28. maj, 2016

Det där med drömmar...

- Vad gör du egentligen? säger jag till naprapaten.

Hon drar i bänken så att den sluttar nedåt. Hon drar och sliter och knådar i mig. Det knarrar i bänken och det knäpper i min kropp. Starka nypor har hon, naprapaten.

- Jag drar isär det du trycker ihop på jobbet, svarar hon.

Jag förstår precis vad hon menar. Med jobbet och vardagslivet.

Kan se mig själv kuta runt  med fel hållning (jag ska sträcka på ryggen och liksom trycka huvudet bakåt för att gå, stå och sitta mer ergonomiskt)  i jakt på....vadå? undrar man ibland, eller hur?

Man vet att det är fel att stressa, ändå blir det förbaskat lätt så.

Man vill och måste hinna med så mycket. Det finns måsten som absolut kan diskuteras, men en del kan inte det.

I mitt fall handlar mycket om barn och hushåll. Naturligtvis måste jag se till att vi har mat hemma, att de har rena kläder att ta på sig, att vi inte bor i ett hem som är stökigt, okej, äckligt och för smutsigt...nej.

Det finns ingen anledning att skriva ner allt annat de behöver, de flesta av er som läser är föräldrar, och även ni som inte är det vet såklart en hel del av detta.

 

Jag tycker nästan att jag ständigt springer runt med andan i halsen. Hänger upp akut-tvätt i tvättstugan, (nu klarar sig morgondagenViskar) ut till kaninerna,(oj, stackarn, hade du inget vatten kvar? fast obs! vi är där varje dag, men Herman dricker för typ två, tre kaniner) börjar med middagen i köket (maken kan göra resten när han kommer upp) och så en snabb röjning på det. Nej, det hann jag inte för det ringde och sedan kom en av dagens alla sms-påminnelser. "Mamma, nu står det att du MÅSTE ringa om vab i dag till försäkringskassan".

Nmera måste jag även få in övningar i mitt pressade schema. Säger naprapaten. Jag har en inflammerad höft och en inflammerad nacke/skuldra.

Varför springer jag runt som en galning( med fel hållning)? Låter inte snyggt för övrigtFörvirrad

Jo, jag hade förmodligen gjort det annars också MEN SÅ HAR JAG JU EN DRÖM vilket denna blogg är tänkt att handla om.

Jag vill bli författare. Helst en utgiven sådan tack.

Jag och min man har tagit beslutet att det är okej att jag jobbar mindre så att jag kan skriva mer. (Jag....har inte ord riktigt uppskattar, älskar det SÅ mycket hos honom)

Men ändå är det så SVÅRT att få till den där skrivtiden. Det finns så mycket i vägen, sådana måsten som kommer först som inte går att hoppa över och som jag inte vill hoppa över heller.

En mamma är alltid först mamma, så är detHjärtaNaturligtvis finns det många gånger jag kan gå undan utan problem. Jag har inte fyra bebisar, långt ifrån, min man tar över rodret när jag stänger in mig.

Ändå är det kämpigt, att stänga den där dörren. När jag vet att det finns så mycket annat att göra.

Men eftersom jag faktiskt säger nej till jobb och mer pengar FÖR ATT SKRIVA så är även skrivandet ett måste för mig. Annars vore det ingen idé.

Det är, som jag skrivit innan, också en dröm. Även om jag ibland undrar varför. Faktiskt.

Jag vet inte hur jag skulle reagera på att bli en mer offentlig person.  Men i stunder när jag tänker på det tröstar jag mig med att det är jättesvårt att bli ugiven...(Läs mitt tidigare inlägg win-win! om du inte gjort det så förstår du bättre vad jag menar)

Författaren Aino Trosell sa i en intrevju jag läste i tidningen Skriva! "Det finns personer som vill bli författare och det finns personer som vill skriva. Inte sällan är det skilda kategorier av människor".

Alltså, de som älskar att skriva är nödvändigtvis inte dem som vill bli utgivna.

Ibland undrar jag om jag är en sådan peron?

Jag undrar också ibland vad en dröm får kosta? Hur långt  är det okej att gå för att uppfylla en dröm? Har du några tankar om det eller en egen? Det har väl de flesta..eller flera..Ler

Har du förverkligat din eller dina drömmar? Eller är du på väg dit? Skriv gärna och berätta.

(Å andra sidan, det där med vad en dröm får kosta, tänk om ingen offrade för att uppfylla SIN dröm eller följa sin passion? Vart hade vi varit då? På stenåldern fortfarande? Tänk allt modiga människor har gjort genom tiderna i motvind, fast ingen har trott på dem, rentav kallat dem galna, kastat dem i fängelse och avrättat dem...Alla som banat väg för oss med sina fantastiska uppfinningar!Och det var mycket större projekt än att skriva en liten bok.)

Hur tacksamma borde vi inte vara mot alla dem? Tack vare dem har vi det så bra som vi har det i dagHjärta

 

Men tillbaka till lilla mig: Jag har en familj. Hade jag jobbat mer (och skrivit mindre) hade vi haft mer pengar.

Hade det varit bättre?

Spontant skulle jag vilja säga nej. Det finns andra värden i livet. Jag tror aldrig att jag kommer ångra att jag fick mer tid med barnen, jag VET det.

Ändå infinner sig frågan, med all rätt,  med jämna mellanrum. Och inte är det så att barnen inte är besvikna ibland heller.

"Mamma, ska du gå undan NU?" När hela dagen är avklarad och myset står och väntar i vardagsrummet. Går jag till min skrubb och känner mig LEDSEN ibland.

Andra gånger är jag så sönderstressad av allt jag gjort innan att jag bara sitter där och stirrar på det sista jag skrev och undrar vad jag förväntas göra. Eller varför det var så noga att komma dit överhuvudtaget...Ledsen

 

Men i går, igår hände något så FANTASTISKT. Antagligen precis vad jag behövde, mer än så!!!Ler stort

Jag ska berätta om det i nästa inlägg.

Nu är det dags att göra frukost här. Gissar att barnen vill steka ägg och bacon..

Ute är himlen grå och tung men det gör inget för det är HELG! Jag menar, klart att det hade varit trevligt med sol men den ska komma nästa vecka har jag hört.

Avslutningsvis ett citat jag blev visad häromveckan:

"Det är väl inget fel på att vara lite lat. Tänk om det var krig och ingen gick dit". (Astrid Lindgren)

Visst är det bra? Något att ha med sig i helgen kanske?

TACK för att du lästeHjärtaoch för världsfredens skull,  var gärna lite latVinkar

Ps Jag har sovit! Fyra nätter i rad! Med tabletter. Känner mig som en ny människa. Så TACKHjärtaockså till dem som uppfunnit och utvecklat sömntabletter. Och...man måste inte alltid klara allt själv. Det är skönt att inse det emellanåt.Ds