12. jun, 2016

Loose-loose i Italien

Varje gång jag eller allihop i familjen ska göra en större resa är det likadant.

Jag går ner i klädkammaren och letar upp DEN STORA SVARTA. Den som rymmer så MYCKET! Och är så braLer stortOch den går på hjul också!

Jag skriver listor, planerar och packar. Ocoola mammn är i sitt esse då. Förutom kläder och tandborstar och allt det självklara behövs ju annat också. Presenterna förstås, några barnböcker till tråkig resa och spel. Och så utifall att...Som skogsbärs-alvedon och inhalator.

Våtservetter och spy-påsar åker ner i handväskan. Men tillbaka till den stora svarta.

Den är som sagt såGillaÄnda till man tar tag i handtaget och börjar så att säga rulla den.

ÅH NEJ! Den gnisslar ju. Varför glömmer vi jämt av det? Men då är det för sent för då är den fullpackad och det är dags att åka.

Och för varje år blir det värre. När jag nu tänker på det tror jag mig (tyvärr) ha ett minne någonstans långt bak i huvudet av att den lät svagt redan när jag åkte och hälsade på min syster som bodde i London ett par år. Då var jag drygt tjugo. Och nu är jag fyrtiotre.

Nu bor syrran i Italien och ja, det var den väskan som packades som det stora bagaget denna gång också.

Och nu låter den....den låter hemskt helt enkelt. Ett HÖGT gnisslande öronbedövande ljud som man bara inte står ut med.

 En väska man vänder sig om för att titta på "men gud, vad är det som låter?!" när man går på Landvetter eller flygplatsen i Bergamo i Italien eller Milano. Eller i Bollate där min syster bor med sin lille son Hjärtaoch sin man.

Min man som var tvungen att dra den blev riktigt arg av det. Men det var ingenting mot den hund han mötte i Bollate.Som såg ut som en kamphund fast större. Den ställde sig på bakbenen och morrade och gläfste och drog i kopplet när maken passerade (som tur var på hyfsat avstånd) så att den lilla italienska kvinna som hade hunden fick dra ordentligt för att hålla tillbaka den.

Min man tittade i stundens hetta ilsket på hunden och då kunde jag och barnen inte låta bli att skratta. Vi tänkte på hur det sett ut om den fått tag i vår stora svarta och dragit ut och tuggat sönder våra t-shirtar och shorts i tron att det var en farlig fiende som skulle besegras.

Fast det är klart att vi var glada att den inte gjorde det. Att vi alla kom välbehållna fram till den lilla lägenheten i Bollate med vår gnisslande packning och kunde ha några underbara dagar!

För det hade vi verkligenLer

Vädret var perfekt! Som en smekning mot huden, nästan hela tiden. Som att ligga i ett så vältempererat bad att man knappt känner var vattnet slutar och den egna kroppen börjar om ni förstår vad jag menar.

Och trots att regnet hängde i luften ibland kom det inte mer än några droppar. Det började falla i går kväll, fem minuter efter att vi kommit hem. Så att det bara var mysigt och svalt att gå ut på balkongen och känna att det var en aning kyligt samtidigt som åskan mullrade lite från bergen.

Vi åt så gott, det gör man alltid där. Min syster är så bra på att laga mat. Det är hennes man också. För att inte tala om hans föräldrar!

Och vi drack vin och åt god glass och umgicks med barnens lille kusin (brottades, målade, tittade på Alfons, sprang i parken, sprang i Milano) inget fel på energin hos barn, inget alls!

Vuxna hänger inte med, inte ens med draghjälp av den förestående dr Rindner som ska kontrollera den ocoola mammans kondition på torsdag (HJÄLP förresten, det är snart 16 juni! Varför går tiden jämt så fort?Gråter

Hur som helst, den ocoola mamman hade fullt upp i Milano. Alla smala gator och snabba bilar och ....orkar inte ens räkna ut alla faror jag hann tänka ut. Men jag hann njuta också där jag sprang bland alla vackra gamla byggnader och så ibland skymtade Domen till och sen whopps! var det dags att åka hem från Milano till Bollate.

Jag var både snopen och lättad på sama gång.

- Du, sa syrran till mig, sänk dina inflammerade axlar nu. Jag har köpt en flaska fin Barrolo till oss och gorgonzola. Och vi ska sitta på balkongen och fira att du ska bli utgiven! En dag i framtiden!

- Va? sa jag. Varför ska vi fira det nu?

- Det skrev ju Amanda Hellberg, sa min syster otåligt då. Köp champagne, stod det inte så i ditt blogginlägg? Men jag köpte Barrolo istället.

Så kom det sig att vi satte oss på balkongen en stund medan mina tjejer strandat framför TV;n och våra män med söner i sällskap satt på en pub. (Fast den minste pojken sov DJUPT i sin sängHjärta)

 

Och jag kände att jag blev ledsen för första gången på hela resan. Jag berättade att jag just nu funderade på om jag överhuvudtaget ville bli utgiven.

Och om man inte vet om man vill att drömmen ska gå i uppfyllelse...vad är det då för mening med att kämpa för den?!

Och när jag tänker på det på det viset känns det meningslöst.

Som att sjunka ner i ett svart hål.

Min syster är väldigt klok och hon har dessutom känt mig i hela mitt liv.Nu tittade hon på mig och sa att det var så jag brukade låta när jag växte mycket i mig själv.

Jag hörde att hon hade rätt. Hur bra det hon sa landade i mitt tvivel, i mina förhoppningar och min rädsla, i mitt liv.

Vi fortsatte att prata (och att dricka Barrolo) och jag drog det där skämtet om win-win.

(Som min man sagt en gång när jag deppigt sa "Men det är väl bra förmodar jag för jag vill inte bli utgiven och det finns säkert ingen som vill ge ut mig heller".  Men det är ju en win-win situation{#smileys123.tonqueout}sa maken då.)

- Vet du vad, sa min syster då, en loose-loose kan också bli en win-win!

Jag tog en stor klunk vin och betraktade hennes utsikt. Hur olik hennes dagliga utsikt är från min hemma, med alla sina grönprunkande balkonger, det ständiga ljudet av trafiken och bergen i fjärran.

Hur olika liv vi lever, men ändå, hur lika vi är.

Och naturligtvis! En loose-loose kan bli en win-win! Så är det. Så är det med livet.

Vi förstår det inte alltid, det gör så ont ibland, andra gånger är man lycklig, ibland är man inget av det.

Men hela tiden, varje sekund, dunkar, pulserar det i en som hjärtslag.Själva livet.

Som kanske är underligt men aldrig meningslöst medan det pågår. Men ibland behövs det en klok syster (och en flaska Barrolo) för att inse just det.

TACK älskade syster Hjärta och TACK till dig som läste !

Och så i morse, när vi åkte hem, som en blixt från klar himmel, sa maken till systern;

- Du har ju alltid olivolja hemma?

- Javisst, sa min (nästan) italienska syster.

En stund senare gick min man, nej, så gott som svävade stolt i täten i riktning mot stationen med sin familj i släptåg. På väg hem till Sverige. Och väskan?

Den lät ingenting alls. Win-winCool