några gånger. Men när vi inte suttit och vräkt i oss pizza eller dagens eller kebabtallrik eller vad det nu varit har vi gått i skogen. Varje dag. Ganska länge.

Och det har varit så SKÖNT! Träd och grönt, mossa och stenar, stigar och större vägar. Myrstackar och två ormar. Jag och minstingen sprang och skrek...EN HUGGORM! HJÄLÄÄLP!

Hur som helst, när jag blundar ser jag skog. Granar, tallar, you name it...

Sedan har vi kommit hem på eftermiddagen och då har jag skrivit.

Jag har fått en rejäl skjuts i mitt skrivande i och med att Skriva! var här.

Kan bara dra slutsatsen att jag vill ha fler fotoblixtar i min lilla skrubb, fler journalister som ställer nyfikna frågor om hur jag lägger upp mitt skrivande och hur mina framtidsplaner ser utLer stort

Och när jag tittar på klockan nu ser jag att det börjar dra ihop sig till nästa skrivpass.

Dags att sluta och gå upp tilll Alice & Co igen. Sedan ska jag sitta där till doften börjar tala om för mig att det väntas grillat på altanen...Och så ett vitt vin på detLer

Semester - och samtidigt jobb med manuset.

Det låter väl inte så dumt?

Så - undrar ni över vad rubriken betyder? Vad eller vem har gått vilse fast ändå inte?

Jo, jag och barnen gick vilse i skogen häromdagen. Vi kom bort från de gula markeringar vi skulle följa, faktiskt kom vi ett tag bort från ALLA typer av markeringar. Det var lite läskigt. Jag tröstade mig med att jag hade mobilen med mig, att det var sommar och skulle vara ljust länge, att vi hade haft matsäck med oss och fortfarande var mätta, men det kunde inte hjälpas att jag hade en känsla av obehag i magen ändå. En stund.

Sedan mötte vi en av dem vi känner och vi känner inte många där, vi hade åkt en bit för att komma till just det spåret. Han är ofta ute och går så han känner till alla promenadslingor. Han bleknade lite när han hörde vart vi hade bilen men sedan gick han med oss en bit och kunde som tur var förklara perfekt hur vi skulle komma rätt igen. Han visste t o m var vi gått vilse!

TACK PATHRICHjärtaGilla

Men även om vi gick vilse tycker jag ändå vi varit helt rätt ute den här veckan! För frisk luft och spring i skogen är SÅ mycket bättre än Ipads och TV-spel inomhus. Och vi har plockat massa blåbär som vi gjort paj av idag!

Och så är det mitt manus:

ÄNTLIGEN - för jag har så att säga varit på fel spår i det länge - har jag förstått vad jag inte ska göra: (efter 9 års skrivandeBlinkar)

Inte klippa och klistra in äldre stycken tillsammans med nya och försöka få det bra.

Nej, skriv nytt. Även om andemeningen i gamla stycket måste vara med, alltså Alice upptäcker att hon är gravid och då kan jag använda det gamla igen, det behöver jag inte skriva om....

...JO, DET BEHÖVER JAG. Skriva nytt, som sagt. Även om det betyder att jag går vilse en stund i det nya måste jag göra det! Då är jag rätt ute.

Varför skulle det ta 9 år att förstå det?! (Lite hjälp av en lektör har jag fått).

Och kanske har jag blivit bländad av en blixt eller något. Fotoblixt, alltså. Haha!

För jag är nästan kändis...GalenCoolEller ja...Bländad var ordet.

TACK för att du läste Hjärtaoch hoppas att du låter dig bländas av livet och dess omständigheter ibland!