2. jul, 2016

"Hemma hos" i Öxabäck!

Det är en gråmulen onsdag. Det har regnat så mycket de sista dagarna att vår källare luktar som ett mycket gammalt torp eller för den delen herrgård, ett sådant man går runt i med guide och får höra om svunna tider.

Jag har slutat jobba för dagen och står just i mina smustiga arbetskläder och trycker i en femma i kundvagnen utanför Willys. Dags att storhandla.

Då ringer telefonen. Ett okänt mobilnummer ser jag när jag får upp den ur fickan. Ingen jättelust att svara, jag vill bara komma igång med handlingen, men jag gör det ändå. Det kan vara någon kompis till något av barnen.Eller en förälder.

Men rösten i telefonen presenterar sig som Per från tidningen Skriva. Han börjar med att fråga om jag känner till den?

Javisst gör jag det, svarar jag. Jag läste den senast på lunchen. Det är en jättebra tidning. (Skriva ÄR verkligen en bra tidning! Jag har tänkt att rekommendera den i ett inlägg någon gång. Den vänder sig till alla som tycker om att skriva, innehåller råd och tips om skrivande, det finns förläggare från förlag som uttalar sig om olika saker i varje nummer  och porträtt både av läsare och kända författare. Om du tycker om att skriva och inte läst denna tidning, leta genast upp den på nätet och börja prenumerera!Gilla)

Jag tänker att Per som ringer nu har några frågor att ställa om just tidningen. "Vad tycker du om...osv". Att jag egentligen är stressad men att det får vara värt det när det är min favorit-tidning som ringer.

Men istället börjar han prata om ett mejl jag skickade till dem för ett tag sedan.

Aha! DET mejlet. Där börjar jag ana varför han ringer och får minst sagt fjärilar i magen.

Någon gång i vintras skickade jag ett mejl där jag berättade om mig själv och mitt skrivande och tyckte att de kunde göra ett läsarporträtt av mig.

Lustigt nog kommer jag inte ihåg i vilken anda jag skickade iväg det. Om det var en sådan dag då jag var entusiastisk och trodde på livets alla spännande möjligheter eller om det var en dag då jag var jättedeppig (efter någon refusering) och kände mig i desperat behov av uppmuntran.

Typ ett jättesnabbt svar tillbaka: "Hej! Du låter verkligen jätteintressant. Vi vill hemskt gärna komma hem till dig, du blivande författare och göra ett reportage".

Inget sådant svar kom och jag glömde bort alltihop. Till nu.

"Det här du skrev i ditt mejl, undrar journalisten, är det fortfarande aktuellt? Alltså, skriver du fortfarande?"

"Ja, gud ja, svarar jag. Visst skriver jag."

"För när vi satt och bläddrade här i mejlhögen så tyckte vi att du skulle vara intressant att intervjua. Och du bor i närheten också, det är viktigt för oss. För det stämmer väl att du bor i Öxabäck?"

Nu börjar fjärilarna i mig flyga runt, runt. Jag gick aldrig in på Willys, det är dålig täckning där på vissa ställen. Jag släppte kundvagnen med min itryckta femma när jag förstod att det var viktigt att höra vad som sades och gick ifrån den och oljudet som blir när andra också står och drar loss kundvagnar för att sedan rasslande köra iväg med dem.

Jag står på parkeringen och jag har nästan slutat känna regnet.

Ja, det stämmer, säger jag och ska just lägga till att det är absolut inga problem, visst kan jag komma till Göteborg.

"För vi vill gärna komma hem till dig och göra ett hemma-hos reportage".

"VA?" säger jag.

"Ja, om det är okej med dig alltså. Och i så fall är det bra om du inte stylar för mycket innan. Vi vill ju ha den här hemma-känslan. Och det skulle vara roligt att få se platsen där du sitter och skriver".

"Va?!" säger jag igen. Och tänker åh nej! Inte den skrubben. Som jag brukar ursäkta mig för till och med när jag visar upp den för vänner.

Men nu samlar jag ändå ihop mig och säger att visst får ni komma hem till mig. Det går jättebra. Och är det något man inte behöver vara rädd för så är det att det ska vara för stylat hos oss. Det behöver man inte oroa sig för. För det är det inte.

Mitt aningen för höga skratt rullar ut över parkeringen när jag tänker på vårt hem med alla flottfläckar, stensamlingar och de etthundratjugotvå leksakerna som alltid brukar ligga utspridda överallt.

" Skulle det gå bra om vi kom i morgon?"

"Ehhh....Ja. Ja men, absolut".

DAGEN EFTER, tre timmar innan reportaget:

Jag har varit iväg med barnen (tandläkare och lunch ute, för att minimera stök i köket) och nu är vi på väg hem.

Jag börjar bli riktigt skakig. Och jag kan bara komma på tre saker som är ett måste: Jag behöver plocka ögonbrynen, dotterns lekhörna (i köket) behöver snyggas till och vi måste få bort julstjärnan i ett av sovrummen. Annars är det liksom tomt i huvudet.

Men när jag kommer hem upptäcker jag att det är betydligt mer som behövs göras.

Var det verkligen så att jag och min man (jag med ett glas vin och babblande "Herregud! Hemma hos! Hos mig! Haha! ")  städade i köket igår?

Varför syns det inte i så fall? Varför ser det alltid ut så här hemma? Och spegeln i hallen med alla fingeravtryck på, den får jag verkligen inte glömma.

Jag väcker min man, lite för tidigt. "Du måste hjälpa mig. Jag får inte ihop det. Jag är så nervös att jag knappt kan tänka längre".

Min snälle man vacklar upp ur sin djupa sömn. Jag går till badrummet för att plocka ögonbrynen. Bara för att upptäcka att det inte går något vidare. Jag skakar faktiskt lite, det är svårt att fånga stråna med pincett.Skit samma, det viktigaste är städningen.

Jag kavlar upp ärmarna. Sätter igång. Känner nervositeten vika för det nödvändiga som väntar.  Då och då ropar jag till familjen, som f ö fått nogranna instruktioner inför dagen;

"Alla uppför sig väl normalt nu? Kom ihåg att om ni bråkar eller ropar kan det höras ut. Och vi vet inte exakt när de kommer".

Alla svarar konstigt nog, fångade av stundens allvar. Bra det, tänker jag och gnuggar fläckar. Mest nöjd blir jag med fyndet jag hittade på altanen. En röd pelargon. Den har fått stå ut med brännande sol och regn och blåst och kanske just av det blivit så vacker.

Nu står den knallröd med blad i olika skiftningar och liksom lyser på vårt nyskrubbade köksbord. Den borde man alltid ha inne, tänker jag belåtet, det var verkligen fint!

Sedan ser jag mig om. Ja, just det, så fint det har blivit...

Jag fortsätter in i vardagsrummet där mannen, mer vaken nu, står och river i vår stökiga bokhylla för att, om möjligt, skapa mer ordning. Det borde ha gjorts 1800-frost men har inte blivit av. Som med så mycket annat hemma. Det är någonstans där jag förstår att vi har gått rakt emot journalistens önskan om hemma-hos känslan. För att använda en sliten klyscha (vilket man helst inte ska göra som författare) så känner jag hur kallsvetten bryter fram i pannan på mig.

Jag letar upp minstingen. "Vill du leka mamma, pappa barn i vardgsrummet, säger jag vänligt. Lägga ut dina dockor och täcken?"

Hon tittar förvånat på mig, hon som nyss ombads plocka upp allt och lägga i sin stora leksakskorg.

"Nej, säger hon bestämt. Jag vill måla!"

"Det vill jag med, säger äldsta dottern och kommer springande så att det nyborstade håret fladdrar.

Så sätter de sig vid köksbordet och målar, minstingen i rosa klänning. De ser ut som änglar båda två. De säger bara gulliga saker till varandra. I normal samtalston. Jag går för att leta upp mina söner, fast jag hittar bara den ena.

- Vill du leka springleken med din lillasyster? försöker jag.

"Nej tack, säger han artigt, med ögonen klistrade vid skärmen och håret stelt och snyggt av frisyrgelé. För jag får ju vara på Ipaden så mycket jag vill i dag".

Vad har jag gjort? tänker jag. Jag går ner igen, rotar lite i leksakskorgen och hittar en docka som jag lite nonchalant slänger i ett hörn. Men eftersom allt annat är undanplockat ser det bara arrangerat ut.

Då ringer det på dörren.

Det är Per från Skriva och en kvinnlig fotograf (som jag tyvärr glömt namnet på, jag var så nervös..Blinkar.)

Men jag kommer i alla fall på att stiga åt sidan så de kommer in. Sedan kommer Familjen försiktigt smygande från köket.

Min man, som vid denna tid vanligtvis brukar gå runt gäspande i kalsonger, är klädd i chinos och skjorta. Killarna har nya t-shirtar och äldsta dottern fixade med minstingens hästsvans ett bra tag. Alla tar i hand och säger sina namn. Vi har nog aldrig varit så nära en illusion av Den Perfekta Familjen, en sådan man bara ser på TV, som nu.

Jag är stolt och darrig på samma gång och mitt stora leende skulle säkert vara blekt om det inte vore för min nyinköpta foundation.

Det är nog tur att intervjun komer igång strax efter det. Jag, journalisten och fotografen slår oss ner vid köksbordet och familjen bestämmer sig för att åka i väg ett tag.

Fast först konfererar vi. Hur är det, kommer familjen att behövas vid fotograferingen? Hur länge ska de vara borta, på ett ungefär?

Allt känns så märkligt som det bara kan...Samtidigt som det efter en stunds pratande inte gör det längre. Jag antar att det är så med skickliga journalister för efter en stund sitter jag där, dricker kaffe och pratar vitt och brett om mitt skrivande, som om jag aldrig gjort något annat. Och tycker att det är roligt!

"Hur började allt? Vad är det som driver dig? Hur fungerar det att hitta skrivtid samtidigt som du har en stor familj?"

Jag kunde förmodligen pratat på hur länge som helst men så blir det dags för fotografering.

I min lilla, lilla fönsterlösa skrubb! Som de föll för. Och som nu kallas för fysisk skrivplats och jämförs med Jan Guillos palats. (Fast ja, att det INTE ser ut som det då. Men att det ändå är samma sak; där det skapas.) Skärmar och blixtar har monterats upp. Det verkar vara mycket med ljussättningen (inte konstigt, det finns ju knappt något ljus därinneRodnar)

Jag vet inte vad jag är mest förundrad över; hur det plötsligt ser ut i det lilla utrymme som brukar vara mitt högst privata lilla andningshål, eller att fotografen (väldigt smidig) lyckas ta sig in där och fotograferar mig samtidigt som Per, som är chefredaktör och ansvarig utgivare på Skriva, snällt står utanför och håller upp en stor skärm.

Mycket fotografering blir det. Även barnen kallas upp.

Och jag? Jag säger bara, en sådan stund är det lätt att tro att min dröm om att bli utgiven redan gått i uppfyllelse.

Jag har inget fyndigt att lägga till så här i slutet av detta inlägg förutom: KÖP NÄSTA NUMMER AV SKRIVALer stortGalenCoolFÖR JAG ÄR MED I DET!!!!Ler stortHAHA!

Men som vanligt; TACK Hjärtatill dig som läste och hoppas att du är lika glad som jagVinkar

Och så förstås; Förlåt tidningen Skriva för sabbad hemkänsla...Men TACK för att ni kom!