27. jun, 2016

Skuggvinter

Hej! Detta blogginlägg kommer vara ett utdrag ur ”Skuggvinter”. Även om texten ni ska få läsa finns tidigt i mitt manus (på sid 18) är det skrivet de sista dagarna som ett resultat av de ändringar jag håller på med.

 Hur som helst, här har min huvudperson Alice två kvällar innan stött ihop med sitt ex när hon är ute med sin sambo Markus. Det plötsliga mötet väcker mycket inom henne då hon inte sett Sebastian sedan det abrupt tog slut mellan dem för två år sedan och dagen efter, när Markus åkt till sin kompis Jonas för att titta på fotboll, sitter hon ensam hemma och minns förhållandet med Sebastian. När kvällen kommer och Markus ringt för att säga att han och Jonas ska ut på krogen och att han antagligen sover över hos honom sedan öppnar Alice en flaska vin.

Ett tag senare märker hon att hon druckit betydligt mer än hon brukar. Dessutom är hon trött och det har blivit sent. Bäst att gå och lägga sig…  

Utdraget som kommer här nedan börjar med att hon vaknar några timmar senare, mitt i natten.

Ni får gärna läsa och tycka till! Jag vill gärna att det ska vara spännande, känns det så? Eller vad tycker ni? Som sagt, kommentera gärnaLer (Det går lätt att göra om man klickar på rubriken till detta inlägg ”Skuggvinter” och sedan scrollar neråt).

För ordningens skull (och för att ni bättre ska kunna ta till er texten nedan) är det kanske bäst att tillägga att min bok är en psykologisk thriller och att jag tänkt att det ska vara med ett stråk av övernaturlighet i den.

Om ni är intresserade att läsa lite mer utförligt vad min bok handlar om och även läsa de första sidorna, kan ni, om ni inte redan gjort det, klicka på fliken ”Provläs Skuggvinter” i menyn och gå in och kika där.

Sedan några dagar tillbaka finns det även en flik kallad ”Från förlag” där ni kan se vad två olika förlag tyckt om ”Skuggvinter”.

Men innan ni börjar läsa, TACK för att ni besöker denna sidaHjärta och hoppas att ni mår bättre än … Alice!

" Det var någonting som väckte Alice. Det var det första hon blev medveten om.

Sedan kom det andra, huvudet som dunkade, tungan som kändes klistrad mot gommen. Och magen som var i uppror på det.

Ett kort ögonblick undrade hon varför, sedan mindes hon hur mycket vin hon druckit.

Det var ljudet som blev en påminnelse om varför hon vaknat. Det slog till kraftigt, från vardagsrummet. Det lät som ett av fönstren. Sedan en hård duns.

Det var någon där. Och det var inte Markus. Allt i Alice frös till is när hon förstod det.  

Sedan krympte världen till det bara var de egna andetagen och mörkret kvar, för att efter en liten stund, då hon inte hört något mer, långsamt vidgas igen.

Först då kom även andra ljud tillbaka. Någon spolade i en kran, hon hörde steg långt borta och för en liten stund när hon låg där och såg sådant hon aldrig brukade tänka på, som att tavlan med havet ovanför byrån hängde en aning snett, kände hon sig vidunderligt levande.

Sedan klöv en blixt rummet och samtidigt som hon skrek till hörde hon regn som snabbt förvandlades till skyfall.

Den första känslan efter chocken var lättnad.

Det var ovädret hon vaknat av, inget annat. Ett av fönstren i vardagsrummet måste ha stått på glänt och slagits upp.

Så mindes hon dunsen och tänkte på (katten) Saga. Bara hon inte blivit skadad på något sätt.

När Alice klev upp ur sängen kom en del av rädslan tillbaka. Det dundrade inte utifrån längre men regnet var så kraftigt att det med all säkerhet skulle dränka många andra ljud.

Tänk om det var någon i lägenheten i alla fall? Hon stod kvar vid sängen, lyssnade så noga hon kunde efter ljud. Men hörde inget annat än ovädret.

Hon undrade vart Markus och Jonas var, om de hunnit hem till Jonas än?  Och om det var mitt i natten. Det borde det väl vara. Det kändes som hon sovit några timmar.

Lite av det hon känt när hon vaknat och som försvunnit av skräcken gjorde sig åter påmint. Som att hon var torr i munnen. Hon borde dricka.

Hon sköt upp sovrumsdörren som hon alltid brukade stänga till och kom ut i hallen.

Och där i spegeln stod en skugga av en kvinna.

– Helvete, skrek hon medan hon backade tillbaka in i sovrummet.

Så blixtrade det till. Det blev vitt överallt. När dundret kom var det så öronbedövande att hon reflexmässigt satte sig på huk med händerna för öronen.

Några minuter gick och efter det tycktes till och med regnet ha tappat andan. Hon satt fortfarande hopkrupen. Hon fick en känsla, hon skulle sitta kvar så, vad det än var i lägenheten. Hon ville inte veta. Kanske var alltihop en ond dröm.

Det var en lugnande tanke, nästan sövande. Hon tänkte att hon skulle gå och lägga sig i sängen och ligga kvar där till Markus kom hem. Och att regnet därute lät tyst och snällt nu.

Hon var nästan på väg att göra så, bara krypa ner, lägga sig och glömma det som hänt när Saga jamade till utifrån.

Det var inte hennes vanliga jamande, det hördes att hon var rädd. Motvilligt kom Alice tillbaka till verkligheten. Reste sig upp och kände hur det bultade till, ilsket i huvudet. Hon tittade åter mot sängen, den såg lockande ut. Men tänk om ett av fönstren i vardagsrummet var öppet?

Dessutom måste hon kolla till Saga. Hon kände på sig att katten inte skulle komma själv.

 

Naturligtvis fanns det ingen skugga i spegeln. Hon måste ha sett sig själv på något konstigt sätt, precis innan blixten kom. Det lät inte helt logiskt men det var det enda hon kunde komma på. Förutom vinet kanske. Vinet var förmodligen den bästa förklaringen. Just då kände hon nästan en tacksamhet, även mot baksmällan som var på väg.

Hon gick ut i vardagsrummet med en beslutsamhet som förvånade henne.

Saga satt i soffan och alla fönster var stängda. Märkligt. Alice såg hur det tändes upp i ett fönster i grannhuset, sedan i ännu ett.

Det skulle ju kunna vara så att den där smällen hon hört var ett fönster som blåst upp hos någon av grannarna. Om det inte var i köket?

– Kom Saga, sa hon mjukt, gick fram till katten och lyfte upp henne. Saga började genast spinna, ett lugnande ljud som spred sig även i hennes kropp. Hon gick ut i hallen och fortsatte lite väl snabbt in i köket.

Allt såg nystädat ut, det syntes till och med i mörkret eller så var det bara att hon visste vad hon gjort av kvällen. Både fönster och balkongdörr var ordentligt stängda.

Alice kände för första gången sedan hon vaknat att hon verkligen andades ut. Allt var okej. Det var naturligtvis ingen annan i lägenheten, ljuden hon hört hade kommit utifrån.

Försiktigt satte hon ner Saga på golvet.

– Jag ska bara dricka lite, sa hon. 

Vattnet var kallt och godare än det brukade vara. Hon drack två glas och efter att ha varit på toa kröp hon ner i sängen. Magen var fortfarande upprörd men kändes ändå lugnare än när hon vaknat. En liten stund låg hon och funderade på att hämta Saga, sedan somnade hon till ljudet av regn mot rutan.

 Alices medvetande klev in och ut ur drömmar som var för obehagliga att stanna kvar i en längre stund.

Det var något hon förstod de gånger hon försökte vakna med en ångest hon tidigare aldrig upplevt.

Hon ville inte vara här och hon ville inte vara där. Vare sig hon verkade befinna sig i sovrummet, det var ju där hon befann sig på riktigt och vid något tillfälle hörde hon Saga intill sig och då visste hon att hon drömde det andra men sedan kom det tillbaka och var så verkligt att det slukade henne.

Det andra var mörker, en svårighet att andas, en skräck som saknade namn.

 

När Alice äntligen kunde öppna ögonen höll det på att bli ljust och det luktade jord eller möjligen skog i hela rummet.

Det regnade fortfarande även om det inte alls var så intensivt som i natt.

Hon satte sig upp, förvånad över att det gick med sådan lätthet. Mindes i samma sekund hur blytung kroppen varit hela natten, hur hon försökt att komma upp men inte lyckats.

Hon hade varit jagad. Hon hade försökt att springa men inte kunnat. Hon hade skrikit på hjälp utan att höra sitt eget rop. Och varför luktade det skog överallt?

Hon ställde sig upp. Märkte att hon var lite darrig och att det dunkade i huvudet. Kom skogslukten av något arbete de höll på med på gården? Gräsklippning kanske även om det var alldeles tyst just nu.

Hon gick fram till fönstret, gläntade lite på persiennen och tittade ut. Det var alldeles stilla. Inte en människa någonstans. Hon gick tillbaka till sängen och hittade mobilen på nattduksbordet. Den stod inställd på ljudlös, det hade hon inte missat innan hon gick och lade sig och displayen visade att klockan var 05.48.

03.23 hade hon missat ett samtal. Ett mobilnummer hon inte kände igen. Det var inte Jonas, hans nummer hade hon redan.

Kunde det vara Sebastian?

Hjärtat började dunka snabbare, hon kände sig patetisk och hoppfull på samma gång och hade ännu inte lämnat det tillstånd där hon kunde erkänna det.

Varför skulle det vara han?

Det var han, tänkte hon. Det tanken skapade hos henne var för stort att ta in. Hon lade sig ner. Accepterade lustigt nog tanken av skog mitt i rummet. Det luktade i alla fall gott. En total motvikt till sin egen kroppslukt, den av svett och alkohol.

När Alice vaknade nästa gång var klockan tio.

Ingen doft av skog någonstans även om hon konstaterade, när hon var ute på balkongen, att luften kändes ovanligt klar. Och konstigt nog mådde hon hyfsat även om hon var en aning tung i huvudet och trött. Som om hon inte druckit så mycket som hon faktiskt gjort. Eller för den delen, inte känt så mycket igår och i natt heller.

Hon åt en ordentlig frukost och städade sedan överallt utom i köket. Det kom ett sms från Markus: ”Hemma vid femtiden. Ska jag köpa med pizza? Puss”

Hon messade tillbaka att det lät som en bra idé.

Det missade samtalet hon sett tidigt i morse var säkert från någon som ringt fel i fyllan.

Hon tänkte på Markus kommentar om att Sebastian var en glidare. Lustigt nog gjorde den inte ont längre. Dessutom hade han rätt. Han och alla andra. Det fanns ingen i hennes bekantskapskrets som hade tyckt om Sebastian.

Hon lyckades bra med att knuffa undan den lilla rösten som sa helt andra saker om honom. Hörde den knappt.

Det var hon och Markus nu. Även om deras förhållande inte var så passionerat som det hon haft ihop med Sebastian så hade Markus något som var viktigare.

Han var pålitlig och trygg och hon litade på honom. Och att hon, som trott att hon aldrig skulle känna så för en man igen, ändå gjorde det måste betyda något bra.

Något riktigt bra bestämde hon sig för och fortsatte med dammsugaren. Hon var extra noggrann, gick ända in i hörnen. När hon var färdig kändes hemmet renare än det gjort på ett bra tag och Sebastian var åter där han skulle vara.

Ett minne, långt borta. Inget som betydde något nu. "