16. jun, 2016

Tack igen dr Rindner!

Nu har jag försökt allt. En hel del i alla fall sedan klockan två i eftermiddags.

Direkt efter besöket hos dr Rindner, där sköterskan efteråt pratade vänligt och klokt med mig om att inte stressa för mycket (allt såg verkligen ut att vara bra med mitt hjärta så det allra troligaste är att mina bröstsmärtor (som INTE kommer ofta måste jag tillägga) är muskelsmärtor och/eller stressrelaterat..men hur som helst, vilken lång meningViskar) efter det har jag försökt varva ner på många sätt.

Först satte jag mig i en park strax intill Skene lasarett. Det var nog klokt och gott med kaffeLermen pulsen var  fortfarande hög. Inte så konstigt...

Jag, dr Rindner och snälla sköterskan kämpade ju just för att få upp min puls i minst 170. Kan säga att det hjälpte till att jag hade elektroder över hela överkroppen OCH fulaste bh;n Gråtervarför tänkte jag inte på det i morse?

Inte konstigt alltså att pulsen fortfarande kändes i parken. Sedan var jag lite stressad över att jag skulle hämta minstingen på Busebo (läs förskolan) och mitt i alltihop kom jag på att jag skulle köpa tvättmedel och tabort-spray, det glömde jag igår när jag storhandlade.

Hämtade minstingen samt en hög med färgglada teckningar, posten på vägen hem och summa summarum...när min man vaknade och jag skulle sammanfatta läkarbesöket och vad sköterskan och faktiskt även läkaren sagt om att ta det lugnt...var jag inte ett dugg lugnare.

Snarare tvärtom, tyngd. Jag har en hel del, i både kropp och själ, som vittnar om att jag måste ta det just lugnare. Och det är, som ni också vet, inte så lätt.

Ändå får jag hjälp med det just nu och det får jag verkligen försöka att ta till mig.

Men för att komma tillbaka till det som jag inledde detta inlägg med så tänke jag ungefär att i dag måste jag varva ner och försöka städa och tvätta lite på samma gång, bara sådär i förbifarten. (För det måste ändå bli gjort, stress eller inte). Och inte blogga och inte skriva bok för jag orkar inte det. Och det får inte plats i den här dagen.

Jag var duktig  hela eftermiddagen och en bit in på kvällen. Och jag gjorde hälften av alla nack-och höftövningar och en mindfulnessövning.

Jag tänkte knappt på bloggen och inte på manuset heller. Man KAN inte göra för mycket på en och samma gång, då blir man alldeles slutkörd.

Jag satte på en 60-maskin och sedan meddelade min man att han och barnen tänkte åka och köpa pizza åt ossHjärta

När pizzakartongerna sedan låg strödda över köket sa jag att jag skulle gå till sopsorteringen med dem.

Det regnade lite ute och jag undrade varför jag kände mig ledsen. Innan i dag var jag ganska stressad men glad.

Det är synd att jag inte kan skriva av mig på bloggen, tänkte jag. Och det var när jag kom på det som det blev lättare att andas.

Jag skyndade mig att slänga pizzakartongerna och småsprang hemåt (okej, nästan sprang)

För jag är helt slut efter besöket hos dr Rindner.

Så här var det innan besöket: Jag, stressad och pratade kort med barnen om att det var för att jag inte ville visa upp min dåliga kondition för en läkare.

Min son; - Men mamma, vad ska du göra om det är något fel på ditt hjärta då?

Jag: - Ehh...ja, det..Gråter.. det tror jag inte, gubben.CoolFortsatte äta köttbullar och makaroner och tänkte, ja, fasen, det var ju smart tänkt, vad ska jag göra då?

Min andre son: - Mamma, jag gillar inte de här köttbullarna, de är inte goda.

Den smarta mamman: - Nej, jag vet, de är inte alls goda.

Den kloke sonen: - Varför måste vi äta dem då?

Den pedagogiska mamman: - För att jag inte orkar göra hemmagjorda köttbullar. Ät nu!

Efterföljande snilleblixt, när jag nästan ätit upp, ÅH NEJ! Jag skulle inte äta för mycket innan cykelpasset. Det stod ju i bilagan. Skit också!Osäker

Följdaktligen åker maten snabbt ner i soporna. Nu började det bli riktigt bråttom, inte ens en timme kvar till dr Rindner.

Min dotter: - Men mamma, du säger ju alltid att man inte får slänga mat.

Den pedagogiska mamman: - Men det sa faktiskt doktorn att jag skulle göra och det har jag inte tid att förklara och nu måste jag åka och kom i håg att ni inte får spela. Hejdå!

HOS DR RINDNER:

Snälla sköterskan, leende: - Ja, här har vi cykeln men först får du gärna byta om därinne.

Jag; - ....Ehhh? Jaa. Väskan, ja. Jag glömde den hemma. Den står i hallen.

(Den bittra sanningen: Det står ingen väska i hallen. Jag letade efter träningsbyxorna med röd rand i morse men hittade dem inte och sedan glömde jag av alltihop...till nu..)

Jag; - Ehh...Jag har inga skor heller. Går det bra att cykla i uteskor?

Snälla sköterskan: - Javisst. Det går jättebra!

Jag; - Är det säkert? För det är uteskor som sagt.

Snälla sköterskan: - Det går så bra. Om du lägger dig på britsen så ska vi koppla på dig elektroderna.

Jag; - Jaha, okej. För jag är lite nervös...jag har ganska dålig kondition och så..

Snälla sköterskan: - Det är inte konditionen vi är intresserade av. Om du bara tar av dig tröjan och lägger dig på britsen så ska du se att det här kommer gå så braLer(med lugnande röst)

Jag (tänker ÅH NEJ! Inte med den bh:n!!)

Men hur det nu är; en kvart senare sitter jag på cykeln. Med tråk-bh och sladdar överallt. Pedaler har justerats, sadeln (säger man så? det var länge sedan jag satt på en cykelViskar) har ställts in. Och dr Rindner som jag föreställt mig skulle se sträng ut med glasögon kom in och såg väldigt pigg och sympatisk ut.

Dags att köra igång! LITE mer komplicerat än jag tänkt mig faktiskt. Man skulle hålla en viss hastighet och så fort jag slappnade av gick det för sakta och när jag skulle komma igång igen trampade jag på för mycket och så gick det för snabbt istället.

Efter en stund (som kändes som tjugo minuter ungefär fast i verkligheten hade jag då cyklat i fyra minuter(!)Rodnar..stod både dr Rindner och snälla sköterskan där och hejade på (och nej, tyvärr hittar jag inte på för att vara rolig med framgångsrik bloggBlinkar)

- Nu är det bra, nej, lite snabbare där,

- Nu har du hittat en bra takt, Louise! Bara lite till!

- Nu tar jag blodtrycket igen, försök att tänka på den jämna hastigheten!

Det här är ju katastrof, tänkte jag och satt där intrasslad och ville bara ....det finns inget bättre ord än bort.

Men jag kämpade ändå till jag hörde doktorns röst borta i fjärran:

- Bara 20 sekunder till Louise, orkar du det?

Då fick jag den kraft jag behövde och sa jajemen och cyklade för kung och fosterland (och dr Rindner)

EFTERÅT:

Allt såg som sagt bra ut med hjärta och blodtryck. Inte ett tecken på något svaj överhuvudtaget.

Och konditionen? Bra! (ChockadLer stort) Några procentenheter över genomsnittet, sa de!

FATTAR INTE HUR DET ÄR MÖJLIGT! Men joo, det enda jag kan säga om det är nog

Tack, dr Rindner! (Ni som inte läst mitt inlägg "Tack dr Rindner", gör det, så kommer ni förstå)

Tack för känsla av övervakning när jag sprungit i skogen, på den isolerade träningsplanen, ja, i ren desperation också på gatan i jeans och jacka och whatever..allt för att bättra på kondisen!

TACKHjärta

Och allra varmaste HjärtaTACK också till dig som läser denna blogg!

För det var först när jag bestämde mig att blogga i går som jag började andas i takt med mig själv igen.

DET är passionens sanna gåva, dess bultande hjärta. Det som får din kropp att dansa till rytmerna av din egen inre musik.

Det som gör att jag inte tror att jag kan sluta skriva även när jag tänker att det inte får plats i mitt liv egentligen. Och även om jag aldrig blir utgiven. För jag älskar att skriva helt enkelt.

Och ni som läser betyder mycket!Hjärta

Avslutningsvis; om du tycker om min blogg får du gärna rekommendera den till någon (eller helst en hel högVinkar) som du känner.

Om du vill kommentera och tycker det är svårt; klicka bara på inläggets namn, som nu "Tack igen, dr Rindner", och scrolla sedan neråt.

Goodbye for now och hoppas att du har lika bra kondis som jagLer stort

Ps Syrran, i morgon ska jag fira med en flaska italienskt!! Synd att det inte är på din balkong..